Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
424 IDUN 1893
cfålfh-ild cfâgrell
D
et är så oändligt
litet att berätta,
men jag känner bebof
att berätta det ändå.
Det var en dag pä Glion. Jag hade
gjort en lång vandring uppåt bergen samt
därifrån beundrat Génévesjön, som låg täckt
af dimma, hvilken i hvarje ögonblick lyftes
upp af solstrålarne och så sänkte sig igen.
Det var en bedårande lek, som höll mig
kvar timme efter timme. Men nu var det
tid att fara hem. Vi voro redan i septem-
ber, och då faller skymningen hastigt på i
dessa trakter. När jag kom till linbanan,
hade vagnen just börjat sänka sig. Det
var ingen annan råd än att vänta till nästa
tur. Jag slog mig ned på en soffa och
lät blicken halft tanklös följa det rörliga
lifvet utanför hotell Bellevue’s vackra fasad.
Någon familj af vikt skulle göra uppbrott,
det var tydligt. Portieren surrade fast tre
koffertar, stora som små hus; en väl frise-
rad kammarjungfru sprang med brådskande
steg mellan de olika byggnaderna; öfver-
kyparen, blek och fet, med penna bakom
örat, höll med egna höga händer ett litet
silfverbeslaget skrin af mörkt träslag, medan
han med däst röst gaf några befallningar
åt två af sina underlydande, hvilka skötte
serveringen vid ett bord så stäldt i skug-
gan af verandans persienner, att jag ingen-
ting kunde se af dem, som där hade sin
plats. Några elegant klädda herrar och
damer samlades i en grupp — antagligen
för att säga ett sista farväl, och så kommo
ett par små flickor i långa gröna kappor
med yfviga kragar, ur hvilka deras rosiga
ansikten, omgifna af ännu yfvigare mössor,
stucko upp som ett] par friska rädisor ur
ett par oformliga kålhufvuden. De kände
sig tydligen mycket viktiga, buro i sina
handskbeklädda händer hvar sin lilla väska
och voro följda af en engelsk guvernant,
som såg korrekt och själstorr ut.
Ett tungt flåsande ljud hördes. Det var
vagnen, som arbetade sig upp för höjden.
Stolar skötos hastigt undan, och så vi-
sade sig i verandaöppningen en herre och
en dam — tydligen de afresande.
vanneri
sista ögonblickek
kammarjungfruvÅ
var roligt se honom ge ut sina pengar.
Det skedde med en viss lugn värdighet,
som om han vetat vid sig själf, att nu
fyllde han sin uppgift i lifvet.
Allt mera folk samlades. Det blef snart
trångt på den lilla perrongen. Just som
den första signalen ljöd, kom en korgvagn
stadigt skjuten af en bredhöftad milane-
siska, att döma efter den stora strålformiga
silfverkammen, som fasthöll hennes klä-
dande spetsslöja.
I vagnen, rakt utsträckt på de hvita kud-
darne och tydligen utan förmåga att resa
sig, låg en omkring sex års gosse, klädd
i en vacker, rikt broderad dräkt af hvitt
ylle.
Det var ett underbart vackert barn, nien
så blekt. Det svarta håret låg i täta loc-
kar öfver pannan, och de mörka ögonen
hade ett brådmoget uttryck. De fina blek-
röda läpparna darrade, som om han endast
med möda hållit gråten tillbaka.
Utan att akta på folket, sköt sköterskan
vagnen så tätt intill de afresande, som det
var möjligt. »Monsieur Ernst har kommit
för att säga mademoiselle Augustine och
mademoiselle Hortence adjö,» sade hon
högt.
De små grönklädda flickorna sprungo ge-
Man såg genast, att de voro fransmän.
Han var nästan typisk med sin långa öf-
verkropp, sin korrekta hållning, sin korrekta
toalett, sina vaxade mustascher, sin gula
hy och sina insjunkna, utbrunna ögon. j
Och hon?
Man har så länge hört talas om den
franska gracen, att den blifvit en fait ac-
compli, som man inte längre diskuterar. —
Och medgifvas måste, att en fransyska kan
göra vissa saker på ett oefterhärmligt sätt
-— som till exempel en entré i en salong —
eller en sorti — eller bära en klädning, som
inte har något lif — eller passera en smut-
sig gata klädd i släp — eller »fair voir» —
som madame gjorde nu. I forna tider gällde
att lyfta upp sin klädning så, att man vi-
sade så litet som möjligt — nu tvärt om.
Lugnt — och, ja ordet må sägas, oblygt,
som endast en fransysk modedam, hvilken
vet sig följa modets sista lag kan tillåta
sig, höll hon handen fylld med frasande
tyg, lyft ända upp till höften. Man såg
en blodröd sidenkjol; under den en guld-
gul dito, garnerad med spetsar; man såg
en svart silkesstrumpa och ett förtjusande
strumpeband broderadt i rose och guld —
ja, var man mycket indiskret kunde man
också öfver strumpebandet ana en silkes-
trikå i guldfärg. Ofvanpå all
denna regnbågslyx af siden en
resdräkt af groft tyg, en med
flitnedskrynklad direktorshals-
duk, en kappa med vidunder-
liga kragar, höga handskar, en
hatt i form af en skomakar-
skärm och i handen en käpp
med rund silfverknapp. Det *
var med ett ord ytterst »chic»
alltigenom.
Hon gick med små trip-
pande steg och utstötte oupp-
hörliga små utrop af förtjus-
ning öfver hennes
»uppoffring» att kom-
ma och se dem ännu
en gång.
Monsieur lyfte
två tum rakt upp
ver hufvudet för
merna och tryckte
lierrarnes händer ; de
små flickorna, som voro
yra af förtjusning öfver
att få resa och endast
med största möda af
guvernanten kunde hål-
las inom » det passan-
des» gränser, gingo ur
famn och i famn samt
blefvo kyssta — och
så ställde den moderna
flocken sina steg mot
linbanan, dit äfven
jag och ännu några
andra obskuriteter se-
dermera också vågade
oss.
I sista
kom
pudrad och med
skönhetsflor, bä-
rande en dyrbar
päls, klädd med-i
violettrödt siden./
Pålassningen af
sakerna började,
och monsieur köp-
te biljetter. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
