Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
428 I DU N 1893
sina behag att sätta bo — äfven på gamla dar.»
• Och Horisont och sol, du!»
»Det behöfs för en gammal kropp!»
»Mycket att sköta blir det nog också, med bara
en tjänare,» sade hon belåtet.
»Jag vet ingenting att sakna, och inte är det
möblerna, som göra hemmet, Mina lilla — det är
hustrun.» svarade han och kysste henne.
»Jag tror barnen ska’ komma att tycka om det!»
»Barnen Aldrig hör jag annat! De bli ändå
alltid mera för dig än jag,» sade han smått gramsen.
Hon såg ned som för att tänka efter.
»Nej du!» svarade hon hastigt och såg honom
in i ögonen. »Det är så svårt att skilja emellan
er eller portionera ut sina känslor; men vi två ha
lefvat ett helt lif tillsammans med mycken glädje
och mycket bekymmer också. Vi ha mycket att
tacka hvarandra för — och mycket att förlåta. Det
där ha vi alldeles som en värld för oss själfva, i
hvilken ingen annan kunnat se mer än till ytan.
Tro mig, det binder starkare än allt annat — star-
kare än man själf vet — och det känner jag, att
utan dig vore jag hemlös öfverallt.»
De stodo framför fönstret och sågo solen för-
svinna bakom hustak och planteringar, medan gråblå
ovädersmoln stego upp horisonten rundt, men hon
smög sig intill honom och hviskade;
»Gud vare lofvad, att vi ännu äro två att bära
och taga emot, hvad lifvet kan ha att gifva af skugga
och solsken ! *
(Illustratör: Jenny Nyström.)
’¥^ri
Qöran J^iörkman
Vid. aftonlampan.
i.
H
ela familjen är samlad i salen. Taklampan är
tänd. Par sitter vid kvällstidningen, ostörd
af småttingarnas stoj. På bordet med den
hemgjorda stramaljduken står en jardinière med en
slumrande lummig acacia, en skål rödkindade äpplen
samt mors sykorg, där virknystanet hålles i ständig
rörelse af hennes raska fingrar. Äldsta dottern sitter
vid pianot och spelar någon uvertyr af Wagner eller
gnolar någon längtansfull visa af Kjerulf.
Nu börja de små att ha rasat ut. Lillan kom-
mer och stöder sitt ljuslockiga hufvud tillbakalutadt
mot mammas knä, ser med stora ögon upp på henne
och frågar:
»Mamma, få vi inte äta snart? Jag är så sömnig.»
»Jo, strax, min lilla vän.»
Och så lägger mor sitt arbete i sykorgen, tar lillan
i famn, sätter henne med en kyss i fars knä:
»Låt nu pappa lära dig, hur A ser ut!» och går
till köket att rusta i ordning kvällsvarden.
Men ointresserad af världens visdom, slumrar lillan
snart så godt, med sitt ena rosenöra mot fars knar-
rande skjortveck. Och han törs inte röra sig för att
vända sin tidning, utan hinner läsa igenom spalttals
med annonser, innan mamma kommer in och varligt
väcker lillan :
»Nu, lilla barnet, ska vi äta.»
II.
De ha blifvit gamla, de två. Barnen ha kommit
ut i världen.
Som förr hålla de hvarandra sällskap vid afton-
lampan, han i nattrock studerande dagens händel-
ser, hon stickande en liten, liten strumpa åt sitt
yngsta barnbarn. Och med sin inre blick skådar
hon scener, glada och ledsamma, som livarje hörn,
hvarje möbel framkallar i hennes minne; med oför-
änderligt samma blida löje ser hon de vexlande sce-
nerna: hon har nu mera förstått, huru allt blifvit
ledt till det bästa.
Den gamla lilla hunden, det enda återstående före-
målet för deras gemensamma omvårdnad, ligger på
sin dyna och sofver med hufvudet mot framtassarna.
De tala ej mycket. Men de känna det så behag-
ligt just så här; de längta ej efter något. Och nu
älska de att ha tyst omkring sig: i tystnaden för-
nimmes bäst minnets röst.
Men när Putte reser sig från sin dyna och tar
några steg, sträckande på henen under ett belåtet
morrande, då säger far :
»Nu, min gumma, är Putte kvällshungrig. »
»Ja, det var märkvärdigt, hvad den hunden är
precis. Man skulle kunna ställa klockan efter ho-
nom; hon är verkligen redan 8, ser jag.»
Så ropar hon på den gamla trotjänarinnan och
säger till om teet.
-°-g£»«5g- ■>-
jQaniel Çialîstrôm
’ o
i7?xxr!
Å
ag ßctn t jimi tiff mitt fan3
9"tåva 6Ö()etm Cfo-msslctoåt,
©cß oSuettge iiteg ut3 ßitnfei-i»
tan3 —
Jag mtni-iA 3et »om t. ga-t.
ÎFotgatet oa t afFi »I;ont |ag mölt,
af fångtan ßtann jag ßfott
©Ut ß.gA6a Senna jot3, oom ju3fc
(9Cff ftöfi, aff öotg jag jatb
fltafien.-s oåt met ptaßtjitCF oat,
S)ät tosen ijppigt Ctann ––
^iof ocß öippa en3a6t ßat
2Det> fan3 mitt ßiatta oaim.
ÇJTLen float åt fttmfen meta Ci
guA,
îFaot natten faii&t på
ff’Coat mådttgate gtanen» ßtu»,
ff’Coat 3oj:tat ßjotften oå l
9Tej, piolta, oUtuj;, meD oåCStg fatt
2)en fiCåa ßöCjan fault,
©Ut Senna ßuot ot ßinna onatt,
olom te3an ßfanat fitt.
Jag anat te n, 2at oßummet gt
ffCtlng piteno jxxota ßCocß,
8n jTicßa oom, ßut ßaJWt gngt,
oftåt mo3tgt float anSocft.
ffCon at oå ßConD »om axeto guCC,
olom otC3too ßenneo Pag,
©oft ßenneo ßfacß, aj; forten jriCE,
0U Cju-6 6om våteni oßg.
S5et åt min egen ooenoßa töo,
S)en 3töm, oom oåtmSe mig,
9Låt ßjattat fangt Jtan oliietige ftoö
Så dotig öticj.
, (Illustratör: Viktor Andrén.)
Qlin £f]"mesn
En konsert.
D
et är eftermiddag, och solen strålar
varm från en molnfri himmel öfver
den lilla skogomkransade brunns- och bad-
orten. Liljekonvaljer och linnéa sända sin
berusande doft från den omgifvande sko-
gens tufvor och dälderna där nedanför.
Insjön ligger lugn och klar, i sin spegel-
blanka yta återgifvande strändernas höjder
med deras små stugor och de resliga gra-
narna på kanten af åsen. Allt i naturen
är bländande ljus, strålglans, harmoni och
smekande dofter.
En grupp badgäster sitter kring ett bord
ute på verandan till societetshuset.
»Nå, ska’ vi gå på konserten, eller hur?»
frågar en ung flicka och ser på sitt ur;
»tiden är i så fall inne.»
»Äsch, det är mycket roligare att fara
ut och ro,» svarar en ung man, klädd i
sportdräkt med knäbyxor och jockeymössa,
i det han kniper ihop ögonen och kisar ut
öfver den i solglans lockande sjön.
»Men det är synd om den stackars ’konst-
nären’,» infaller en äldre dam med satirisk
tonvikt på det sista ordet.
»F. d. eleven vid Kongl. Musikaliska
Akademien, blinde violinisten ArvidNilsson,»
läser en ung dam på annonsen, som är
uppspikad på verandans vägg.
»Ni komma väl allesammans med på kon-
serten?» ropar en stark, klingande kvinno-
röst från planen där utanför. Det är den
unga doktorinnan, vacker och elegant, som
på väg från sin bostad kommer förbi socie-
tetshuset.
»Nej — det är så varmt —- usch, det är
så vådligt tråkigt — stänga in sig’ i den
unkna brunnskyrkan — ingen kan be-
gära ...» lyder det i korus från de på ve-
randan församlade.
Men doktorinnan är energisk. Hennes
vackra ögon i kapp med hennes öfverta-
lande tunga förmå till sist ett tiotal per-
soner att följa henne. En ung herre gör
en vitz om att doktorinnan, som alltid är
den tongifvande, naturligtvis måste ifra för
konserten. Ytterligare några badgäster värf-
vas under vägen, och ännu några komma
från olika delar af platsen och gå lång-
samt och motvilligt in i brunnskyrkan.
Kyrkan leder sina anor tillbaka genom år-
hundraden. Den är egentligen icke annat
än en stor brunnssal, inredd till kapell,
med en liten altarring kring ett förgyldt
kors i den ena smala ändan af salen samt
en kammarorgel på en upphöjning i den
motsatta ändan. Bänkarne stå i tre- och
fyrdubbla rader längs efter salens långsidor.
Klockan är tio minuter öfver den utsatta
tiden för konsertens början. »Konstnären»
befinner sig redan på estraden bredvid or-
geln. Där finnes icke det ringaste artistiskt
i hans utseende och person. Han är iklädd
en bondes grofva, torftiga dräkt, ansiktet
är fult, osympatiskt, omgifvet af rödgula
polisonger och ett stripigt hår i samma
färg.
Han står fullständigt orörlig med ögon-
locken slutna öfver de blinda ögonen. An-
siktet är stelt och uttryckslöst och förråder
ingen tanke eller känsla. I ena handen
—Fotogénkdket »PRIMUS» —
Öfver 15,0 00 sålda på ett år.
Lika användbart vinter som sommar
Brinner utan veke. Os-, sot- och rökfritt.
p* —
Fotogéiiköket »PRIMUS» — ^
B. A. Bjorth & C:o, ° g-
0 Klara norra Kyrkogata 8 ^
Ytterst bränslebesparande.
Fotogenen brinner i gasform.
Explosion omöjlig. Lätt att sköta.
Ingen fotogénutsvettnlng.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
