Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 2. 12 januari 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"
s"
’
“
"
*
*
>
u
L
u
v
&
u
u
iio
,
mi
_
—
i
’
ni
-
neia
rusei.
.tseffar
tiiigjînrant!
r
12 I DU N 1894
I
»
<
»
S
t
«
går sedan träget under årens lopp, på barn-
baler oob skridskobanor samt framför allt på
gatorna.
Hvad de äro fördärfbringande, dessa baler,
där allt är anlagdt på att efterlikna de fullvuxna!
Hvarje frisk fläkt af enkelhet och naturlighet
har drunknat i den flärd och förkonstling, som
oftast med mammornas medgifvande sträfvar
att göra sig härskande. Ali doft af omedel-
barhet, af sund och glad bardom slocknar i
allmänandan af behagsjuka och kurtis. Där
utspelas mången flirtation på dessa tillställ-
ningar, hvarom de vuxne naturligtvis förblifva
i djupaste okunnighet.
Och så springet på gatorna! Pojken, som
måste ut och hämta frisk luft mellan läxor och
lektioner, och flickan, som klipsk hittar på
tusen förevändningar i afsikt att för några tim-
mar lämna hemmet, hitta hvarandra (händelse-
vis, förstås) ute och vandra sedan i timtal
af och an. Skockvis gå flickorna ut i afsikt
att råka på kavaljerer för att konvoyera dem ;
pojkarne strömma likaledes ut vid »promenad-
timmen» för att, som det heter på yrkesspräket,
»drifva upp» några trefliga flickor.
Att denna kurtis skall hämma arbetet, säger
sig ju själft. Och hvad värre är, den tar hort
arbetsförmågan. »Ingen kan tjäna två herrar,»
säger ordspråket, och kurtis och arbete äro bland
de mest oförenliga. Dessutom blir det både
flickor och gossar ett sådant behof att kokettera
och kurtisera, att de ej kunna frigöra sig där-
ifrån. Oanadt af de respektive unga dagdrif-
varnes föräldrar, sedt och beledt af andra, fort-
sättes detta spel under ungdomens tid och
tager mycket af de unges bästa kraft. Ofta
få sedan de fullvuxne behålla ungdomslytet, om
än en och ancan befriar sig därifrån genom
vis och insiktsfull uppfostran. Barnet är man-
nens fader — och äfven kvinnans.
Ingen torde väl taga koketteri och kurtis i
försvar; Farliga äro de städse, och mycken
skada åstadkomma de. De missrikta karak-
tärerna; ynglingen får sin blick riktad från det
väsentliga i lifvet pä det, som intet värde har,
och fattar ofta ringaktning för kvinnan just på
grund af de erfarenheter han gjort, ty dessa
kurtisanta balhjältar äro minsann de, som mest
skoningslöst bedöma de koketta flickorna. Finge
en af dessa sistnämnda höra ett dylikt omdöme,
skulle det sannolikt hota henne.
Hos flickorna tager koketteriet bort deras
mest vinnande egenskaper. Hela deras väsen
blir ofint, blir konst och beräkning. Än mer
lider naturligen deras karaktär. Nutidens många
skandalösa kärlekshistorier härröra till stor del
från kurtisen. Måtte man blott lära sig inse,
att det är en farlig lek, detta spel om bjärtan,
och hellre stämma i bäcken än i än. Då skulle
mycket kunna förebyggas.
Lennart Hennings.
Om priset i Iduns julklappsbasar
bedja vi våra läsarinnor själfva rösta. In-
sänd under den närmaste veckan eder röst för
den af de bidragande signaturerna, som, en-
ligt eder åsikt, gjort den bästa insatsen!
Hvem har rätt?
i.
Kära min lilla Annal
Du blir nog inte så litet förskräckt, då jag talar
om för dig, hur det för närvarande står tillhös oss.
Du brukar kalla oss för några »lyckans ostar»
och menar, att en evigt molnfri himmel hvälfver
sig öfver oss, och att vi skulle vara förskonade
från de otaliga små lidanden och missräkningar,
som hemsöka andra mänskobarn. Men »man
skall icke prisa dag, förr’n sol är bergad,» —
sanningen af detta ordspråk föres mig nu bittida
och sent i minnet. Vi ha en patient, nämligen
vår kära lilla Ester, som i går kom hem från sin
skridskoexpedition till Saltsjöbaden med en för-
kylning, genast måste gå i säng och fick en så
stark feber, att jag skyndade skicka bud efter vår
husläkare. Till min stora förskräckelse har i dag
på morgonen utslag också uppträdt på bar-
nets kropp, och ehuru jag från början hade onda
aningar, blef jag nästan ifrån mig,när doktorn för-
klarade, att det var skarlakansfeber. Nu gäller
det framför allt att skydda de andra barnen för
smitta, att isolera’ dem från Ester och till på kö-
pet hålla dem från skolan. Ü, det blir inte någon
lätt uppgift, och ej heller för de små, för hvilka
nog de första lofdagarne förefalla härliga, men
hvilka i längden, och helst nu under vintern, inte
veta, hvarmed de skola fördrifva den myckna le-
digheten !
Mina största bekymmer gälla naturligtvis vår
stackars Ester, och mitt hjärta ängslas och oroas!
Hvilken lättnad skulle det inte vara att nu ha en
vänlig själ i min närhet att dela mina bekym-
mer medl Emellertid kan jag under nuvarande
förhållanden ej uppmana någon af mina bekanta
att komma hem till oss. Hur gärna skulle jag
inte träffa dig! Hvad tycker du, skulle jag inte
en afton, sedan barnen gått till sängs och äfven
Ester sofver under vår frökens vård, göra en af-
stickare till dig, förutsatt att intet allvarsammare
händer barnet? Det vill säga, om du inte är rädd
därför ! Naturligtvis skulle det vara bara på en
liten kort språkstund. Till dess hälsar jag hjärt-
ligt ! Din Klara.
II.
Min kära Klara!
Stackars min lilla vän, jag beklagar dig inner-
ligen och är alltjämt i tankarne hos dig; måtte
nu endast allt det ledsamma snart ljusna och
vår kära Ester för godt pris komma undan all
fara. Förlora bara inte tålamodet och försök fin-
na dig i de ensamma veckor, som kommit på din
lott. Hur gärna skulle jag inte vilja träffa dig,
men förlåt mig, om jag också inte har några barn,
så är jag dock en smula ängslig för min egen
person på grund af min erfarenhet, att jag är
ovanligt mottaglig för utslagssjukdomar (du minns,
att jag bara för fem år sedan hade mycket svår
messling). Frånsedt detta är emellertid faran för
smittans öfverförande äfven på andra, som du
kunde träffa på ditt besök hos mig — kanske
mina små systerbarn eller andra mina bekantas
barn — ej att bortresonnera, och denna tanke är
alltför orolig för mig, och nog också för dig vid
närmare eftersinnande. Böra vi inte därför hellre
uppskjuta med att träffas, till dess Ester är frisk?
Jag hoppas, att du inte blir ledsen på mig för
mitt afslag ! Din vän Anna.
III.
Kära Anna !
Jag vill omgående svara på dina rader. Det
är själfklart, att jag nu inte kommer till dig;
jag vill inte vara skuld till, att genom mig något
ondt skulle drabba dig. Jag var, som du ser af
mitt förra bref, förberedd på, att mina vänner nu
skulle dra sig tillbaka från mig. Dock kan’jag
inte afvärja den tanken : Hvartill tjäna vänner,
om de endast äro till för de goda dagare? Ester
befinner sig något så när. Hälsning från
Din Klara.
IV.
Kära Klara!
Jag ser, att du är ledsen på mig. Dessa ord i
ditt bref : »Hvartill tjäna vänner» o. s. v. stämpla
mig som egoistisk och trånghjärtad, då de ju må-
ste syfta på mig. Hvad skall jag svara på en
dylik förebråelse? Först och främst: om jag ock-
så inte har några barn, så står jag dock inte en-
sam ; för min man, mitt hushåll, mina gamla för-
äldrar, som i mig ha sitt enda stöd, måste jag
hålla mig frisk! Jag är beredd att göra uppoff-
ringar för min vänskap, om sådana äro nödvän-
diga, men för en språkstunds skull sätter jag inte
mitt hus’ välfärd på spel! Hur ringa du än för
tillfället kan tänka om min vänskap och offervil-
lighet, så hoppas jag att snart en gång få till-
fälle bevisa dig, att de dock finnas till. Riktigt
förstår jag dig icke, men väl önskar jag, att din
fråga, om du nu finge besöka mig, aldrig blifvit
framställd. Din Anna.
V.
Kära Anna!
Hvarför så många ord? Jag har redan funnit
mig i saken. För öfrigt är jag nu inte absolut be-
roende af dig ; min väninna Gertrud, som alls
inte är rädd, kommer dagligen till mig på en
timme. Gud löne henne den vänskap, hon nu
bevisat mig! Klara.
VI.
Kära Klara !
Äfven med fara att ytterligare förtörna dig, må-
ste jag bekänna, att jag inte finner det rätt af
Gertrud, hvilken har yngre syskon i hemmet, att
under nuvarande omständigheter besöka dig. Den
som står ensam kan företa med sin person, hvad
han behagar, han kan, om det faller honom in,
utsätta sig för faran, men icke den, som därige-
nom kan göra andra skada och lidande. Förlåt
denna för dina intressen hårdt ljudande dom; men
jag vill ej dölja min mening för dig.
Klara till Anna.
Du hade gjort klokare att icke utsätta min vän
Gertruds hjärtegodhet för din kritik. Jag har ge-
nom ditt beteende blifvit en sorglig erfarenhet
rikare. Jag afundas dig icke dina tänkesätt och
kan allt framgent afstå från en vänskap, på hvil-
ken jag så ledsamt bedragit mig.
Klara.
Österländsk kärlek.
En berättelse från Kabyldalen,
för Id un, af Adelaida Ehrnrooth (a—/’—a).
är nordens vintervindar som svarta fåg-
lar med tunga vingar piska mot våra
välkittade dubbelfönster ; — när vi sitta vid
en förkolnande aftonbrasa och drömma i skym-
ningen under enslig tystnad, då smyga där
fram, lika kära glada vänner, de förflutna tiders
minnen och hålla för vår inre blick en spegel med
bilder så brokiga, från nejder långt, långt i fjärran.
Huru olika mot vår nuvarande omgifning de skimra
för inbillningen! Det är en färgprakt som pris-
mans, mot hvilken middagssolen bryter sina
strålar. En kväll under det jag så där lefde
mig in i tider, som gått, tog minnets fé min
hand, och vi flögo hän till det soliga Afrika
med sin evigt blå himmel och sina flammande
purpurskiftningar öfver Djurdjura-bergens kre-
nelerade snötoppar. Ökenvärldens heta ande-
dräkt svalkas, när han far fram öfver dessa,
och han sänker sig sedan som ljuflig bris till
Medelhafskusten, där Algier, denna tjusande
sultaninna, ligger på sin divan af tropisk grön-
ska! — Nu sänder middagssolen sina spjut-
hvassa, gula strålar ditin i Kabyldalens täta
olivskog med månghundraåriga vridna stammars
spöklika gestalter och det mystiskt susande,
fina bleka löfhvalf, i hvilket hundrade näkter-
galar drilla natt och dag.
I fjärran glänser kupolen af en moské, om-
gifven af fyra skönt mejslade smärta minareter,
därifrån muezzons rop i alla väderstrecken dag-
ligen kallar de rättrogne till bön — muhame-
danens viktigaste sysselsättning, för hvilken allt
annat får vika.
Det är en majdag, — kärlekens årstid, atmos-
fären bemängd med starkt bedöfvande blomster-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0016.html
