Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1HU3 IDUN 423
v&äjiå
»Ab, doktor Kjällson! Så snällt! Men Marie
hur ej velat, att jag skulle skicka bud, hon ...»
»Tror naturligtvis, att det är bara en förkylning,
tast hon är ju i själfva verket en dödsdömd.» De
talade sakta och dämpadt; men plötsligt höjde dok
torn rösten: »Jag kommer med en intressant bok
åt Marie och digl» och i det han själf öppnade
dörren till sofrummet: »Hvad, Marie! Är det den
rika tillgången på frukt och bakelser, som. . .»
Fru Delling måste åter ut till sina plåtar.
»Hur står det till, Marie? Hvad, skall en tapper
kvinna ta till lipen af. . .»
»Harm och sorg, ja!» hvkkade hon feberaktigt.
*Tycker du, att detta är ett trällif, passande för en
dam som Ella? Hon med sina rent konstnärliga
anlag, sitt lifiiga intresse för allt hvad som rör sig
i tiden? Jag flyttade till henne i .fjol höst i hopp
att genom mitt arbete i någon mån kunna gälda
var familjs skuld till henne, och så har hon i mig
fått en ny börda nu vid sina sextio år! — Och så
därtill en sådan dotter!»
»Tyst, klockan!»
Äter sköt fru Delling genom rummet, sände
den sjuka ett vänligt leende, expedierade ett par
kunder och for åter förbi doktorns stol. »Sista plå-
tarne, sedan får Marie mera fred,» anmärkte hon
ursäktande, i det hon stängde dörren emellan rum-
met och köket.
»Hvad är det med Paula? Hon har det ju fort
farande bra därute i Amerika?»
»Åh, alldeles utmärkt! Förtjänar dollar som
gräs på sitt »gymnastiska institut», som hon kallar
det. I hvarje bref får modern en detaljerad be-
skrifning på alla de härligheter, dottern råder öfver.
Men, du, jag har tagit mig den friheten att titta i
alla de breflappar, som Ella fått från min ärade
brorsdotter, och i dem finnes icke ett ord, icke en
fråga, som tyder på, att Paula tänker på, hur modern
själf månde hafva det.»
»Ella skrifver då aldrig, att hon trälar hårdt
för sin utkomst på gamla dagar?»
»Aldrig.. Jag antager, att detta sker af berät-
tigad motvilja för, att den amerikaniserade Paula
skulle på något mindre grannlaga sätt ringa och
klinga med sina slantar.»
»Är du icke nu för bitter mot flickan, Marie?»
»Döm själf! I förmiddags fick Ella den van-
liga biljetten från henne. Paula skrifver regelbun-
det sex gånger om året — men till det vanliga
uppräknandet af alla de rikedomens förmåner, som
hon åtnjuter, var nu tillfogadt följande slutsats,
Jag stötte händelsevis på Gustaf Berg med hustru;
just som de anlände med en flock andra emigranter:
det var roligt att af dem få höra, att lilla mamma
blifvit så företagsam, att hon satt i gång ett hem-
bageri, och att faster Marie är kompanjon i affären,
som nog är mycket mera inbjudande än att hålla
skola för a-b-cdarier, förstås om bageriet skötes tids-
enligt.’ Det är ju bra omtänksamt af Paula, hva?»
Fru Delling kom nu in från köket och satte
sig ned hos den sjuka. »Fortfar denna hetta, bör-
jas icke skolorna förrän senare, och Berglund kom-
mer då fortfarande att vara borta, så att. . .»
»Att du lämnar rummet åt mig och säger upp
honom, förstås,» afbröt Marie häftigt. »Du skall väl
slutligen bli skurmadam för att kunna underhålla
salig Dellings syster!»
»Hu är jag för trött efter baket till att orka
gräla på dig. Hvad är det för en bok?»
Hon höjde sig framåt för att se på boken, som
doktorn ännu höll i handen, och han såg skarpt in
i barndomsvännens ansikte, där det forna, modiga
leendet denna stund lämnat rum för ett drag af
resignation, som gränsade till fullkomlig hopplöshet.
»Har Paula skrifvit nyligen?»
»Jag får alltid bref från henne på bestämda
dagar.» Fru Delling drog sig hastigt tillbaka i
skuggar), då hon svarade doktorn, oeh så tilläde
\>u!/ Xt/itipih.)
kunna
ta och
hon med en viss hast: »Hon har det fortfarande
mycket bra.»
Den sjuka rörde häftigt på sig, men åter klin-
gade bodklockan och förhindrade Marie från att
göra sitt inlägg i frågan. Fru Delling reste sig
med en omedveten suck af lättnad; doktorn sade
något om Maries snara tillfrisknande och tog afsked,
Men ensam vorden ute i boden skakades fru Del-
lings fina gestalt af häftig, men undertryckt gråt;
hopplösheten började segra efter ett trettioårigt lif
af försakelser, arbete, släp och dagliga bekymmer.
* *
I sitt stora luftiga mattbelagda samtalsrum satt
Paula Delling i en bekväm gungstol och lät servera
sig te af en fint klädd ung flicka, ett af hennes bi-
träden i institutet.
»Dagskassan var icke oäfven i går,» anmärkte
Paula. »Om jag nu skulle sälja affären åt fniss
Wilson, så . . . Men jag stannar allt själf på val-
platsen ännu en tid,» tilläde hon, vändande blicken
bort mot ett konstnärligt arbetadt skåp, som om
det egentligen varit till detta hon ställt sina ord.
Den tjänande flickan tycktes också ha uppfattat
saken så, ty hon gjorde icke min af att ha hört
Paulas anmärkning, fastän hon såg på föreståndar-
innan, under det hon bjöd henne af tekakan.
Det var ett intelligent ansikte, som där under-
gick den unga flickans pröfvande blickar. Stora,
öppet blickande ögon under kraftigt tecknade bryn,
hvilka dock fått vana att sammandraga sig på ett
hotande sätt, och blicken fick då ett hårdt uttryck.
Ansiktsdragen voro fina och mycket rörliga, men
hur växlande uttrycken däri kunde vara, så väckte
dock hela utseendet föreställning om, att någonting
i denna trettioåriga kvinnas själ stelnat af köld.
Den tjänande flickan bar ut teservisen ; hon
var svenska, och utom det att hon hade vissa bestyr
vid själfva institutet, beklädde hon äfven den från
hemlandet omplanterade platsen »att gå frun till-
handa». Om ett ögonblick kom hon tillbaka.
»Posten, miss Delling!» Hon framräckte några
bref och tidningar.
»Mina svenska tidningar.» Med en liten gäsp
ning lade Paula tidningspacken bredvid sig på ett
lågt bord samt började syna det ena brefvet, hvil-
ket bar svensk poststämpel.
»Trodde mig vara befriad från alla väninne-
epistlar numera, men det här är väl ändå någon
fjolla, som vill komma hit och suga sig fast vid
mig. — Ja, naturligtvis, dagteckningen från mitt
kråkvinkel till födelsestad ser jag! Kan mamma
månne ännu vara så barnslig, att hon tussar någon
af mina forna skolkamrater på mig.»
Paula kände det obehagligt att fullständigt upp-
veckla det nu brutna brefvet, utan stod blott och
betraktade ortnamnet med en viss fiendtlighet.
Men hastigt spratt hon till, vände om pappers-
bladet, »Doktor Kjällson, hvad är då detta?» Och
hon började läsa, men nu med ett spändt ansiktsut-
tryck: »Kära Paula!
Har du glömt sagan om den unga flickan, som
satt i bergakungens sal och spann guld, tills alla
de, som hon en gång hållit kära, voro döda, döda
i armod, och hon själf vardt gammal, grå och för-
torkad till själ och kropp? Har du månne någon-
sin under dessa år, då du samlat guld, frågat din
mor, om hon har så tillräckligt af lifvets goda, att
hon icke nu, på sin ålderdom, behöfver träla för
sitt uppehälle? Eller har du kanske, af oförstånd,
sändt henne understöd i sådan form, att hon med
skäl känt sig sårad och tillbakavisat allmosan. Jag
frågar med en gammal väns rättighet att af dig,
barnet, få veta den verkliga örsaken, hvarför din
mor formligen hetsas till döds under ett för henne
fullständigt olämpligt arbete. Hon skulle icke tillåta
mig att göra en enda fråga i detta ämne; spörjer
jag efter ditt befinnande, får jag alltid samma svar:
’Paula har det mycket bra, skrifver hon’.
Din faster — jag menar Maria, som slitit ut
sig i en så kallad husmamsells gärning, — ligger
nu sjuk hos din mor, ditt forna rum uthyres ; ingen
piga, utan får fru Delling ensam sköta hushållet,
bakugnen och brödförsäljningen, denna senare i ei-t
forna förmak, som nu är förvandladt till brödbod.
Undrar just, om du gjort dig underrättad om
några af dessa detaljer?
Med en viss nyfikenhet afvaktar jag nu
derna af detta mitt bref. Skall det bli en
barelse af den ameidkaniserade miss Paula
som förmenar sig med en handfull dollar
läka såren i en halfforglömd moders hjärta
genom ett dylikt försök än ytterligare bidraga till
att denna finkänsliga själ hellre jäktar sig till döds,
än hon skulle taga emot tillfälligtvis sända allmosor
från sin dotter, eller skall den forna svenska flick)
som jag så väl kände, åter träda ut ur beigtrollets
håla? Hur som helst, skall miss Paula Delling
komma i håg, att det icke är något af hennes mors
ord, som gifvit mig anledning till att skrifva des»*
rader; du torde därför vara god rätta ditt hand
lingssätt endast och allenast efter ditt eget samreta
och kärlek, som det heter i gamla katekesen.
Din gamle vän och s. k. farbi’or.
Arvid Kjällson.»
En obändig vrede uppsteg i Paulas sinne under
läsningen af detta bref. Hur understöd sig en gam
mal småstadsdoktor till att klandra henne! Henne
som genom sin egen energi och stora duglighet
samlat sig en föi-mögenhet och tillkämpat sig ett
ansedt namn härute i det stora landet !
Tanken på moderns föga inbringande släp och
slit under hela Paulas lifstid kväfdes af den vrede,
som uppstår då en gränslös egenkärlek blifver så
rad af sanningens skarpslipade svärd. — Hon skulle
svara herr doktorn ! Ja, han skulle sannerligen få
lära känna institutsföreståndarinnan miss Paula Del
lings tankar om opåkallade moralpredikanter!
Med hotfullt rynkade ögonbi-yn och samman-
pressade läppar slätade hon ut brefvet och började
läsa det på nytt. Men liksom då en flod, som vid
islossningen öfversvämmat sina stränder, sjunker
tillbaka och låter den begrafna växtligheten åter
uppstiga ur vattenbrynet, så uppdök nu plötsligt
barndomshemmet för Paulas inre syn.
Hur hade icke modern sträfvat just i detta
samma hem, som doktorn nu beskref? Paula min-
des blott sin far, som man -minnes en drömbild ;
främmande människor hade stundom antydt, att
familjen ägt förmögenhet; modern hade aldrig nämnt
något om det förflutna, utan endast haft till mål
att hålla sig och dottern uppe bland de bildade
klasser, hvilka modern otvifvelaktigt tillhörde. Och
nu var det trefliga förmaket, där en liten krets fint
bildade människor stundom plägade samlas för att
höra modern föreläsa ur någon ny bok eller ock
för att med henne utbyta tankar och åsikter om
dagens frågor, nu var detta rum en otreflig bod
och modern själf blifven en vanlig arbeterska, ned-
tryckt af släp och slit för sin utkomst.
Det skar så underligt till i dotterns själ vid
den bild, som fantasien nu skapade, skar så, som
■vårsol och vårvind skära i vintems isbro, så att
den kvider och vändes därvid.
»Herre, du himmelske fader, låt henne icke
dö, icke dö förrän! — — —» var det kväfda ut-
rop, som nu banade sig öfver läppar, hvilka icke
på många år rört sig till bön, och med af ångest
skälfvande lemmar gick Paula upp till sitt sofrum
för att få vara allena. — — — — — — —–––-
Samma dag afsände hon ett telegi’am till doktor
Kjällson och med omgående post bref till honom
och sin mor.
I detta senare skref hon: »Jag längtar så obe-
skrifligt efter dig ; har du en vrå åt mig i det
gamla hemmet, hvilket jag icke mera vill lämna,
då jag nu återkommer dit vid jultiden. Jag få
ju stanna där hos dig, hos dig, mamma?»
»Ser du, doktor!» jublade fru Delling, visande
på denna punkt i Paulas bref.
»Ja, sannerligen liai’ hon icke blifvit befriad
ur bergakungens våld; det var märkvärdigt,» sva-
rade doktor Kjällson med enfaldig min; »högst
märkvärdigt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
