Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 1. 5 januari 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN
prisande deras välgörande verkningar, dâ de
åtos till kaffet. Äfven nu drog hon sig fram
utan att »obligera» någon — skuldsättning
var något, som icke existerade för henne —
och upprätt och glad gick hon som »sin
egen» på sin knaggliga väg till nödtorftig
bergning. Presenter nästan särade henne,
men väl kunde hon gifva presenter: vi erinra
oss en gäng, dä hon bortgaf en hel liten
summa, efter hennes förhållande icke sä all-
deles liten.
Huru gick detta till? Ja, huru kunna
penningar räcka till öfverskott för dessa »fat-
tiga fruntimmer», hvilkas hela årsintäkt kan
understiga kostnaderna för en icke särdeles
öfverflödig herrmiddag? Är det därför, att
deras lilla penningask liknar lejonets kula,
till hvilken enligt fabeln ledde många inspär,
men inga utspär, eller med andra ord är
det därför, att om deras inkomster äro små,
deras utgifter äro än mindre? Pä något sätt
måste det tillgå, men till sist nästan tvingas
man öfver till undret med änkans oljekruka,
som tyckes fortgå än i dag som är.
Ett föga uppbyggligt lif detta, tör man
tycka, med synål och sax och paltbröd och
pepparkakor. Ja, men det fanns ännu en
insats däri, ingen ringare än poesien, i en af
sina huldaste uppenbarelser —
Hau namnes folksång än ocli än legend,
Men fagrare blcf ingen ängel sänd . . .
När dagen var all och dess enformiga ar-
bete slut, uppgick som en skimrande måne
öfver dess kväll, då mamsell Barck för några
små åhörare drog fram sago- och sångmin-
nen från sin barndoms sagokvällar. Då, när
arbetsdonen voro undanlagda och bordet afstä-
dadt, öppnade hon sitt förtrollade skrin, och
upp stego därur Konung Elfver, Högfärdiga
prinsessan, Prinsen i jordkulan, Dumma poj-
ken och hvad de allt hette, dessa skepnader
från urgamla dagar, som ännu icke mist sin
förmåga att locka unga hjärtan, icke ens där
dessa hjärtan klappa under grånade hår.
Den krets, till hvilken den hörde, som nu
talar om den gamla sagoberätterskan, kände
snart hela hennes repertoar och kunde till
och med rätta henne eller påminna henne
om någon episod, hon glömt, men det hade
ett så alldeles eget behag att höra just hen
ne, med hennes lugn och hennes allvar, att
man ändå bad henne förelägga detta, som
man kunde förut. Men icke blott att hon
kunde berätta sagor, utan hon sjöng äfven
visor; än var det
»Sist, när på ljutlig blomsterplan
Jag mina lam utförde —
O, t.ysta ensamhet,
Hvar skall jag nöje finna?
Bland sorg, som ingen vet,
Skall mina dar försvinna — —
eller:
Malin hon gick sig åt herrgårdsparken
Till att fördrifva sin orolighet —
med mera af samma gammalmodiga slag.
Mera än af dessa visor anslogos vi af en del
mycket äldre, såsom:
Det var den unge herr Peder,
Han kammar och krusar sitt hår —
eller :
Herr Karl till sin fostermor gick,
Han frågade henne om råd —
eller:
Det bodde en torpare vid en å,
Hörde jag en liten fågel sjunga —
O. S. V.
*
Som alla bildade personer veta, hafva dessa
visor af senast omnämnda slag ej endast
stämningens behag; de, folkvisorna, hafva
ock att bjuda forskningen tankeämnen af vikt.
Hvad bör ej t. ex ligga däri, att den sista
af de gamla visor, ur hvilka vi anförde be-
gynnelseraderna, såsom saga eller visa gått
snart sagdt hela jorden rundt och blifvit fun-
nen hos nordbor och engelsmän, tyskar, sla-
ver, littauer, ester, romaner och kelter, ja i
Kina och Sydafrika? Och äfven däri, att
hon har anor från 14:de —säger fjortonde —
århundradet före Kristus, så vida det är grun-
dadt, att hennes ämne återfinnes på en pa-
pyrus-rulle af den oerhörda ålder vi nämnde!
Det som ådagalägger en sådan lifskraft, kan
ej annat än äga en djupare betydelse — möj-
ligen skulle man kunna beteckna den i fråga
varande visan som gällande samvetet — ty
människosläktet är icke så enfaldigt, att det
från sekel till sekel bär på något innehålls-
löst. Vi släppa här detta ämne, som till
äfventyrs förefaller mången läsarinna alltför
»lärdt», nöjda om vi kunna lämna några
väckande antydningar i den saks intresse,
som vi här nedan påpeka.
Utan att hafva drömt därom, har kanske
någon läsarinna eller till och med läsare,
som följt med livad vi talat om, i sin när-
het någon »mamsell Barck», hvilken i sitt
minne bär samma slags sång- och sagoskatter
som den anspråkslösa symamsellen. Vi ville
uppmana dem att forska efter, huru det kan
vara med den eller den gumman eller gub-
ben, men göra det utan att förtröttas, ty det
första försöket misslyckas merendels. De
gamla hafva kunnat, men hafva glömt, hör
man. Men de hafva icke glömt; hjälper man
dem på tråden, skola de till sin egen öfver-
raskning finna, att de minnas mera än de vetat
af. Ett lyckligt fynd medför sin upptäckar-
ära, och när en visa eller saga är före, nam-
nes deus namn, som funnit dem. Så till
vida har efterforskningen ännu en form af
lön; den bästa är gifvetvis den att hafva
bergat någon klenod, som eljes skulle följt
sin gamla innehafvare i grafven.
Antecknaren af detta gläds åt, att då Eva
Lovisa Barck nära sitt nittionde år nyligen
fick lämna denna värld, ej så litet af hennes
poetiska skatter var räddadt.
Visitkort.
S
v il! de första önskemålen för hvarje ung världs-
<J) medborgare eller medborgarinna, som blif-
vit något så när flygfärdig, höra visitkorten.
Med hvilken förtjusning motser man dem ej från
litografen, med hvilken stolt känsla begagnar man
dem ej för första gången’! Man är nu ej längre
blott en tolererad »möbel», man gäller nu någon-
ting, man är till en viss grad själfständig —- man
är presentabel.
Visitkorten äro på intet vis en leksak, en bety-
delselös modenyck; de intaga i det sällskapliga
umgängeslifvet en så viktig plats, de äro en så
nyttig tjänare, de bespara sä mycken tid och
möda, formaliteter och omständigheter, att det,
synnerligen i denna visitymniga nyårstid, endast
kan synas rättvist att några ögonblick syssel-
sätta oss med dem.
I många fall ‘och omständigheter är det alls
icke möjligt att göra eller ens mottaga alla bruk
liga besök; man tänke bara på nyåret eller vid
dödsfall i familjen. Men visitkortet tjänar icke
uteslutande fredliga och vänskapliga ändamål: det
kan spela en roll äfven vid de skarpaste förveck-
lingar, ty utbyte af kort bildar äfven inledningen
till duellen.
Visitkort är ingalunda ett barn af vår moderna
tid. Visserligen antyder ingenting, att de egypti-
ska faraonernas eller de romerska cæsarernas sam-
tida — eller de själfva — begagnat sig af dem;
men bevisadt är, att de uppfinningsrika kineserna
äfven i detta afseende ådagalagt sitt praktiska
sinne redan för mer än tusen år sedan. De äro
ej blott de ursprungliga uppfinnarne af krutet,
boktryckarkonsten, kompassen och papperet, äfven
visitkorten ha för sin uppkomst att tacka detta
folk, som nu för längesedan passerat sin andliga
blomstringstid och inträdt i ett stillastånd, som
envist motsätter sig all vidare utveckling. Angå-
ende braket af visitkort, som hos dem kallas Tit-
se, gälla de småaktigaste etikettsregler, mycket
strängare än hos oss. Huruvida vi i Europa ha
lånat visitkortsidén från kineserna, är emellertid
tvifvel underkastadt. Troligt är, att de blifvit ny-
uppfunna i Frankrike — det land, där det förfi-
nade säilskapslifvet först nådde sin utveckling —
och därifrån utbredt sig till andra europeiska
länder; därpå tyda äfven de franska inskrifter, af
hvilka man ännu betjänar sig vid deras använ-
dande, men hvilka man lika gärna borde kunna
ersätta med svenska. Vi skrifva :
p. p. — pour presenter, för att föreställa, införa
någon; kunde mycket väl ersättas med: /. a. f.
p. c. eller p. p. p. — pour condoler eller pour
prendre part; för att beklaga, uttrycka deltagande ;
kan ersättas med : f. a. b.
p. f. — pour féliciter, för att lyckönska, på
svenska : /. a. I.
p. r. — pour remercier, för att tacka, på sven-
ska : f. a. t.
r. s. a. p. — réponse s’il voies plait, om svar
anhålles, o. s. a.
Det senaste uttrycket ersättes ju redan ofta med
svenska bokstäfver; dess mindre skäl förefinnes
att icke utsträcka det äfven till de andra fallen.
För öfrigt råder numera den största enkelhet i
våra visitkorts yttre — anses i hvarje fall smak-
fullast och förnämast.
Formatet på det endast hvita bristolpapperet får
ej vara för stort, ej heller för smått ; den i regel
litograferade skriften utan utsirningar och affattad
så kort som möjligt. På herrvisitkort utsättas i
allmänhet innehafvarens stånd och nedtill till
höger bostadsort och adress. Gifta damer foga
allmänt till sitt namn äfven sitt fadersnamn och
begagna sin makes förnamn t. ex. Fru Ernst
Wolter,, född Schmidt o. s. v.
Att vika hörnet för att ange besökets afsikt
eller art, är ej mera brukligt. Man vek det öfre
vänstra hörnet vid en sorgvisit, det öfre högra
vid en gratulation, det nedre vänstra vid ett af-
skedsbesök, det nedre högra vid en första intro-
duktionsvisit.
Den nu rådande enkelheten har ej alltid varit
bruklig, tvärtom ha äfven visitkorten i gångna
tider varit, underkastade de brokigaste och mest
växlande moder. I synnerhet var detta fallet i
förra århundradet. Färgade kartonger, på hvilket
trycket ofta var anbragt i ännu en annan färg,
täflade med hvarandra i bjärthet. Därtill kommo
färglagda blomsterguirlander, yppiga roccocoarabe-
sker, vapen och emblem, utsikter af slott och stä-
der, allegoriska och mytologiska figurer; man satte
sitt namn i gyllene bokstäfver på en antik urna,
lät en genius inskrifva detta namn på en mar-
mortafla och dylikt mer. Denna dåliga smak
varade ända till trettiotalet af vårt århundrade,
då man ännu i de bättre kretsarne kunde få se
visitkort lika brokiga som vinetiketter. Äfven med
afseende på kortens format förekommo de största
vexlingar mellan stort och litet.
I Frankrike härskar samma enkelhet som hos
oss, och bruken äro ungefär desamma. Några
olikheter framvisa England och Nord-Amerika.
Engelsmännen beteckna efter namnet titel, akade
misk grad, någon hög orden o. s. v. med enstaka
bokstäfver, så exempelvis A". C. B. = Knight
Commander of the Bath, kommendör af Bathorden ;
M. P. = Member of Parlament, medlem af par-
lamentet; R. N. = Royal Navy, sjöofficer; R. I.
= Royal Ingeneer, ingeniörofficer o. s. v. — På
damvisitkort utsättes i vänstra nederhörnet mot-
tagningsdagen, i högra bostadsadressen. Det se-
naste är helt visst ganska praktiskt och borde
föranleda till efterföljd.
Sen till, att Idun och Iduns Mode-
tidning finnas hos alla edra bekanta!
^■Fotogénkttket »PRIMUS» —
Öfver 15,000 sålda på ett är.
iLika användbart vinter som sommar.
Brinner utan veke. Os-, sot- oeh rökfritt.
Fotog-^nköket »PRIMUS» —
B. A. Hjorth & C:o,
5 Klara norra Kyrkogata 6
o ^ Ytterst bränslebesparande.
Fotogenen brinner i gasform.
Explosion omöjlig. Lätt att sköta.
Ingen fotoeénutsvettning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0009.html
