Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 5 januari 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 I D U-N 1894
Om hennes äktenskap är barnlöst eller om
barnen växt upp, kan måhända åter komma
en tid, då hennes lif ej är fullt upptaget af
omsorger inom hemmet, och då kan hon söka
sysselsättning i fortsatta studier för att därmed
gagna mänskligheten eller åtminstone vinna
en vidgad verksamhetskrets.
De kvinnor åter, som genom egen vilja
eller yttre omständigheter blifvit förnekade
att följa sitt köns naturliga kallelse och som
icke äga ett skyddande hem, de böra fram-
för alla andra ha frihet att kunna sörja för
sig själfva i hvilken riktning de önska, för
att likt mannen genom ärligt, nyttigt arbete
gagna mänskligheten och söka sin utkomst
och tillfredsställelse.
Och vi måste tyvärr tillstå, att om de
fordringar, som individen i våra dagar tror
sig berättigad att ställa på lefnadsnjutning
och komfort, alltjämt tilltaga, skola allt
flere bildade kvinnor bli hänvisade till sig
själfva, då det icke blir möjligt för hvarje
man att inrätta ett eget hushåll på den er-
forderliga materiella grundvalen.
Skall man låta de oskyldiga, mindre be-
medlade kvinnorna umgälla detta, eller dem,
som föredraga att stå på egna fötter hellre
än de köpa sig en man, som de ej hålla af?
Skall man frånkänna dem deras enklaste
människorättigheter, som efter måttet af deras
själsgåfvor berättiga dem till hvilket själf-
ständigt yrke som helst?
Det vore dock en himmelskriande orättvisa!
Och det är väl inte mången, som numera
vill påstå, att kvinnan måste förlora sin
kvinnlighet, om hon utbildar sina själsgåfvor
och anlag och väljer ett s. k. manligt yrke.
Hennes natur kan icke ändras, och jag kan
inte tänka mig något vackrare, naturligare
än den bildade, varmhjärtade kvinnan som
kvinno- eller barnläkare vid sjuksängen, som
föreståndarinna för flickskolor och arbetsin-
rättningar, som lärarinna i kvinnliga folkhög-
skolor o. s. v. Hvarje flicka bör endast redan
i föräldrahemmet få lära hvad äkta kvinn-
lighet vill säga: att den består i hjärtats
bildning, vördnad för ålderdomen, omsorg för
sjuka, fattiga och svaga, kärlek till barn
och samvetsgrannhet i utförandet af hvarje
praktisk verksamhet.
Då skall kvinnan ej i något lefnadsläge
förlora sin äkta kvinnlighet, till och med om
hon skulle eftersträfva högre andliga mål
och lyckligt uppnå dessa.
Henriette Goldschmidt.
Nyårsvisiter.
jLlet är egendomligt att se, huru snabbt i
yär tid de skenbart djupast inrotade bruk
’ _ och sedvänjor försvinna. Hvem kunde
väl för endast tjugu är sedan ana, att innan
århundradets slut de gamla häfdvunna nyårs-
visiterna skulle tillhöra de urmodiga plaggens
antal, hvilka människan så småningom lägger
af sig och samlar på hög uti skräpvrån?
I vår yngsta ungdom uppvisade alltid ny-
årsdagen en anbliek, som skilde den från an-
dra dagar på året. Skaror af unga herrar
och gamla med, för resten, snodde högtids-
klädda, med svarta kläder och hvita halsdu-
kar, omkring pä gatorna, upp och ner för
trapporna, bugade sig för värden, värdinnan
och döttrarna i huset, hostade, framförde ur
djupet af sina stela skjortbröst ett »godt nytt
år!», kastade så fort som möjligt — ty dagen
var kort och visitlistan lång — i sig ett glas
sherry eller portvin och skyndade till nästa
ställe för att förnya samma manöver. De unga
förhoppningsfulla männen i verken, som nu
sitta och tumma sin lilla orden eller syssel-
sätta sig med att räkna hårstråna på hjässan,
voro isynnerhet i svängen. Nyårsdagen var
för dem lika ansträngande som den nu är för
brefbärarne. Gud tröste dem, om deras minne
klickade! Från chefen, som hade deras öde i
sina händer, till grosshandlaren med de dans-
lystna döttrarna och den fina konjaken på
kaffet — alla skulle ihågkommas. Och ju
längre listan var, dess bättre. Det var alltid
ett bevis på, att man hade en vidsträckt um-
gängeskrets. De, som voro mycket med i värl-
den, måste hyra sig droska på timme.
Och hvilken intelligens och urskillning de
måste lägga i dagen, då det gällde att fördela
nyårsvisiterna på de olika dagarne! Ty nyårs-
dagen räckte naturligtvis icke till under de få
timmar, som stodo en till buds mellan klockan
tolf och tre middagen. Man måste förlägga
de viktigaste visiterna dit och söka utplantera
de öfriga så förståndigt som möjligt på de
följande dagarne — lyckligtvis hade man tid
på sig, nästan ända till trettondagen. —
Hur har det gått till ? Hvart har det gamla
löjliga, dumma, vackra, ärevördiga bruket tagit
vägen ? Ingen opinion har rests däremot, ingen
har blåst på det, men det har försvunnit än-
då som en rök. Hur kan något så glida mel-
lan ens fingrar och hamna i skräpvrån med
svart frack och livit halsduk och allt?
Det tjänar icke mycket till att fråga. Det,
som försvinner af sig själft, lämnar merendels
inga uppslag till svar. Ett gammalt bruk, som
dör, är som en skugga öfver en orolig sjö.
Man ser något skymta förbi, men man upp-
fattar icke konturerna.
Det är mycket ovisst, om vår tid öfver
hufvud taget kommer att uppställas som mön-
ster för någonting alls, men blir det för något,
så icke blir det för artighet. Det ligger icke
i dess lynne. Det tar tid, det medför besvär,
och vi äro rädda både om det ena och för
det andra. Artigheten var en gammal sirlig
man med peruk och silkesstrumpor och me-
nuett, och ångan och elektriciteten voro för
honom lika främmande som den moderna dan-
sen. Då han skref ett bref, idkade han lit-
teratur, gjorde han en bugning, så odlade
han skön konst, under det att vi telegrafera
våra bref och endast gå och rösta, för att få
det bekväma hälsningssättet infördt äfven för
civila. För vår bekvämlighets skull anstränga
sig tusentals hjärnor till döds. För oss ping-
lar telefonen och afpressas ångan den största
möjliga kraft, för vår skull krymper post-
papperet ihop till brefkort, och då vi skola
aflägga nyårsvisiter, behöfver endast jungfrun
bläddra igenom adresskalendern och slunga in
några dussiu blanka"visitkort i tvåöreskuvert.
Yi skicka brefbäraren i vårt ställe och trösta
oss med, att vi sända honom till så många
flere dörrar i stället. Visitkorten äro billiga
och 2 öre äro inga pengar.
Men — invänder man — nyårsvisiterna
voro dock ett gammalt dumt bruk, som det
icke är skäl att önska tillbaka.
Nå, — svarar jag — äro nyårskorten en
bit bättre?
Öfver nyårsvisiterna hvilade dock en per-
sonlig prägel, som gaf dem ett särskildt värde,
men hvilket värde ligger väl i ett nyårskort?
Åtminstone för den, som hellre trycker en väns
hand än hans handske? Det är samma skill-
nad mellan en nyårsvisit och ett nyårskort som
mellan en person och hans visitkort. För hans
besök skall jag tacka honom själf, för hans
visitkort postverket. Knappast bättre är det
på senare tider af societeten etablerade modet
att nyårsdagen fara omkring i sitt ekipage,
låta kusken hålla utanför vissa bestämda portar
och, medan man själf helt makligt sittei kvar
i kupén, skicka betjänten uppför trapporna med
sitt kort. Här är det kusken, som sitter inne
med minneslistan, och nyårshälsningen växlas
mellan betjänten och jungfrun i stället för mel-
lan deras fruar.
Äro då månne de gamla nyårsvisiterna all-
deles bortlagda?
Åhnej, icke fullständigt.
Ännu få vi på, nyårsdagen se en och annan
herre, som bär tecknet på sig. Det syns både
på hans dräkt och på hans halft generade ut-
seende, att han är stadd i gengångareärenden.
Och alla som han möter titta på honom på det
älskvärdt obehagliga sätt, som är oss svenskar
eget, och säga: »nej, se, han skall gå på nyårs-
visit» ; om några år skola de fordra att få se
honom på »Skansen», tillsammans med rumor-
mästaren och brandvakten uppväckande deras
tröga minnen af gamla tider och sedvänjor.
Thore Blanche.
&
Mamsell Barck.
Ett kvinnoporträtt, tceknadt för Idiui
af Richard Bergström.*
»
on var bara en symamsell. Hon var
prästdotter frän Säter och hade i unga
år kommit till Stockholm. Om hon här haft
några relationer, torde dessa hafva inskränkt
sig till en urgammal faster, lika fattig som
hon; nog af, genom relationer eller utan, blef
hon införd i ett och annat hem. Arbete behöfde
hon snart icke söka; hon blef eftersökt, och
man räknade det för tur, när hon, långt förut
påtingad, omsider kunde komma. De hus,
där hon en gång blifvit införd, fortforo mer-
endels att anlita henne, så länge de ägde
bestånd.
Otvifvelaktigt betydde hennes skicklighet
i sitt yrke mycket, men knappt mindre hen-
nes personlighet, detta lugna, jämna väsen,
detta försynta tal med sin dalska brytning,
hennes förtegenhet om tillståndet i andra hem,
som betryggade för skvaller om ens eget.
Mamsell Barck blef med tiden öfverallt en
husets vän, som saknades, när hon gått, och
efterlängtades till nästa gång. Så gingo åren,
och hon gick, nära nog alltid densamma,
till sina hus, alltmera införlifvad med deras
vanor och bekant med deras bekanta. All-
tid samma arbetsamhet, som uppbars af en
alltid jämn hälsa. Småningom började lik-
väl de så mycket anlitade ögonen att icke
vilja tjänstgöra som förr, då likväl blott det
ömkliga talgljuset, retsamt i åminnelse, be-
stod hela upplysningen. Sömmerskan måste
lämna nål och sax, men det var långt ifrån
att hon därför upphörde att arbeta: hon
öfvergick till att baka paltbröd och peppar-
kakor, och var lika flitig på detta arbets-
fält, där hon inom kort fann sig omgifven
af en stadig kundkrets, i hvilken hon, ej utan
stolthet, såg flere »fina herrar», som af die-
tetiska skäl försågo sig med pepparkakor,
* Bland don nyligen aflidne bibliotekarien Berg
ströms litterära kvarlåtenskap fanns följande intres-
santa uppsats, författad för Idun.
1 iffnmkriniïçhnl Npw-Ynrlr 1 / iiv•öninn ti" 8’ 10- 12’ U’ 16 Tillg. jan. 1893 kr. 513,064,511
LIIIUI DÖM lll^öUUI, il t Tt 1U1J&I L///
Jlrottniiiggalaii 1«, Sthlm. — <*rnii<ln<lf 1845 III *
UllLUI o. 18 % ber. på ålder Lifräntefond » 46,216.974
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
