Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
422 I DU N 1893
I
var en nästan svart, tämligen långhårig,
sidenfodrad muff med nytt utseende.
Hedvig hade knappt kastat en blick på
den, förrän hon smålog helt öfverlägset.
»Tror du, det där ä äkta björn?»
Ja, det är det. Pappa köper aldrig nå-
got skräp.’»
Den lilla spensliga flickan hade rätat upp
sig. Hennes kinder och ögon glödde. Hon
trodde fullt och fast, att ingenting under-
haltigt kunde komma från hennes fars hand,
och hon var beredd att försvara hans och
sitt eget anseende till det yttersta.. Hon
såg ut som en liten valkyria.
Men Hedvig höll upp muffen mot sin
yfviga krage och gick fram till Öhrstedt.
»Kan ni säga, hvilket som ä äkta, och
hvilket som ä oäkta, björnskinn?»
Den tillsatte domaren betraktade de stri-
dande parterna.
Den ena stod där lugn och segerviss,
endast väntande på bekräftelsen af sin ut-
sago. Den andra, stod där lika säker på
sin sak, men inte så lugn. Hennes upp-
rörda, ansikte talade om, att det var tusen
gånger viktigare för henne att få rätt. Det
gällde ju att häfda betydelsen af hennes
enda, stora julpresent, hennes stolthet, hen-
nes julglädje, den enda elegans, som för-
gyllde upp hennes enkla toalett och höjde
henne en smula öfver hvardagslifvets tarf-
lighet. Och så gällde det ju att få konsta-
teradt, det hennes far, till hvilken hon satte
ett sådant blindt förtroende, var en man
med omdöme och fin smak och inte »en
person hvilken som helst», som kunde ned-
låta sig till att köpa »skräp».
Han smålog och började granska de båda
omtvistade tingestarna.
»Om det här är äkta björnskinn,» sade
han och tog i kragsnibben, »det kan jag
inte riktigt säga, ...»
»Ak . . .!»
Hedvig svängde sig helt om
med en harm och ett förakt,
som voro för stora att uttryc-
kas i ord.
»Ja, det kan ju hända,,» fort-
fj satte han, utan att låta, impo-
S
a på sig, »det vill jag inte
cis förneka. Men att det
ä’ ett äkta skinn,» han
(sjhurrade muffen rundt omkring,
»det ä, jag då alldeles säker på.»
Det lyste till i de klara,, grå
ögonen, som nyss betraktat ho-
nom så oroligt. Flickebarnet
tycktes växa, breda ut sig, stå
stadigt på sina bägge fötter,
och ett glädjeskimmer strålade
ut öfver hela hennes lilla ge-
stalt.
»Ser du det,» sade hon till Hedvig, i
det hon stack händerna i muffen och vän-
de sig emot henne. »När pappa köper nå-
gonting, så vill han alltid ha det som ä
riktigt bra.»
Hedvigs enda svar var ett nytt, kort och
retsamt skratt. Men det förmådde hvar-
ken rubba Hedvigs nybefästade höga tanke
om sin skatt eller jaga bort det förnöjda
leendet från häradshöfdingens läppar.
Aldrig i sitt lif hade han ljugit med så
»godt samvete.
Det var hans verk, solskenet i det där
lilla öppna barnansiktet. Han satt och njöt
af att se, hur fri hon med ens hade blifvit.
Den förstämning, som för en stund sedan le-
gat öfver henne, var försvunnen. Den lilla se-
ger, hon vunnit, hade befriat henne från
trycket af den vagnslast troféer, som Hed-
vig stjälpt Öfver henne, och hon hade blif-
vit sig själf igen. Hon pratade och skrat-
tade med en naturlig uppsluppenhet och lät
inte längre sin kusin klippa af allt hvad
hon sade.
Då hon slutligen tagit afsked, och dörren
slöts efter henne, föreföll det Öhrstedt, som
om luften i rummet plötsligt blifvit instängd
och kvaf.
Sedan Hedvig tröttnat att pika honom
för hans ringa kännedom om pälsverk, satte
hon sig åter till rätta i sin bekväma stol,
sträckte ut sina korslagda fötter, lade sitt
krusiga hufvud tillbaka mot den förgyllda
karmen och kastade åt honom en tvåtydig
fras som inbjudning till fortsättandet af
deras afbrutna flirtation. Men han lycka-
des icke komma i stämning igen. Allt det
pikanta hos den unga eleganta, damen fram-
för honom och den koketta lyxen omkring
henne hade fläktats bort af den friska luft-
ström, som kommit in i rummet på samma
gång som den naiva lilla flickan med det
falska björnskinnet och de troskyldiga, ögo-
nen, och som försvunnit med henne, då hon
gick.
Hvart han vände sin blick föll den på
någon af de nyss exponerade presenterna,
och de irriterade honom. Det tycktes ho-
nom, som om de och allt annat rundt om-
kring endast var till såsom infattning åt
henne, den lilla vackra, krushåriga juvelen
med de glänsande belåtenhetsfläckarna på
de fylliga kinderna. Allt, som kom henne
nära, arrangerades genast att bilda effekt
mot henne.
Så slog honom hastigt en tanke. Hvar-
för satt hon här och lockade honom att
lägga en hyllningsgärd af artigheter och
halfförälskadt smicker vid sina fötter?
Var inte det också bara för infattnin-
gens skull, för att låta juvelen briljera så
mycket präktigare?
Hedvig kunde alls inte förstå, hvad som
kommit åt häradshöfdingen. Hvilka an-
strängningar hon än gjorde, ville inte deras
konversation flyta in i samma lätta, ange-
näma ton som förut, och han begick till
och med den ogrannlagenheten att inom
loppet af fem minuter två gånger se på
klockan.
»Era föräldrar dröja väl länge,» sade
han.
Han berättade, att han hade ännu en
visit att göra, innan middagen och bad om
ursäkt, att han inte kunde vänta ut de
promenerande.
Men Hedvig stod häpen och stirrade mot
dörren, sedan han gått.
Hon kunde alls inte begripa, hvarför han
i en hast fått så brådtom.
(’Illustratör: David Ljungdahl.)
Qva Jjligström (cfjvs)
Guldfeber.
A
ugustisolen gassade på köksfönstren, hvilka vett«
åt söder, och från bakugnen samt en tämligen
stor järnspis utströmmade en intensiv hetta, bemängd
med doften af nybakadt hvetebröd, brynt socker och
pommeransskal.
Innanför köket ligger ett rum, som förr var
lägenhetens matsal, men nu är inredd till sofrum;
dock vittnar ett därvarande matbord och skänk om,
att lägenhetens innehafvare äfven intaga sina mål-
tider här. Åt gatan finnas två rum, hvaraf det ena,
som har egen ingång i porten, är uthyrdt till en
ogift skollärare; det andra, som förr utgjort ett för
mak, är nu inredt till brödbod, med disk och hyllor.
En tämligen rymlig förstuga med ett par garderober
antyder, att denna lilla bottenvåning, belägen vid
en sidogata, aldrig varit ämnad till annat än en
rent privat bostad för någon familj med måttliga
tillgångar och anspråk.
Så snart bodklockan denna heta högsommardag
höres pingla, nästan springer fru Delling från köket
genom mat- och sofrummet ut i boden, expedierar
kunderna med nervös brådska, men med en min
så vänlig, att den stundom förleder pratsamma pigor
till att göra anmärkningar om vädret eller lämna
omotiverade upplysningar om orsaken till, att »frun»,
just i dag vill ha den brödsorten och ingen annan.
Dylika upplysningar besvaras dock alltid blott med
en liten nick ; fru Dellings tankar äro ute vid bak
ugn och spis ; så fort kunden är utom dörren, sprin-
ger hon tillbaka till köket. Det är som om man
såge en skottspole hafva tagit mänsklig gestalt.
Då hon i sina mjuka skor för sjunde eller
åttonde gången under en halftimme ilar förbi den
ena liggsoffan, reser sig en där liggande sjukling
på armbågen.
»Detta är icke att uthärda, Ella!»
Fru Delling stannar tvärt. »Plågas du så svårt,
Marie ?»
»Ja, vid att se dig föra ett sådant lif. Jag
kan knappt förlåta min bror, så död han är, och
ert enda barn tyckes likna honom i själfviskhet.»
Fru Dellings svägerska talade för möbler och
väggar ; dörren emellan rummet och köket blef
stängd med ett litet eftertryck, som då man sätter
punkt för en mening, hvilken hotat blifva för lång.
Fru Delling drog ut sina brödplåtar ur ugnen,
men oaktadt den utströmmande hettan var hon nu
blek som en dödssjuk människa och hon satte sig
tungt ned på en köksstol, medan hon sorterade det
heta småbrödet.
>Jag står nog icke heller länge ut,» mumlad»
hon och tilläde, i det hon hastigt reste sig upp :
»Numera ligger det en viss tröst i denna tanko.»
Hon gick bort till ugnen, profvade dess värma
och sköt så in nya plåtar, fullsatta med tebröd.
Åter pinglade klockan, och hon skyndade in i
boden.
Finaste iulklaoD!
Köp från Georg Hallstedt, Drottninggatan 62: Guld-Damfickur fr. 25, 30, 35 o. 40 kr. st. Silfver-Damfickur
fr. 15, 16, 17, 18 o. 20 kr.; Goss-ur af nickel fr. 10 kr., af silfver fr. 15 kr. För urens godhet garanteras.
Prima Urkedjor fr. 1. 1.50. 2 o. 3 kr. st. Väscur fr. 10 kr st. V&ekarur fr 5 kr st
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
