Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893
427
Auktionen var öfverstökad samt de stora rummen
tomma och renfejade för den nye hyresgästen, som
började komma med sina tillhörigheter.
Fru Alm hade redan under bön och tårar hviskat
ett farväl och tack till detta hem, där hon genom-
fört sitt lifsarbete — och som ej längre var hennes
— men att lämna det hade ej varit så svårt, som
hon tänkt sig.
Det svåra var genomkämpadt, och den sista tiden
hade varit så otreflig, att när hon stängde dörren
for sista gången och kom ut på gatan, det kändes
befriande, som om hon lämnat en sammanstörtad
byggnad — en grushög — och intet annat.
Nu gällde det att ordna det nya hemmet, och
alltefter som hon sysslade därmed, kom en underlig,
föryngrande, öm känsla öfver henne. Det var ju
som att sätta bo på nytt — med honom honom
ensam — alldeles som en gång förut, för länge
sedan.
Det var några bråkiga dagar; men det låg alltid
en förhoppning framför, utjämnande svårigheterna,
och det artade sig att bli riktigt hemtrefligt, det
såg hon.
Fyra rum ! Sängkammare, matsal, förmak och ett
gästrum, när någon af barnen skulle komma. I
förmaket kunde också bli en liggplats allt gestal-
tade sig bättre, än hon tänkt.
Det trötta, sorgsna draget kring mun och ögon
utjämnades allt mer, och tullförvaltaren, som var
förtjust öfver att ha något att göra, apterade sig
till snickare, tapetsör och stadsbud, som han kallade
sig, och var vid bästa lynne.
Ändtligen stod allt färdigt — inte endast möb-
lerna, som omflyttats gång på gång för att placeras
på det bästa sättet — utan alla dessa småting, växter,
hyllor, porträtt i ramar och ställ, böcker och bro-
derier med mera, som lägga liksom själ, doit och
personlighet öfver ett hem.
Välkomnande blommor och gåfvor från vänner
och fränder hade värmt hjärtat, och från barnen
mötte redan vid inträdet i det nya hemmet bref
och telegram med välsignelser och lyckönskan.
Några af barnbarnen hade också skrifvit mer eller
mindre lakoniskt och välment, såsom :
>Till Morfar och Mormor min lyckönskan !
Må alltid bra! Jag mår åkså bra. Jag kan altid
mina läksor, bara inte i går och dan förut.
Mormors och Morfars snäla gosse.
Ivar.»
En annan epistel, från morfars älskling, lydde
sålunda ;
»Snälla Morfar och Mormor med!
Mamma säger jag Skall skrifva. Tack för i som-
ras, det var Rysligt roligt. Karamellerna äro slu-
tade. Fins det någon Trädgård utanför huset där
Morfar nu bor så Man kan leka Tafatt? Hälsa mor-
mor så Mycket och . . . Nu drar Åskar Mig så fasligt
i Håret, han leker med Sin skallra och är så Söt.
Må så väl, önskar
Morfars Lotta.
Påst skritum.
När kåmer Dokskåpet? Vi väntar så. Dän Sama.»
Det stora dockskåpet var redan afsändt, liksom
andra för barnbarnen afsedda gamla leksaker, »sedan
mormor var en liten flicka.» Det hade minsann
aldrig varit skilda meningar om användandet af
hvad som kunde vara till deras nöje.
Till och med de allra minsta småbarnen hade
ritat ett par streck, som skulle föreställa ett hus,
men sågo ut som en häst. Eller hade någon at
föräldrarne hållit i pennskaftet och format ett otyd-
ligt: »Lycka till!» Allt lika kärt, välkommet och
betraktadt som vittnesbörd om ovanliga anlag och
begåfning.
Fru Alm satt insvept i en stor sjal, trött efter
alla bestyr. Det var rått och fuktigt ute, och det
kändes in i rummen, som ännu ej blifvit uppeldade
och genomvärmda.
Hon grät och smålog om hvartannat, där hon satt
med en stor packe bref framför sig, genomläsande
dem ett efter annat.
Tullförvaltaren var ute på långpromenad som alla
dar. Han skulle nu riktigt se sig om, sade han,
när han hade så godt om tid. Det här var en ny
och intressant stadsdel, som han ville lära känna i
grunden, och motionen skulle också ersätta arbetet.
Hon hörde hans tunga steg i trappan, och den
något flämtande andhämtningen ute i tamburen, och
torkade hastigt bort tårarne, ty hon ville ej, att han
skulle se, att hon gråtit, och tro, att hon kände sig
olycklig.
»Tröttnar du då aldrig på att läsa om de där
snillefostren?» sade han och kom fram till det gamla
massiva skrifbordet, framför hvilket hon satt hop-
krupen med de nyss aftagna glasögonen i handen.
IDUN
»Det är helt andra bref, det här!» svarade hon
och såg upp med ett leende.
»Mina fästmansbref kanske?»
»Nej då!»
Närsynt som han blifvit, böjde han sig öfver hennes
axel, tog ett af brefven och förde det upp mot
ögonen.
»Men det är ju din egen stil! Sitter du och läser
dina egna bref? Det var mig en egenkär baddare !
Och hvar har du fått dem ifrån?»
»Från min mors gömmor. Jag fann dem där
efter hennes död — hon hade gömt dem allesam-
mans. Får jag läsa upp några?»
Hon vek upp ett.
Det var skrifvet endast en vecka efter brölloppet
och beskref allt i det nya hemmet, hvilket modern
ännu ej sett. Det rörde sig om de enklaste bestyr,
om ett eller annat, som felade eller ej var i ordning,
om den unga husmoderns matsedel för veckan, om
småsaker, som voro glömda i barndomshemmet, om
saknad midt i lyckan — som var så stor, att den
aldrig yttrade sig i ord, utan togs som en själf-
skrifven verklighet, om hvilken ingenting var att
säga. Till sist barnets enkla, ödmjuka, stora tack
för den tid, som varit.
Ett annat bref kom dem att hjärtligt skratta.
Hon hade skrifvit första hälften och hon den andra.
Det var, när hon skulle föda sin äldste son och
redan kände sig illamående, men ville säga modern
några ord, innan det svåra riktigt började — ingen
kunde veta, hur det skulle gå? Så måste hon afbryta
midt i meningen.
Fortsättningen lydde, att »en stor, gallskrikande,
gräsligt ful pojke» — deras Johan, som var känd
för sitt vackra utseende -— »kommit till världen,»
samt att systrarna varit utom sig af förtjusning ötver
att ha fått »ett litet barn — en gosse i huset» och
sedan häpet, nästan vördnädsfullt stirrat på .len lille
nykomlingen, som de så gärna ville, men ej fingo
eller vågade vidröra.
Så lästes bref från fru Alms mor — lifskraftiga
och handlingsfriska — innehållande smådetaljer, de
också, från hvardagslifvets myster eller tröstande,
styrkande ord under tider, då sjukdom och sorg
gästat de ungas hem, samt fröjd och jubel öfver
barnbarnens framgångar i skolan och sedan i lifvet.
Deltagande och kärlek i allt!
Småningom blefvo dessa bref kortare, med mindre
innehåll och oredigare stil, som om handen tröttnat,
sinnet slappats och intressena blifvit färre.
Sä kom budskapet om faderns död. Några knappt
läsliga ord, men äfven i dem förtröstan, tålamod
och hopp —- som alltid.
Ej mer än ett par år därefter anlände det sista
brefvet — några afskedsord till dottern inför viss-
heten om dödens annalkande.
Det var som att rulla upp ett gammalt dyrbart
pergament — ett helt lifs historia med djupa skug-
gor och rika dagrar.
»Är det inte en skatt?» sade fru Alm, som nu
grät, utan att bjuda till att dölja det.
»Det var roligt det bär — det påminner om så
mycket,» svarade tullförvaltaren och torkade oför-
märkt sina glasögon.
»Så hjälper mamma mig ännu — som hon alltid
gjorde — fast hon länge sedan är borta. Tror du
inte jag känner, att hon är med oss äfven här med
sin välsignelse?»
»Har du tänkt på, att dina egna döttrars bref äro
liksom kopior af dem du skref till din mor?»
»Det är ju också samma intresse.»
»Lyckligtvis — för deras omgifning!»
Solen bröt just nu fram, färdig att gå ned. Det
var en blek höstsol endast, men dess strålar för-
gyllde dock allt de berörde.
»Här är märkvärdigt hemtrefligt!» sade han och
såg sig belåtet omkring. »Jag tror riktigt, att vi
bytt upp oss! Den där byrån till exempel pryder
då mycket bättre än förut, och ditt porträtt har
fått mera passande dager. Jag må säga, att det har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
