Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 5 januari 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 I D U N 1S94
För de smås fest.
En büd ur Paris’ barnavärld, för Idun af
Jane Gernandt.
^TuNen stora armd af leksaksarbetare, som
jifKl ha sina talrika verkstäder vid Rue du
Temple och hvilkas ve eller väl ligger i
de oberäkneliga små bänder, som så gärna rifva
sönder deras verk, är icke alls missnöjd med
att julen eröfrat Paris. Om det nu verkligen
är tack vare engelskt inflytande, men nyårs-
dagen häller på att förlora en del af sin gamla
allena lyckliggörande betydelse. Det har gått
så långt, att man börjar fråga, hvar det skall
sluta. Man delar ut presenter på julafton; —
godt och väl, men skall man vara lika gifmild
sex dagar därefter ? Eller är det fara för att
den dag, som af ålder varit gåfvornas, skall
komma i andra rummet? Man skulle ha lust
att revoltera, men man fogar sig i detta nya
bruk som i så många andra, hvilka leda sitt
ursprung från andra sidan kanalen. Man firar
jul, man talar bara icke om S:t Cloud — det
är af »Petit-Jesus» man får gåfvorna . . . när
man har en sko och en kamin att ställa skon
bredvid, annars kan det hända, att man helt
och hållet blir utan, men det är väl icke mån-
ga fattiga små, som välgörenheten nekar en
allmosa eller tak öfver hufvudet den dagen.
De rikas barn kunna ieke taga emot jul-
klappar i hur stor utsträckning som helst; det
finns en etikett, som sätter gräns för gifmild-
heten. Till nyår — då kunna presenterna
komma haglande från höger och vänster öfver
alla dessa små hufvuden, men till jul är det
endast inom den trängre familjekretsen man
har rätt att lyckliggöra de små, och det skulle
betraktas som något otillåtligt, om en stor sko
förvillade sig ibland alla dessa kängor och
sockor, som stå där så naiva och vänta på
hvad »Petit-Jesus» kan ha i famnen, då han
går förbi kaminen. Leksaksbutikerna äro fulla
af dessa krubbor, där han ligger, på strå —
ett litet blondt barn af vax, som de små pa-
risarne ta i sin hand med något af den var-
samma ömhet man kan ägna en fogelunge.
Och de betrakta honom med samma ögon —
stort och frågande: Är det du, som skall ge
oss allt detta? Magasinernas öfverflöd och alla
de tusen leksaker, som utbjudas på gatorna,
dansa iundt i deras fantasi.
Någon har sagt, att leksaken är barnets
första idé om konsten. Säkert äi, att den
mer än något annat talar till dess fantasi —
intimt och tyst — under dessa lekar, dä den
är ett själfständigt lefvande väsen, som rör sig,
som handlar och som har ett språk. Hvem
minns icke dessa oändliga utbyten, dessa sam-
tal om allt under solen med en hund, som
sköts på trissor, eller en häst, som drogs i ett
snöre. Och hvem har icke, utsträckt på alla
fyra, studerat rörelsens problem i den märk-
värdiga företeelsen af en bleckomnibus, som
kunde gå för sig själf? Föremålet betyder så
litet, barnet skapar, barnet idealiserar. Vi tro
gärna våra mödrar, som försäkra oss, att de
sågo den förkroppsligade tjusningen i en mark-
nadsdocka af trä, som kunnat skrämma dem
från vettet, om de betraktat den med oför-
villad blick. Hvem talade icke helst med
den fulaste af sina dockor, hvem hade icke
en förkärlek för den bedröfligaste af sina lek-
saker? Där hade barnafantasin någonting att
utsira, någonting att förändra, någonting att
göra rikt och slösa skönhet öfver.
Småflickorna för i dag, som äga dockor,
stora som de själfva och klädda som de —
bara ännu elegantare — och gossarne, som le-
ka med fästningar, konstruerade efter den mo-
dernaste verkliga modellen, och med soldater,
där det icke fattas så mycket som en träns
pä rocken — hvad ha de att tillägga, hvad
ha de att omskapa ? Hvad blir det af inbill-
ningens skiftande spel? Vi, som betrakta dem
och tänka pä vår barndom, afundas dem knap-
past. Det är som om de lekte med mindre
intensitet, mindre tro, mindre spänstighet, som
kände de icke längre detta, som roade: fanta-
siens spännande lif. Den konstgjorda fjärilen
man lägger i deras hand lyfter. sig pä sina
vingar, spindeln, som man håller framför de-
ras fot, rör sina långa, tunna ben och sprin-
ger, hästen, som är spänd för vagnen, ledar
sina knän och kusken, som sitter på bocken
och håller i tömmarna, lyfter yrkesmässigt ar-
men. Fantasien behöfver icke längre säga :
gå! spring! kör! flyg! De parisiska leksakerna
ha i detta fall uppnått fulländningeo. Barnet
behöfver icke anstränga sig; den inre blicken
kan gärna vara blind, det enda man har att
göra är att se med sina två ögon oah låta sig
roas.
Det är för öfrigt förvånande, hvilken talang,
hvilken uppfinningsrikedom — man kunde vara
frestad att säga hvilket geni — den parisiske
leksaksarbetaren nedlägger i sitt arbete. Det
tankes i de små verkstäderna vid Rue du
Temple, där dessa efemära mästerverk se da-
gen — ofta för att komma sin uppfinnares
framtidsutsikter att oväntadt ljusna, någon gång
för att göra honom rik. Men intet är obe-
räkneligare än en sådan liten tingests öde;
allt -— till och med politiken — medverkar för
att skapa dess framgång eller nederlag. I år
spelas det naturligtvis på de franko-ryska strän-
garna, och nästan oräkneliga äro de leksaker,
som ha alliansen att tacka för sin tillkomst.
Men barnet politiserar icke, och det tittar lika
gärna på en pierrot i den hvita rocken som
på en rysk matros, hvilken slungas upp på
en liten leksak smast och gör en piruett,
medan han svänger de allierade landens båda
flaggor. Trots alla strömningar för dagen är
det polichinellen och bébén, som bibehålla silt
häfdvunna herradöme på leksaksmarknaden. De
behärska »Bon Marché» och de behärska
»Louvern», och det är med knapp nöd de gå
in på att ge plats åt dockkultens sista mani-
festation — Lofe Fuller i hela prakten af sin
yppiga och skiftande kostym. Ett helt fön-
ster i »Bon Marché» är upptaget af uniforms-
klädda dockor, stora som pojkar pä 8—10 år,
ett annat af en fästningsterräng, planlagd med
en strategisk noggrannhet, som en militär af
facket kanske kunde ha nytta eller åtminstone
nöje af att studera, ett tredje helgas åt bébén
bébén i dopklädning med ett passande ut-
tryck af högtidlighet öfver sin lilla nymorg-
nade fysionomi, bébén i bärkappa och flor öf-
ver ansiktet och bébén, som går — stadigt
nog, tycks det — på sina små tjocka fotter,
klädd i hvit yllekofta och hvit ylletocque och
nog så fiffig och försigkommen i sin lilla hvita
kjol. Det är omöjligt att taga dem för doc-
kor — de se också ut som de för länge se-
dan öfvergifvit hvarje försök till illusion i det
fallet och icke hade mer än en’ äregirighet:
att bli ansedda som yngre medlemmar af fa-
miljen.
Framför denna konstgjorda barnavärld stan-
nar den lefvande, förvånad och full af be-
undran, men utan att därför ett ögonblick
glömma att se efter, om det är samma skinn
i muffen som på kjolkanten, och om dop-
klädningen skulle kunna tåla vid en tvätt.
Åtminstone ser det ut, som om dessa funde-
ringar upptaga en parisergamin på 10—-11
år, som med ett vaket och småförnuftigt ut-
tryck och med en obeskriflig nyans af ömhet
i blicken förlorar sig i alla dessa förtjusande
detaljer af en bébés toalett. Själf tyckes hon
inte vara bortskämd; hon är barhufvad och
klädd i en tunn kjol liksom en liten treåring
till syster, hvilken hon alltjämt har öga på,
och fadren, som håller dem båda i hand, bär
blus och ser ut att nyss ha kommit från sin
verkstad.
»Ah, mais c’est un amour!» utbrister den
stora med en sista blick på den lofvande ung-
domen i bärkläduing. Och i dét hon vänder
sig till lilla syster, säger hon : »Marguerite du,
skulle du inte vilja ha den, hvad?»
Men Marguerite har sin tanke för sig, där
hon står bredvid sin far, hög som en stöfvel
och tjock i kinderna som en Rubensunge. Och
det är hon, som drar pappa och syster med
sig från lindebarnet till det famösa fönstret
med uniformsdockorna : »Jag vill inte ha den
där bébén,» förklarar hon med en bestämdhet,
som inte lämnar något öfrigt att önska, och i
det ögonen öppna sig klotrunda och glänsande
inom sin kolsvarta ram af fransar, säger hon
med en röst, som nästan kväfs af förtjusning:
»Jag — jag vill ha den stora trumpeten och
alla soldaterna!»
Hon är inte ensam om sin mening. En li-
ten pojke, som inte ser ut att vara rikare än
hon, och som står och häller sin mamma i
kjolen, betraktar samma trumpet och samma
dockor, medan hans lilla hand öppnar sig för
att visa en slant och sluter sig om den igen
så hårdt, som endast en barnahand kan göra
det, med ett grepp, fastare än den giriges, och
en tilltro, stor nog att kunna köpa världen
och all dess härlighet. »Nå, hvad har du be-
stämdt dig för, André?» frågar modren. Han
svarar icke, han är alltför upptagen, det af-
görande ögonblicket är för viktigt, men mo-
dren vänder sig om, och med en blick på oss,
som stå omkring oss, säger hon leende: »Han
har två sous, och han funderar pä hvad han
skall välja!»
Och det är för att tillfredsställa dessa naiva,
dessa lyckliga, som tillverkningen al’ en lek-
sak uppdrifvits till en industri, där ingifvel-
serna uttränga hvarandra och arbetare bekriga
arbetare i en kamp för lifvet!
Från Iduns läsekrets.
Klagosång öfver almanackan.
Ja, läser man vår almanack,
då kan man ropa ve och ack ;
där finns nog namn i mängd ocli massa,
men ingen kan väl påstå just,
att de för många män’skor passa; —
jag skulle gärna vilja veta,
om någon finnes, som har lust
att Fröhus eller Fokas heta?
Nu komma kvinnonamn så fina,
Korsmässa, Fausta och Krispina,
Zenobia är ett också,
och vill du veta ännu flera,
nog kan jag flera hitta på,
men aldrig har jag gjort, det rön,
att dessa namnen existera
för någon af vårt »täcka» kön.
Om du i almanackan ser,
du snart upptäcker något mer:
att ibland namn, du där skall finna,
det är tvåhundrasjuttitvå,
som icke duga för en kvinna,
ithy de passa blott för män.
Att kvinnonamn finns mycket fä,
det ser du ju däraf, min vän.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
