Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 12 januari 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 I DU N 1894
Kvinnorna göra af männen, hvad de vilja : skola dessa därför bli
stora och sanna, så lären kvinnorna, hvad storhet och sanning är.
Rousseau.
nan gång: »Hade ej hon varit, hade jag
aldrig blifvit Onkel Adam.» Om ock
anspråkslösheten i det förra yttrandet
går något för långt, så är det senare nog
till en viss grad sant, ty det var, till
att börja med, hon, som genom sin upp-
muntran lagade, att det blef något af
med hans författarskap ; ledsnade han
vid något påbörjadt arbete, så var det
hon, som satte stål i viljan och fart i
pennan. Men ej nog härmed; det var
alltid hon, som före afsändandet genom-
gick hans manuskript, hvilka ej sällan
voro sådana, att han själf delvis omöjli-
gen kunde läsa dem, detta dock, sedan
hon först genomgått dem, hvilket icke
blott inskränkte sig till att göra orden läs-
ligare, utan äfven ditsätta felande bokstäf-
ver och stryka öfverflödiga, som i hastig-
heten medkommit, utan hon förstod äfven
stryka hela meningar och kanske någon
gång äfven ditsätta en sådan, som borde
varit med, hvilka åtgöranden, naturligtvis
alltid underställda mannen, vanligtvis af
honom godkändes. »Är det något i mina
husliga skildringar, som jag är tveksam om,
går jag alltid in till Hedda och får mig
då ett godt råd,» sade han en gång till
författaren af dessa rader. Hon var så-
lunda icke blott en hustru, hvilken —
som ju ej alltid är fallet —- kunde del-
taga i hans författarskap, förstå honom
och följa honom på hans tankeflykt, utan
hon förstod äfven och i fullt mått vara
hemmets goda genius på så sätt, att hon,
så långt möjligt var, aflägsnade anlednin-
gar till oro och bekymmer för hans tunga
sinne, hvilket, tidtals åtminstone, såg tec-
ken till olyckor i allt och öfver allt, men
ej nog härmed: hon förstod äfven att
skapa ”ett hem, fullt af trefnad omkring
honom — ja, det fanns nog intet hem
på jorden i hans ögon att jämföra med
deras, hvilka hon efter hvarandra genom
sin kärlek och omtanke på olika ställen
förstått att skapa omkring honom, från
Östersund, där de först byggde bo, till
Linköping, där det sista reddes, hvilket,
efter ett mer än femtio års äktenskap,
upplöstes med mannens död.
I Wetterberghska huset var man al-
drig säker för främmande, från honom,
som presenterade sig med ett skorrande:
»Mjukaste tjänare, mitt namn är —n,
litteratör från Trelleborg,» till själfve
Zachris Topelius, men alltid hade hon
sitt hus så ställdt, att hon kunde mot-
taga hvem som kom. Intet felades utom
utrymme, men att rummen voro väl små,
därför rådde ej hon, utan segelsömmaren,
som en gång’ långt tillbaka i förra år-
hundradet uppbyggt det.
Sådan var Hedda Brydolf som hustru
till den man, hvars namn för ett half-
sekel tillbaka hade en sådan klang i Sve-
riges bygder, och hvilket hon sedan sitt
nittonde år är så stolt öfver att bära,
och våra läsarinnor skola på grund af
denna teckning, som åtminstone har för-
tjänsten att vara sann och utan öfver-
drifter, säkerligen villigt erkänna, det fru
Wetterberghs bild bhr en framstående
prydnad för Iduns galleri af märkvärdiga
kvinnor.
Yi nämnde här ofvan några ord om
Onkel Adams stora hjälpsamhet. Att
hålla denna något så när i styr var in-
gen lätt uppgift, som hustrun fått sig
pålagd. Tiggarebref kommo nämligen i
massor, och för att visa, huru långsökta
anledningarna ibland voro »för att våga
detta steg», må här exempelvis nämnas,
att en af dessa brefskrifvare som ursäkt
framdrog, att han för trettio år tillbaka
en afton »hade haft den äran att vara
tillsamman med herr doktorn i Hvet-
landa.» Detta gjorde, att frun slutligen
måste taga saken om hand. Detta kunde
dock ej ske på annat sätt, än att hon
på grund af gammal öfverenskommelse
alltid öppnade hans post och då från-
skilde de bref, i hvilka tiggerianlednin-
garna voro allt för långsökta. Detta
hindrade dock ej, att en storartad, men
förståndig välgörenhet just genom henne
utvecklades, och många äro de välsignel-
ser, som under årens lopp nedströmmat
öfver det lilla huset vid Hunnebergsga-
tan. Hennes namn har aldrig synts vid
dessa prunkande tillställningar, vid hvilka
människokärleken bäres på presenterbric-
ka, utan hon har verkat i det tysta och
på egen hand, ihågkommande skriftens
ord, att den vänstra handen ej må veta,
hvad den högra gör.
Hedda Fredrika Brydolf föddes i febru-
ari 1818 i. Hällestads prästgård i norra
Östergötland. Föräldrarne voro prosten
och kyrkoherden E. G. Brydolf och mo-
dern P. M. Norbergh. Morfadern dog
som kyrkoherde i Söderköping, men hade
i sina yngre år varit tjänstgörande hof-
predikant hos Gustaf III. Att han hos
denne måtte stått särdeles högt, torde
bland annat kunna dömas däraf, att han
af kungen kallades till Rom för att skrifta
och ge honom nattvarden under en där-
ute iråkad sjukdom.
I detta föräldrahem uppväxte den unga
Hedda, under modrens ledning utbildande
sig till en duglig husmoder, hvilket hon
ock i unga år blef. Sjutton år gammal
blef hon nämligen bekant med doktor
Wetterbergh och två år därefter dennes
hustru. Den unge doktorn var nämligen
en tid bruksläkare på Finspong i när-
heten af Hällestad. Kvick och intressant,
blef han genast en gärna sedd gäst i
prästgården. Han var emellertid präst-
gårdsfolket förut ej alldeles obekant. En
anekdot, som på sin tid gjorde sin rund
genom pressen, hade förmedlat bekant-
skapen. Den unge doktorn hade näm-
ligen året förut (1834) varit anställd som
koleraläkare i Jönköping. Sjukdomen
uppträdde där kanske svårast i hela lan-
det, då Vs af stadens befolkning bort-
rycktes af den hemske gästen, som un-
derstundom expedierade sina offer på fem
à sex timmar. För att ej uppskrämma
sinnena ville auktoriteterna emellertid ej
ge sjukdomen dess rätta namn, utan en-
visades att påstå, det denne ej var »ko-
lera morbus», men väl mycket liknade
denna. Denna sats drefs isynnerhet vid
en sundhetsnämnds-sammankomst, och ord-
föranden var i detta fall den ifrigaste.
Wetterbergh, som äfven bevistade samman-
komsten. satt en stund och hörde på
»käbblet», för att begagna hans egna ord.
Hade någon af de närvarande lagt märke
till honom, skulle man nog märkt, att
ansiktsuttrycket blef allt skalkaktigare,
och slutligen blef det honom omöjligt att
hålla tjufpojken i styr. »Det är,» utbrast
han, »med prosten Wetterling som med
den skånske bonden, som varit inne i
staden och sett ett så »besynnerligt djur».
Ha’ herrarne hört den historien? Jo,
det var en bonde, som varit inne i Ystad
och därunder sett något så besynnerligt.
»Vet du mor,» hette det vid hemkom-
sten; »ja’ såg ett rätt besynnerligt djur
därinne: dä hade hufve som en katt å
svans som en katt å fötter som en katt.
»Nå, då va dä väl en katt?»
»Nä, gu’ så, di sa’, att dä va’ e’ katta.»
Midt i bedröfvelsen fick man sig sålunda
ett godt skratt.
Denna historia hittade äfven vägen till
Hällestads prästgård, där man äfven skrat-
tade åt den, och då Wetterbergh seder-
mera gjorde sitt första besök där, emot-
togs den »glade doktorn» snarare som
en gammal bekant än som en främling.
Han blef det ju icke heller, ty W. och
Hedda Brydolf blefvo snart förlofvade,
och blott ett år senare bortförde W*
henne som sin brud. Först bosatte sig
det unga paret i Östersund, där vistelsen
blef en vändpunkt i W:s lif, ty »där föd-
des» — för att begagna Karl Warburgs
ord — »Onkel Adam». Huru hans skrift-
ställen uppkom är så ofta berättadt, att
det här förbigås, men — må detta åter
upprepas — utan den unga hustruns upp-
muntran hade det kanske stannat i port-
lidret. Under Östersundsåren var han
läkare vid Jämtlänningarne. W. kunde
dock ej länge finna sig vid det enformiga
småstadslifvet, utan flyttade till hufvud-
staden som biträdande läkare i fångvårds-
styrelsen. Under dessa tre år presiderade
den unga frun på ett för henne eget till-
talande sätt i det hem, som hon i sin
mån bidrog att göra så angenämt. Bland
sina gäster räknade hon bland många an-
dra statsrådet Sandströmer, en gammal
vän från Östersundstiden; Troil, Wetter-
berghs chef vid fångvårdsstyrelsen; Börje-
son, skalden; Ignell och S. A. Hedlund.
En tid var W. ordförande i det då
existerande konstnärsgillet, och blef Wet-
terberghska huset därigenom äfven mötes-
platseu för en del af dettas koryféer.
Namnen på dessa äro emellertid till stör-
sta delen glömda, men minnes jag dock
Jolin och Sundberg, premieraktören.
Detta hem måste dock lämnas, då man-
nen 1848 blef regementsläkare vid första
lifgrenadiererna. Nu redde hustrun ett
nytt, angenämt hem på det natursköna
Getå-, beläget på Bråvikens norra, strand,
hvilket ångbåtspassagerarne, många år
efter sedan Wetterberghs lämnat det, nä-
stan alltid utpekade för hvarandra med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
