Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
426 I DU N 1893
%)indhé
x^-
»
mms
S
ommaren hade varit så vacker och ljuflig, att
lite hvar trott sig kunna bevara ett återsken
däraf till täckmantel öfver vinterns barskhet;
men så kom hösten med brutal häftighet, outtöm-
liga regnfloder, storm, dimma, vattendränkta gator,
tunga tankar och förstämning, och jagade med ett
enda slag undan de kära minnena af sol, värme,
milda vindar, blomsterdoft, grönska och sommar-
glädje.
Tullförvaltar Alms hade förhyrt en villa vid kusten
för att kunna se barn och barnbarn församlade om-
kring sig ännu en gång, innän de minskade till-
gångarna omöjliggjorde en sådan kärlekens lyx.
De båda nygifta sönerna — framstående, nyttiga
medborgare — hade kommit med sina hustrur och
de tre gifta döttrarna med sina barn. Iivilket bro-
kigt, rörligt lif af unga, lyckliga människor och
skrattande, gråtande, ostyriga småttingar, som alla.
med barndomens säkra instinkt, sökte hjälp, tröst,
lekkamrater eller bönhörelse hos morföräldrarne,
hvilkas svåraste uppgift de nog förstodo var att
säga ett nej.
»Morfar! Morfari» ropades det af käcka pojkar
och framstormande flickungar. »Moftal molla!» ljöd
det från småttingar, som tultade fram på ostadiga
ten, och för dem alla hade gråhårsmannen — själf
muntrast i ringen — böjt den redan krökta ryggen
och tröttat de styfnade lemmarna.
Där ute vid hafvet hade också Agnes — den
yngsta af döttrarna — stått brud en varm strålande
augustidag, då hafvet låg spegelblankt och hela villan
tedde sig som ett rosentempel,
»Mormor» — fru Alm kallades aldrig annat nu-
mera, vare sig af man eller barn — hade då så när
tagit skönhetspriset från bruden, de gifta döttrarna
och sonhustrurna, så vacker hade hon varit med den
vördnadsbjudande hållningen och de varma strålande
ögonen under det snöhvita håret.
Denna sommar var hon också liksom ung på nytt,
rörlig, verksam, outtröttlig, räckande till tör alla,
ordnande allt och gjutande däröfver det skönhetens
skimmer, som uppfyllde hennes eget af kärlek och
lycka genomandade väsen.
Skära, mörkröda och gulhvita rosor doftade ute
på blomstergrupperna; men liksom de dolde sina
taggar under det yppiga bladverket, så gömdes också
under all denna glädje mer än en vemodsfull tanke.
Det sista barnet lämnade nu hemmet for att som
de öfriga bosätta sig på annan ort, och det gamla
kära hemmet, där alla blifvit födda och uppfostrade,
skulle utbytas mot ett mindre.
Två gamla, ensamma människor hehöfde ju så
litet, och nu när tullförvaltaren nödgats taga afsked
i anseende till sin ålder, och måste lefva på pen-
sionen ensamt, voro inskränkningar nödvändiga.
Barnens uppfostran — på hvilken intet sparats —
hade tagit stora summor, liksom det genomförda
beslutet att de i alla lifvets skiften skulle ha ett
gladt och lyckligt föräldrahem att minnas. Några
besparingar hade ej gjorts, och mer än en obetald
räkning fanns kvar efter bröllopshögtidligheterna.
Sommaren var slut och skilsmässan öfver. Visst
hade man sagt hvarandra — med uppmuntrande
ord och blickar — att det var långt ifrån omöjligt
att samlas ännu en gång; men alla visste, att det ej
skulle bli i det forna minnesrika hemmet, och de
gamla tänkte inom sig, att deras tid ej var lång, och
att på det sluttande planet framtidsberäkningar min-
dre än någonsin kunna göras.
Nu var det höst med mörker, dimma, rusk, ensam-
het och uppröjande af hvarenda vrå i hemmet, där
det åldriga paret bott allt sedan bröllopsaftonen.
Fru Alm gick omkring, lika verksam som under
sommardagarna, läggande hand vid allt och bestäm-
mande — i samråd med mannen — hvad som skulle
säljas »i brist på utrymme» eller behållas.
När möblerna stodo på sina bestämda platser, som
de stått i - årtionden, hade de i hennes ögon sett
nya och felfria ut, men nu — när de hopats till
försäljning — kunde hon ej undgå att märka rispor,
brister eller obotliga skador, utförda af tidens tand
eller ännu oftare af okynniga barnfingrar.
När det bästa var fråntaget, blef det egentligen
endast skräp kvar, »som det var en lycka att bli
af med», som hennes bekanta yttrade sig. Hon
insåg, att de hade rätt — men minnena som hängde
vid hvarenda sak och gjort dem till helgade reliker
— de skulle ju också följa med i köpet!
Om hon kunnat bränna det alltsammans! Men
att lämna dessa döda ting, som vuxit så in i hennes
medvetande, att de blifvit. liksom lefvande dagliga
vittnesbörd till hennes arbete, hennes glädje, eller
sorg, åt främmande människor, för hvilka de ej voro
annat än möbler och bohagsting de fått för rampris
— det grämde henne in i hjärtat.
Tullförvaltaren var ifrig att sälja för att få en
del småskulder betäckta, och hon var en allt för
klok och erfaren husmor för att ej innerst ge honom
rätt, men under den ömsesidiga misstämningen kom
det dock ofta till tvister om ett eller annat, han ville
afyttra och hon behålla.
»Hvarför står det här gamla bordet undangömdt
bakom dörren?» röt han till med ovanlig häftighet.
»Ar det meningen att behålla det, kanske?»
»Barnen arbetade alltid vid det — flickorna först
— och sedan — det var där gossarne började sitt
lifsarbete.» Tårar kväfde hennes röst.
»Det är antikt och betalar sig, och för don som
har råd att restaurera det blir det en praktmöbel
— men kan du placera det i våra små rum eller
afvara pengarna — så var så god!»
Utan ett ord till svar flyttade hon bordet: bland
de till försäljning ordnade sakerna.
Sommarglädjen, som förskönat henne, hade för-
svunnit med barn och barnbarn, och nu först såg
han, hur gammal, utsläpad och trött hon såg ut.
»Ja, roligt är det inte, men ingen olycka heller,»
sade han uppmuntrande och klappade henne på den
skrynkliga kinden. »Du skall få se, hur trefligt vi
ska’ få det, vi två!»
Hon såg upp och försökte le mot honom, som så
många gånger förut, men det gick inte, och dock
visste hon, huru mycken uppmuntran han just nu
hehöfde och förebrådde sig att ej kunna gifva den.
Hur hon än, med kvinnohjärtats dåraktiga eller
beundransvärda trofas.thet, höll fast vid oväsent-
ligheter, som genom vana och samlade minnen
blifvit liksom själ af hennes själ, var hennes förlust
ett intet emot hans.
Hon hade ännu sitt verksamhetsfält — om än i
mindre skala — och skulle behålla det, så länge
hälsa och krafter medgåfvo, då han däremot stod
med sitt lifsarbete oåterkalleligt bakom sig.
Obruten till själ och kropp, plikttrogen, intres-
serad, först af alla på sin post och den siste att
lämna den, skulle han kunnat stanna i tjänsten ännu
några år; men han hade redan fått behålla den öfver
den fastställda tiden, och bakom honom stodo yngre
förmågor med önskan och rättighet att komma fram
»Att lämna sitt arbete, som varit dagens första
tanke och förnämsta mål —• att veta sig vara uttjänt,
onyttig, obehöflig — det är den tyngsta stund i lif-
vet och ungefär som att sätta sig ner och vänta på
döden,» hade han sagt henne mer än en gång, och
hon undrade ej öfver hans retlighet, på samma gång
den gjorde henne dubbelt nedstämd.
»Men jag tror du är tokig,» sade han uppbru-
sande, »är det meningen att behålla den gamla
spegeln också?»
Hon såg bönfallande på honom.
»Ja bevars, men någon annan plats för den än i
köket vet jag sannerligen inte.»
»Jag tänkte . . .»
»Det ser ut, som om du inte alls tänkte. Ha vi
inte räknat ut, hvar allt skall stå, ända in i den
minsta vrå, och så kommer du med nya påhitt.
Vi måtto sannerligen få bo i ett möbelmagasin.»
Medan hon med darrande händer torkade dammet
från spegelglaset, såg han en tår falla därpå.
»Men hvad är det då för märkvärdigt med den
där gamla tingesten,» frågade han mildrad.
»Jag minns så väl, när du kom hem till föräldrarna
med den- — det var det första du köpte till vårt
bo, och sedan ...»
Han dröjde litet med svaret och önskade af hjärtat
att fortast möjligt få lämna detta hem, dit han en
gång dragit in sail som en gud.
»Nu skall du vara förståndig, Mina lilla, och inte
hänga fast så där vid gamla minnen,» förmanade
han. »Det är ändå inte annat än en gammal ut-
tjänad möbel, och det bästa ha vi kvar — hvarandra.»
Hon log upp emot honom på sitt själfulla sätt,
och när hon satte nummerlappen på spegeln och
tänkte på, hur hon framför den satt brudkronan på
sina döttrars hufvuden, dröjde leendet ännu på hennes
läppar.
Nu fortskred sorterandet och numrerandet i frid
och öfverensstämmelse, tills tullförvaltaren hastigt
böjde sig ned öfver en stor hög med hopsamladt
skräp och med djupaste indignation frågade, om det
verkligen kunde vara meningen att den vackra eld-
skärmen också skulle säljas?
»Täcker?!» sade fru Alm förvånad, »den har ju
stått på vinden i många år.»
»Har den?» svarade han och synade den på alla
håll. »Jag begriper inte, hur den kunnat komma dit
upp. Den kan bestämdt restaureras och få plats i
vår blifvande sängkammare.»
»Det vore väl synd att dra dit sådant skräp, bro-
deriet är ju både urblekt och malätet.»
»Det kan jag inte se, och du sydde den ju under
förlofningstiden. Minns du, hur jag brukade fånga
din hand under bågen?»
»Och kyssa den,» ifyllde hon skälmaktigt.
»Jag säljer inte skärmen,» sade han beslutsamt.
»Men det är ju ingenting annat än en gammal
uttjänad möbel,» svarade hon, upprepande hans ord.
»Jag säljer den inte! Kan du verkligen tänk»
dig den i främmande händer?» återtog han, i det
han med användandet af hela sin kraft bröt skär-
men i små stycken och kastade dem in i kakel-
ugnen.
»Tack!» sade hon och tryckte hans hand, när lå-
gorna sedan slukade bit för bit — men den glädje
hon kände, .öfver att han till sist varit den svagaste
af de två, gömde hon inom sig.
G. 8. Magerström Sybehörs oeh Mode-Affär
18 Humlegårdsgatan 18 — 18 Götgatan 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
