Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 1. 5 januari 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1804 I DU N
Hvad kan dig detta faktum lära:
att kvinnan förr ej hölls i ära.
På nåder fick hon följa med,
för männens dumhet tyst sig böja;
men annan tid har annan sed.
Var förr vår lott så tung och svår,
nu skarp protest vi vilja höja
mot kvinnans ok från gångna år.
Hvad nu vår bön och vilja är
skall kort och klart förkunnas här:
latinska namnen strykas må,
en gången tid de passa bara,
och svenska i dess ställe stå;
utaf de nya namnen se’n
skall hälften för oss kvinnor vara
och andra hälften bli för män.
Ingegerd M—n.
Ur notisboken.
»Sessans» silfverbröllop. I år firar danska
kronprinsparet sitt silfverbröllop, i det kron-
prins Fredrik den 28 juli 1869 ingick förmälning
med Carl XV:s dotter, kronprinsessan Lovisa.
I anledning af silfverbröllopet ha damer från hela
Danmark bildat en komité med ändamål att åstad-
komma en fond för upprättande af en välgören-
hetsstiftelse, hvilken fond på silfverbröllopsdagen
skall öfverlämnas till kronprinsparet.
*
För vänner af kvinnoslöjd. Föreningen
Handarbetets vänner anordnar på nyåret en serie
föreläsningar öfver ett af de ämnen, som ligga till
grund för dess verksamhet, och har därtill lyckats
vinna doktor Bernhard Salin, som föreläser öfver
»Ornamentik med särskildt afseende på den textila
konsten». Föreläsningarna komma att hållas i
föreningens lokal.
*
Födelsedag — dödsdag. Den 26 december
afled härstädes på sin födelsedag fru Wendeln
Sandels, född Noi’denstolpe, maka till förste hof-
marskalken hos konung Carl XV, förste hofstall-
mästare C. W. Sandels. Hon var född 1829 och
dotter till justitierådet A. G. M. Nordenstolpe och
hans maka, född Graaner. Den hädangångna sör-
jes af make och dotter.
På det, nya årets morgon afled härstädes
efter flerårig sjukdom änkefru Aurora Wilhelmina
Schöne. Den aflidna, dotter af den på sin tid
mycket kände lagman Nils Callerholm i Hedemora,
var född 1813 och ingick 1835 äktenskap med
sedermera hofrättsrådet Gustaf Schöne, efter hvil-
ken hon 1836 blef änka. 1 sin krafts dagar var
hon en af de verksammaste medlemmarne i Klara
skydds- och arbetsförening, hvars ordförande hon
under en följd af år var. Hon efterlämnar en
dotter, gift med kyrkoherden d:r A. W. Staaff.
terna och de bekanta Stockholmstyperna i 40-ta-
lets dräkter: den myndige stadsmajoren Kummel-
lund, den älskogskranka mamsell Rosennase och
icke minst »rika morbror» själf, den rödskäggige
sjöbjörnen Job Kurk, väckte mycken munterhet.
Utförandet var äfven förträffligt, i synnerhet hr
Holmquist i Kummellunds roll. Herr Kellberg
gjorde Kurk ifrån sig riktigt bra, ehuru en ännu
burleskare komik här kunde ha varit på sin
plats. Fröken Åberg var näpen som stadsmajo-
rens unga dotter och hennes guvernant, fru Berg-
ström, vederbörligen högtragisk. Fröken Ohlsson
och hr Rönnblad förtjäna ock erkännande för sina
prestationer.
Följde så en nyårsrevy »I ballong» af den på
tillfällighets dramatikens område förut rätt väl doku-
menterade hr K. Norlander. Som vanligt i dylika
stycken kan ej bli tal om någon dramatisk hand-
ling, utan består det hela af en serie maskerad-
figurer, personifierande det gångna årets märkli-
gare händelser, hvilka hvar efter annan uppträda
med sin bit kupletter. Dessa voro delvis rätt
fyndiga med anspelningar och snärtar åt höger
och vänster, som liiligt slogo an. Där saknas
hvarken ballongfarare, cigarrbodsfröknar, Operans
annonsskåp eller tararabomflickor. När så på
sistone fröken Eleström uppträder som veritabel
serpentindansös, blir jublet naturligtvis oändligt.
Och under smattrande applådsalfvor rullas fonden
upp för en staty öfver frihetens gudinna, som de-
klamerar en vacker sens moral om vårt kära fo-
sterland och om att borta kan nog vara bra, men
hemma är ändå bäst.
Bifallet var, som sagdt, mycket liiligt och för-
fattaren framkallades.
Södra teatern afslutade det gamla året med ett nytt
program, som dock ej synes äga många betingel-
ser för ett långt lif på det nya. Bland det myckna
af tysk klumpighet och sentimentalitet, som tid
emellan bjudits oss från Stockholmsscener, torde
»Hemmets tomte» tillhöra det allra genuinaste.
Hvad det nu tjänade till att lokalisera denna an-
rättning, om den också promt skulle öfversättas,
kunna vi ej fatta. Svensk verkar den ändå icke
ett grand — dess bättre.
Spelet var onekligen bättre än pjäsen var värd.
I synnerhet tilltalade fröken Lindsten genom en
täck och intagande framställning af den unga flic-
kan, »hemmets tomte», som böjer alla, äfven de
motvilligaste hjärtan till sig. Dock bör den unga
lofvande skådespelerskan i tid motarbeta ett visst
stereotypt leende, en reminiscens från balettda-
garna, som lätt verkar något för sockersött. Att
vidare nämna äro hr R. Wagner som en barsk
gammal major och hr Hirsch som en förläst och’
konfys arkeolog —■ den enda figuren i stycket,
som är någon smula roande.
fy
Att vara mormor.
Skiss för Idun
Is.
Teater och musik.
Kungl. operan återupptog nyårsdagen Meyerbeers
opera »Profeten» med samma rollbesättning som
sistlidne vår. Hr Ödmann, hvilken äfven nu in-
nehade titelrollen, var vid briljant röstdisposition
och framkallade rättvisligen det lifligaste bifall
från den talrika publiken. Också torde detta parti
få räknas till den framstående sångarens bästa
prestationer. I Fides’ tacksamma och ganska ford-
rande parti var fröken Almati mer än vanligt till
sin fördel såväl i sång som spel, och Bertha hade
i fröken Hallgren fått en ganska god representant.
I greffe Oberthals lilla parti var hr Söderman
godt på sin plats. Däremot var det ej just någon
välljudande trio, som de tre vederdöparne bildade.
Operan gick för öfrigt, om man undantager en
och annan slitning, särskildt i första akten, ganska
bra under hr Halléns anförande.
Vasateaterns nyårsprogram gjorde liflig framgång.
Hvad publiken icke minst hjärtligt tycktes sentera
var att uppväcka gamla minnen från barn- och
ungdomsdagar vid åskådandet af ett äkta Blanche-
lustspel — ett af de allra bästa i sin art därtill,
nämligen »Rika morbror». De välkända kuplet-
af
Wilma Lindhé.
oktorinnan Berger satt framme vid fönst-
‘ ’ ret i sitt så kallade hvardagsrum och
sydde på en sjömansdräkt hon ville ha
färdig, innan mörkret inbröt, och som
var bestämd till gåfva åt lille Sven,
hennes favorit och dotterson.
Det stormade, vinden slet i de aflöfvade träden
och buskarne på andra sidan »avenyen», vid hvil-
ken hon bodde, regnbyarna slogo mea kraft mot
fönsterrutorna, och gatan stod nästan under
vatten.
Genom reflexionsspegeln kunde hon se kom-
mande och gående långt ifrån — och det var
också ett af hennes nöjen; men nu hade hon ej
tid därmed, ty vid ljussken såg hon ej att arbeta.
Sven fyllde sina fem år dagen därpå, och att
dräkten skulle bli färdig, var minst sagdt lika an-
geläget för henne som för barnet, hvars käraste
födelsedagsgåfva den skulle blifva.
I kakelugnen knastrade en brasa, och rummet
var så väl ombonadt med mattor, fönsterdynor
och dubbelgardiner, att ingen vindpust kunde
tränga in.
Dörrarna till matsal, sängkammare och förmak
stodo öppna, och hon tänkte, när hon lät blicken
falla på den komfort och lyx, som omgåfvo henne,
att det ej var mänga, som hade det bättre än
hon själf.
Såg hon tillbaka på sitt lif, hade det väl haft
sina stormar; men nu mot aftonen hade vågorna
lagt sig, och dagarna försvunno likt en solbeglänst
ström i sakfa lopp mot det oändliga.
Egentligen var hon ingen inåtvänd reflekterande
natur, som stort tänkte öfver hvad som varit eller
komma skulle, ty det fanns så mycket, som upptog
hennes tid och tankar, att hon ej hann med mera.
Hennes eget lifs historia låg väl bakom henne,
men nu lefde hon om den hos sina barn, hvilkas
sorger och glädjeämnen hon gjort till sina.
Själf hade hon varit olycklig i sitt äktenskap,
och om hon också ej varit utan skuld, hade hon
dock haft allt skäl att beklaga sig.
Äfven detta var liksom nivelleradt af tidens ut-
plånande hand, och det enda hon kände, när hon
såg upp till mannens bild — det stora oljemålade
porträttet öfver soffan — var en stilla tacksamhet
öfver att vara fri från ekonomiskt oberoende.
Så bunden som hon varit af en annans vilja
och nycker, kunde hon ej annat än glädjas öfver den
fullkomliga handlingsfrihet hon nu ägde och som
förde med sig möjligheten att i allt rikare mått
förvärfva tacksamhet och kärlek från barn och
barnbarn, hvilkas hjälp, tröst, glädjekälla och jor-
diska försyn hon var.
Så lycklig hade hon heller aldrig känt sig som
på gamla dar, då hon i lugn och ro kunde göra
hvad hon ville och ägna alla sina tankar åt det
ljufva bestyret att vara mormor — vördad, afhål-
len och beundrad af små och stora inom den
talrika familjekretsen.
För några andra räckte hon ej till, vare sig med
tankar eller intresse, ty lika omsorgsfullt bevarade
som hennes rum voro för köld och omilda vindar,
lika skyddadt var hennes hjärta mot den smärta
medkänslan för en lidande mänsklighet bereder
varmt tänkande, kännande själar.
Hon nekade ej sin skärf, när den begärdes, och
skref oftast — ehuru med inre förargelse — på
tiggarlistor af ena eller andra slaget; men hon
gaf endast af pliktkänsla, tacksamhet för att själf
ha det så godt, eller liksom för att muta försynen
och afvända oiyckan från egna dörrar.
Noga var hon också, och rädd om hvarje öre;
ty_ när hon gaf åt andra, var det ju alltid att taga
från sina egna, åt hvilka det var hennes glädje
att kunna gifva så mycket som möjligt nu och
sedan alli, då hon en gång tvingades att lämna
det för att gå dit, där ingen tar några ägodelar
med sig.
Där hon nu satt och sydde, tänkte hon med
förnöjelse på det beröm hon skulle inhösta för
den nätta gossdräkten, som väl knappast någon
kunnat tro »mormor» om att själf ha förfärdigat,
så vacker och välgjord som den var. Bara den
nu blef färdig? Ett par besökande hade hindrat,
och ovädret förde mörker med sig långt före skym-
ningens inbrott.
En störtflod af regnblandadt hagel smattrade
mot rutorna, vinden for dånande genom trädkro-
norna, och hon kunde ej neka sig nöjet af en titt
i reflexionsspegeln.
Det var ej många vandrare ute, och de som
voro det hade svårt att taga sig fram.
Stretande mot blåsten, med de våta kjortlarne
slående om benen, kom en gammal kvinna gatan
uppför.
Hade hon haft ett paraply att hålla öfver sig,
skulle korgen hon bar hindrat henne att begagna
det.
Helt och hållet prisgifven åt ovädrets raseri, gick
hon framåt steg för steg, synbarligen endast tän-
kande på att akta deu dyrbara bördan.
»Stackare!» sade doktorinnan och tog åter itu
med sömnaden, medan en känsla af välbehag öf-
ver att ha det så varmt, godt och hemtrefligt
smög sig öfver henne.
Ofrivilligt såg hon ut igen, drifven därtill af en
oklar förnimmelse att ha sett den där figuren
förut.
Ja visst! Det var jn gumman Olson, som kom
med ägg alla fredagar, och som hon gifvit ett för-
klädestyg förra julen. Det var då väl hon min-
des deh När man gifvit en gå ng, måste man hålla
i — så var det att skämma bort folk.
»Det är dock förfärligt att behöfva gå så på
gamla dar,» tänkte hon strax därpå, då hon såg
gumman stanna i gathörnet och vända ryggen till
för att ta emot en ny attack af stormen, som ho-
tade att kullkasta henne.
»Fredag ja! Ganska riktigt — där gick hon in
genom porten.»
I detsamma kom köksan för att säga, att ägg-
gumman var därute och frågade, hur många tjog
doktorinnan ville ha.
»Hvad begär hon?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0011.html
