Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 52. 29 december 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
438 I D U N 18«3
jag efteråt särdeles intressant såsom ett kriteri-
um på, huru jag förvaltat mitt pund (— det är
minsann hvarken två- eller femfaldigt).
»Last but not least» kommer hushålls]öurnalen,
där allt uppföres, som går till mat och dryck.
För redans skull upplägges ett särskildt hus-
hållskonto, där endast summan af journalen står
utförd hvarje månad, likaså ett för dicerse.
På kassakontots motsatta sida skrifver jag dep
sista i hvarje månad den gemensamma summan,
d. v. s. den som finnes utförd i andra ko-
lumnen på inkomstsidan, och efter de tolf må-
naderna skrifver jag upp hyror, skatter, barnens
skolafgifter, jungfruns lön och alla utgifter, som
äro förenade med familjens uppehälle och nöd-
torft. På så sätt vet jag precis, hvad som gått åt
under året, jämför med den bestämda inkomst
min man har och vet så, om jag hjälpt till att
ruinera honom eller bidragit till höjande af fa
miljens ekonomi.
Besväret är så litet och tillfredsställelsen så
stor — vanligen sköter jag min kära bok om
kvällarne, sedan allt är lugnt och jag har min
stund för mig själf. Och får jag för min del er-
känna, att sedan jag kom att börja med alla dessa
»konton», så är hushållsboken på mitt skrifbord
ingen lång ledsamhet mera, utan anses som en
kär vän, hos hvilken jag mången bekymmersam
stund funnit goda råd och hämtat nya krafter.
Och den nyttan har den äfven, att den käre gub-
ben ej så ofta brummar sitt »du måste hushålla»,
ty i min bok har jag mitt försvar — förut fam-
lade jag liksom i det tomma intet, suckade och
trodde, att ingen var ett sådant vidunder att miss-
hushålla som jag — men nu, kom nu . ■ .
Xantippe.
Hatten.
Kostym-kåseri af Comme il faut.
S
atten af för hatten, mitt herrskap ! Denna
»påtagliga hufvudsak med inre öfver-
tygelse» — som en vitzig definition lyder —
kan yfvas af anor högre och mera lysande,
än man skulle tro. Den har under flydda
sekler varit en symbol, en lösen, en under-
pant på ämbeten och värdigheter, på fri- och
rättigheter. Den är ännu en af de mest
iögonenfallande delarne af toaletten: en smak-
full hatt kan försona mångt och mycket, som
brister i den öfriga dräkten, en ful och smak-
lös hatt förstör effekten af den i öfrigt ut-
söktaste toalett.
Hatten har i alla tider varit en symbol
på friheten. Blott den frie romerska med
borgaren egde rätt att under Saturnalierna
bära den spetsiga hatten, »pileus»; slafven
var det förvägradt, när han frigafs skedde
det under öfverlämnandet af en hatt. Efter
Cæsars mord läto Brutus och Cassius, som
tecken på statens nyvunna frihet, prägla mynt
med en hatt på. — Och när Nederländerna
afskuddat det spanska oket, präglade de mynt
med alldeles liknande stämpel : en hatt mel-
lan två korslagda svärd. — Under medel-
tiden skedde iklädandet af de flesta värdig-
heter och ämbeten medels öfverlämnandet
af en hatt. Så uppstodo kurhattar af purpur
och hermelin, kardinalshattar af purpur med
guldtofsar. Sedan järnrustningarna försvun-
nit med uppfinningen af krutet, vardt hatten
den militäriska hufvudbonaden par préférence
och tecknen på nation och militär rang ut-
märktes på densamma. Ännu under Fredrik
den stores dagar var inom tyska hären hatten
enda tecknet på militär rang, eljes voro alla
uniformer lika. — Hatten var äfven tecken
på akademisk värdighet. Vid medeltida uni-
versitet och ännu ett stycke in i nyare tiden
bar rektor en furstehatt med hermelin och
doktorerna buro enfärgade, skarlakansröda
hattar. Som bekant sker ännu utnämnandet
af teologie och medicine doktorer medels
öfverlämnandet af. en hatt (en vanlig cylin-
der klädd med veckadt siden).
Liksom hatten var ett hederstecken, kunde
den ock vara en symbol för motsatsen. Be-
dragare och svindlare, som smiddes vid skam-
pålen, fingo bära höga spetsiga hattar, i Tysk-
land gula, i Frankrike gröna. Vid de span-
ska autodaféerna buro kättarne höga hattar,
på hvilka målats djäflar.
För öfrigt är striden mellan »hattar och
mössor» allt för väl känd från vår frihets-
tidshistoria, och i England kämpade på Oliver
Cromwells tid kavaljerer och »rundhufvuden»
eller »rundhattar». — Till hattarnes kategori
i vidsträcktare mening får man väl ock räkna
den från franska revolutionens historia kända
»frygiska mÖ3san», som ännu kröner Ré-
publique française^ stolta hufvud.
*
* *
Antikens folk buro vanligen hufvudet obe-
täckt — den enda hufvudbonad man kände
till var den militäriska hjälmen. Dock bru-
kades stundom, vid dåligt väder eller på re-
sor, låga hattar af groft ylle. Seden att i
allmänhet bära hufvudet betäckt i det fria
daterar sig från långt senare tider, under
medeltidens första århundraden gick man
med obetäckt hufvud. Hatten uppträdde
först i Frankrike, liten, rund, med låg kull
och bredt brätte, vanligen grå till färgen.
Den första filthatt historien känner till bars
af Carl VII vid hans högtidliga intåg i
Rouen; den var föremål för allmän upp-
märksamhet och största beundran. Länge
betraktades hatten som den högsta lyx, ett
tecken på hög rang och rikedom. Bruket
af densamma utbredde sig snabbt, naturligt-
vis först bland de högre^kretsarne. Redan
i fjortonde århundradet finns ett hattmakare-
skrå i Nürnberg, och i sextonde århundradet
berättas som en gammal sedvänja, att Worms,
för att låta bekräfta sin tullfrihet, årligen
sände gesandter till Frankfurt am Main att
öfverlämna en »Biberhut». I alla fall måste
en slik hufvudbetäckning varit ett föremål af
stort värde.
Att följa herr-hättens skiftande former och
växlande öden, från den lilla, grå filthatten
på Ludvig IX:s tid till trettioåriga krigets
plymprydda, med breda, uppvikna brätten,
från Fredrik den stores väldige tremastare
till Napoleons lilla, egendomligt formade hatt,
från Karl XII:s enkla trekantiga filthatt till
våra dagars cylinder, »stukis», »storm»,
»kaminrör» och hvad allt den kallas —
det vore för långt och långtrådigt för lite
hvar i allmänhet, enkannerligen för »Iduns»
läsarinnor!
*
•i* ïjî
En blick på daw-hattens anor säledes!
Antikens kvinna bar hufvudet obetäckt,
medeltidens senare århundraden brukade huf-
vudduk eller en löst virad slöja.
Damhattarne uppkommo ungefär samtidigt
med herrhattarne och voro dem i allo lika.
I början begagnade damerna hatt endast på
resor och jakter, särskildt då de sutto till
häst och sökte komma den manliga dräkten
så nära som möjligt — liksom än i dag
herrhatten bibehållit sig som hufvudbonad
för damer i riddräkt.
I början af nyare tiden försvinna alldeles
slöja, duk och hufva, den mjuka, veckiga
baretten blir den gängse hufvudbeklädnaden.
Håret, som förut burits doldt, börjar allt
mera få lof att visa sig, och mot slutet af
femtonhundratalet friserades det upp och
bands ihop under den styfva, fina, spanska
hatten eller stuarts-baretten — de båda då
moderna hufvudbonaderna. Sjuttonde seklets
början utmärkes af ett olidligt virrvarr af
hatt-former: höga och låga, flata och spet-
siga, mjuka och styfva. Inom kort hade
alla dessa modets dagsländor i hattväg lefvat
ut sitt korta lif, det blef modernt för yngre
damer att gå med obetäckt hufvud, de äldre
buro »en tingest, som knappast, var af ett
äpples storlek och ändå skulle ha namn,
heder och värdighet af hatt» (som en sam-
tida författare uttryckte sig). Och så kom
sjuttonde seklets slut med alongeperuken, med
puder och smink och denna konstmessiga
hårbyggnad, som efter en berömd dam vid
franska hofvet kallades fontange, en chevelyr,
som måste hållas uppe af en ståltrådsställ-
ning, nådde en höjd af hufvudets dubbla
längd och därtill täcktes af ett terassformigt
tak af spetsar. Icke vågade en stackars
hatt sig upp på denna svindlande höjd!
Hårskruden sjönk, men hatten kom ej
igen. Håret smög sig krusadt om hufvudet
och smyckades med spetsar och blommor,
hvilka mot sjuttonhundratalets midt vuxo ut
till riktiga hufvor. Längre fram antogo de
än formen af en turban, än af ett åtsittande
grekiskt hårnät.
Med barocktiden, pösdräktens period, hade
hattens förnedringstid börjat, rococo-tiden ville
ej veta af den och revolutionstidens grekiska
moderiktning tolererade den lika litet.
Nu kom den igen, mot revolutionens slut,
stor, styf, pösande, med kolossala brätten.
Nå, det väldiga brättet måste till en början
fästas upp, sedan vikas ner, därpå försvann
det helt och hållet och hatten vek alltjämt
likformigt från pannan till nacken, tills den
nästan blott var ett skydd för denna. Så
började den växa igen, och åter lefver hatten,
i alla former, i alla stoft’, i alla färger.
Hatten af för hatten!
Up notisboken.
Huslig ekononomi och matlagning. Till
lärarinnor i huslig ekonomi och praktisk matlag-
ning ha utexaminerats vid Ateneum för flickor i
Stockholm fröknarna Karin Adlers, Ruta Ström-
berg och Ingrid Seartling. Examen omfattade så
väl pröfning af insikter och färdigheter i ämnet
som teoretiskt och praktiskt undervisningsprof med
eleverna i läroverkets högsta klass.
*
De gamlas, moder. Föreståndarinnan för
borgerskapets änkehus vid Norrtullsgatan, fröken
Augusta Drysén, som här om dagen kunde fira
20-års-dagen såsom innehafvarinna af denna be-
fattning, fick mottaga många rörande bevis på den
tacksamhet, som de gamla änkefruarna hysa för
henne. Alla uttryckte sin stora belåtenhet med
den goda omvårdnad, som hon ägnat dem, och
det trefliga hem, som hon vetat att bereda dem.
Flere af dem öfverlämnade till jubilaren smakfulla
presenter — mestadels alster af deras egen flit.
Sålunda uppvaktade en 83-åring med ett stick-
ningsarbete, som i minutiöst utförande skulle ha
hedrat hvilken som helst yngre och mera arbets-
för. Från anhöriga till dem, som på lifvets sen-
höst funnit vård å änkbuset, och från mänga
anda håll ingingo därjämte pr telegraf och an-
norledes gratulationer och tacksägelser.
*
Våraförfattarinnorinför utlandet. Gerda
Meyérson, den unga svenska författarinnan, vistas
för närvarande i och för litteratur- och språkstu-
dier i Dresden. Hon höll nyligen i »Litterarische
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0440.html
