Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1899
I DU N 429
>’ _ ’ i
**£% ;
: /ni;
i-.
fflB?
TTvW
’’SaÊéâÊim
håller han en fiol, ett tarfligt, illa medfaret
instrument, i den andra stråken.
Den till ondast omkring ett trettiotal upp-
gående publiken, som betalt sin entré med
femtio öre, undrar högt, om det inte snart
skall börja.
Till sist går brunnsintendenten fram till
estraden och säger till den blinde:
»Nu kan Nilsson börja — det är redan
en kvart öfver tiden.»
Men här är ännu så få komna,» svarar
konstnären.
»tia, det blir inte fler, sä det tjänar in-
genting till att vänta,» genmäler intenden-
ten kort. Ingen ser, hvad verkan detta
meddelande har på den blinde, och hur
a idt det grusar hans förhoppning om en
god recett. Ansiktet är lika orörligt som
förut, men han griper omedelbart sin fiol,
och sedan han knäppt några tag på strän-
garno och stämt om dem något, ger han
själf med entonig, klanglös röst till känna
programmets första nummer. Några tryckta
program finnas ej. I)et är variationer öf-
ver svenska folkvisor. ’
Redan vid de första stråkdragen se de när-
’rande med nästan bestört förundran på
hvarandra. Instrumentet är det mest skä-
rande, gnällande man kan göra sig en före-
ställning om, och den grofva, knotiga hand,
som för stråken, står i skicklighet icke öf-
ver en vanlig landtlig birfilares, som på
landsbygden om söndagskvällarne på logen
eller ängen trakterar fiolen till ungdomens
dans.
Stycke följer på stycke, utan annat uppe-
håll än som behöfs för att tillkännage hvad
som skall föredragas. Men när till visan
hn lifen fågel satt en gång» konstnären
faller in med sin råa,
skrofliga röst, blir där ett
fnissande från de yngsta
bland publiken, som smit-
tar de äldre till ett oemot-
ståndligt löje. Fnissandet
stiger hos några till half-
högt, i näsdukarne kväfdt
skratt. Utan tvifvel hör
virtuosen det med en blinds
skärpta hörsel, men an-
siktet förblir lika orörligt,
och när den visan är slut,
tillkännager han, att »det
bästa kommer till sist»,
nämligen »Tema af Bee-
tliowen med variationer».
»Nej, det
står jag inte
ut med, jag
försvinner, » sä-
ger en ung dam
till sin granne
och går tvärs
öfver sälen ut
genom dörren,
i det hennes
små, spetsiga
klackar ge eko
mot golfvets
plankor. Flere
följa hennes
exempel, och
under det bul-
ler, som häraf
uppstår,förblif-
ver konstnären
i samma ställ-
ning med strå-
ken lätt hvi-
lande mot strängen, färdig att börja, när
tystnad åter inträdt.
Han kan inte beräkna, hur många åhö-
rare, som äro kvar, men för detta fåtal väll
han ge sitt »bästa» slutnummer. Och det
kan icke nekas, att löjet hos de få kvar-
varande ofrivilligt förbyttes i en viss upp-
märksamhet. Om icke fiolen vore så fa-
sansvärdt dålig, skulle det hela ej vara. så
illa, från en dilettant betraktad! Han ut-
vecklar ej ringa färdighet och lägger så
mycken känsla i dagen, som det dishar-
moniska instrumentet tillåter. Kanske var
detta stycke hans glansproduktion den tid
han var »elev vid Kongl. Musikaliska Aka-
demien ».
Hvem vet, hvad han drömde den tiden,
eller hvad han drömmer nu! Det orörliga
ansiktet med de slocknade ögonen och de
tunna, hopknipna läpparue förråda ingen-
ting. Men utan tvifvel lag för honom eu
gång framtiden ljus och lockande med
drömmar om konstnärens ära. En kojans
son hade han tidigt blifvit ansedd som’un-
derbarn, och efter år af orolig väntan och
förhoppning til] sist kommit så långt,, att
han fick profva i akademien. Men kort
efter det han blifvit antagen, infann sig
en ögonsjukdom, som slutade med fullstän-
dig blindhet och gjorde slut på de ljusa
framtidsdrömmarne. »Underbarnet» kom
tillbaka till torpet på backsluttningen, kros-
sadt och tillintetgjord! Men fiolen hade han
med sig dock icke den han först ägt,
1" hken var ett tämligen godt instrument,
och som han måst sälja för att få respen-
gar hem, utan det jämmerliga instrument,
hvarmed han nu försökte förtjäna sitt bröd,
i det han spelade vid dansnöjen på lands- !
hygden och for omkring och gaf dessa
»konserter», hvilka voro en på samma gång
löjlig och pinsam parodi på konst.
Men hvem vet, om han inte i detta ögon-
blick har glömt det alltsamnran. Han dröm-
mer sig måhända inför en talrik och ly-
sande publik. Hans instrument är ingen
tarflig marknadsvara, utan en fullkomlig
kremonesare. Hans hand är icke stel och
knotig, utan smidig och fin. Tonerna, som
stråken framtrollar på strängarne, ha inga
skorrande, gnällande biljud, utan svälla
fram, klara, rena, fylliga. Det är ett haf
af smältande välljud, det är tonvågor af
himmelsk harmoni. Han är fnrste i musi-
kens rike, alla dess dolda skatter, uppen-
barade endast för några få, ha blifvit hans,
och han talar till människors hjärtan och
sinnen, så att de glömma hvad och hvar
de äro.
Och så slutar det med en drill af gäll
disharmoni och till sist en kadens, djup
och skroflig!
Ahörarne känna en lätt rysning och där-
efter en känsla af välbehag, när musiken
tystnar. Ingen enda hand rör sig till ap-
pMd att applådera skulle varit ett grymt
hån.
»Nu är det slut,» säger konstnären med
sin sträfva, entoniga röst, gör en klumpig
bugning och torkar svetten från pannan
med en blårutig bomullsnäsduk.
Därutanför i Guds fria natur gjuter ännu
solen sin strålglans öfver nejden, blott att
färgtonen från guldskimmer öfvergått i star-
kare rödt. Det är så mycket ljus och prakt,
att det gör ondt i ögonen på dem, som
träda ut ur brunnskyrkans halfdager, och
de maste spänna upp sina parasoller eller
skugga med handen för ögonen. Endast
den blinde är icke besvärad af solens glans,
af dallrande ljusreflexer och purpurröda
strimmor. Han kommer långsamt ut med
osäker och släpande gång, ledd af en liten
barbent parfvel i trasiga kläder. Hans an-
sikte är vändt uppåt, alldeles utsatt för
den bakom de purpurglödande trädtopparne
snart nedgående solens strålar. Ingen frå-
gar, hvart han styr färden, eller hvar han
skall hvila öfver natten, och snart har lian
med sin lille ledsagare försvunnit pa stigen
åt skogsdungen, därifrån just nu talltrastar
och bofinkar i aftonens drömmande stillhet
stämma upp sin aftonkonsert i jublande
växelsånger.
(Illustratör : Viktor Andrén).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
