Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 12 januari 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894
! DU N ii
ett oföränderligt: »där bodde en gång
Onkel Adams.»
På landet kunde dock mannen aldrig
trifvas, därtill var han för liflig och säll-
skaplig, utan flyttade Wetterberghs, efter
att en kort tid varit bosatta på Sätra i
närheten af Åby järnvägsstation, till Lin-
köping, där det blef makan förunnadt att
förljufva mannens sista dagar. Under de
sista åren, då åldern allt mer tog ut sin
rätt hos den gamle, blef hon hans allt i
allt, tills döden slutligen bröt det femtio-
tvååriga äktenskapet.
Sedan fem år går denna hängifna, plikt-
trogna hustru ensam i deras hem, så älsk-
ligt. i all sin anspråkslöshet. Den lilla
våningen består af tre rum. Från för-
stugan kommer man först in i salen.
Fönstret är ej högt, men med sina tre
rutor i bredd ger det dock åt denne nå-
got ljust och vänligt. Framför detta har
hon inrättat en liten fönsterträdgård af
välskötta blommor. På långväggen öf-
ver soffan hänga några porträtter i olja,
af gummans far, generaldirektör Troil
och Runeberg, det senare minst af allt
påminnande om ett snille, i det att det
med sina glåmiga ögon, rödletta hy, slic-
kade hår och de hängande prästkragarna
mera påminner om en enfaldig landtpräst
än om den store skalden.
På den motsatta väggen står en flygel,
och öfver denna hänga några stillebens-
stycken i olja, talangfullt målade af
dotterm
Inom salen ligger förmaket. Hvad som
här först fångar uppmärksamheten är
mannens byst i lera af stor porträttlik-
het. Rummet är emellertid för litet och
för lågt, för att den stora bysten skall
kunna taga sig något ut. I ena hörnet
invid soffan står ett staffli och på detta
en större tafla med hennes och mannens
porträtt, en gåfva till föräldrarne på de-
ras guldbröllopsdag från de båda barnen.
Från detta kommer man till sist in i
mannens rum. Här har fru W. af pietet
för den bortgångne maken låtit allt bli
oförändradt: framför bordet står hans
länstol, på detta hans sista bläckhorn.
Öfver soffan med sitt samma öfverdrag
hänger densamme gamle spegeln och de
små medaljongerna med porträtten öfver
några hans närmaste. Ja, allt står som
det stod, då han lämnade det, och den
som kände honom, kan knappt stiga in
där utan att tanken: han är väl utgången
på en stund, men kommer snart tillbaka,
tränger sig på honom.
Sådant är det hem, där fru Wetterbergh
i Linköping framlefver sitt tysta, ensamma
lif —- dock icke ensamt, ty hon, om nå-
gon, kan sällskapa med sina minnen både
från den tid, då mannens rykte stod på
sin middagshöjd, och från den, då hans
lifssol var i sjunkande. Från denna se-
nare har hon, för visso, de ljufvaste så
tillvida, att medvetandet af väl fyllda plik-
ter alltid måste kännas godtoch hugnande.
För henne är det just detta, som skall ka-
sta sitt skimmer öfver hennes lefnads
afton. Johannes Sundblad.
Sen till, att Idun och Iduns Mode-
tidning finnas hos alla edra bekanta!
J vinterkväll.
J>ä rutan klappar mörkret
med dofva, tunga slag.—
Men i mitt sinne ljusnar
en solig sommardag.
Där spira röda rosor,
där doftar hvit jasmin,
där fladdrar brokig fjäril,
där surra muntra bin.
Och asp och lindar susa,
då vinden drar ibland,
och sädesärlan springer
på gula gångars sand.
Det tisslar och det kvittrar
från gräs och snår och gren,
det doftar och det prunkar
i sommarsolens sken.
Men utan ro och hvila ’
jag sakta vandrar kring.
I sol, i doft, i toner
det fattas "någonting.
Från blomstersnåren hör jag
med ens ditt glada skratt.
Jag söker och jag letar
och får dig ändtligt fatt.
Bland rosor och jasminer
du döljer dig med list,
jag söker och jag . letar
och får dig fatt till sist.
Allt hvad min oro sökte
i dig jag funnit har.
Då flyktar det förflutna,
som om det aldrig var.
Dess långa, mörka kvällar,
som trögt som sniglar gått
i tröstlös, kylig dimma,
de äro drömmar blott.
De äro dumma drömmar,
ett sjukligt gyckelspel —
På jord är ständig sommar,
Qcli lifvet har ej fel.
Ditt skratt i rymden blandas
med fågelns gälla drill:
Det goda evigt varar!
Det onda finns ej till!
Och medan tiden svinner
och stunden snabbt förgår,
vi tala om det goda
i långa lyckoår.
Och kring oss dofta blommor,
och kring oss susar lind,
och fjärilsvingar fladdra
i sommarns svala vind.
Hugo GyHänder.
Grön kurtis.
Ett allvarsord till föräldrar.
»Förr var ett barn i menlöshet
Ett barn och intet mera,
Nu ren vid tolf år snärtan vet
Parera. »
fvanståenda verser riktades af den blide
skalden Franzén anno Domini 1801 mot
ett, enligt hans tankar, växande tidslyte. De
voro dä kanhända i någon mån öfverdrifna,
men anföras de nutilldags, så skjuta de san-
nerligen ej öfver målet, utan äro snarare allt-
för matta i förhållande till verkligheten. Ty
nu kan man redan bland riktiga kyttingar spåra
ansatser till koketteri och kurtis, för att ej
tala om den »mognare» ungdomen, af hvilken
en mycket stor del drifver kurtis som idrott
och träget odlar den till största förfång för
studier och andra allvarliga sysselsättningar
och till ännu mera skada för karaktärsutveck-
lingen.
Stundom tyckes koketteriet rent af ligga i.
blodet, så tidigt visar det sig, ehuru det i
själfva verket är följden af en förvänd upp-
fostran. Man kan verkligen träffa på små
flickor om sex eller sju år, som knappt se åt
jämnåriga, isynnerhet om de ej äro gossar,
utan tränga sig till herrarue, såväl yng^e som
äldre. Detta är ju ganska oskyldigt, kan man
tycka. Men nej, det blir dem ett behof att
uppmärksammas, att berömmas och smekas,
och i likhet med alla andra sådana tilltar det
med åren och fordrar allt rikare näring. Möd-
rarna, fåfänga för sina barns räkning, glädjas
åt den uppmärksamhet, som visas deras små,
och anse saken naturligtvis ofarlig och oskad-
lig. Några få sedermera lära sig inse sitt miss-
tag andra åter förstå det aldrig, och i dessa
senares hem är det som de uppväxandes kurtis
finner hägn och beskydd.
Äfven om berörda fall räknas som undantag,
börjar kurtisen tidigt. I allmänhet kan man
räkna begynnelsen frän och med dansskolan.
Flertalet af pojkarne behärskas alltifrån den
tiden af en brinnande lust att spela kavaljerer,
som antar allt vidsträcktare dimensioner. Och
det tyckes, som skulle åldersgränsen för inträ-
det i kavaljerernas led flyttas till allt tidigare
år. Detta sammanhänger med den brådmognad,
som karaktäriserar barnen och de unge vid
denna tid.
Nu är det ju allmänt, att nio- och tioåringar
skickas i dansskola. Många hoppas, att deras
tölpiga ättlingar där skola få pli på sig, men
underskatta den dragningskraft, som »das ewig
weibliche» utöfvar redan på de unga sinnena.
Redan den ton, som råder bland dessa damer
och kavaljerer i miniatyr, är tillräcklig att
ganska snart öfvertyga en tänkande person om,
huru minst sagdt olämplig hela tillställningen är.
Det utvecklar sig ettfullkomligtkotteriväsen ; poj-
karne vilja endast dansa med de vackraste eller
bäst klädda bland flickorna, och dessa å sin
sida äro lika tyek-myckna i valet af kavaljerer.
Detta leder hos flickorna till behagsjuka, begär
att kläda sig, och hos pojkarne till snobberi
och elt allt mer forceradt koketteri. Dessa
unga, förhoppningsfulla kavaljerer söka så»kugga»,
som termen lyder, af »farsan eller »morsan»
några »krisch» och bjuda sedan »fästmön»
och andra »flicks» in på »kondis». »Rivalen»
konkurrerar naturligtvis och söker bjuda öfver
den andre. Det händer mer än en gång, att
de unga slynglarne sätta sig i skuld af dylika
orsaker.
Denna kurtis, som börjar i dansskolan, fort-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
