Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 12 januari 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN 13
ångor,’ och ett kabyliskt brölloppståg uppfyller
den trånga dalen mellan byarne Ikoultza och
och Tatseroutb under öfverljudt larmande jubel.
En marabout hade Blutât bönerna, som be-
seglade äktenskapet mellan den sjuttonåriga
Zulima och den gråhårige Yakoubben-Hassan,
den rike ägaren af ortens förnämsta kvarn.
Han hade köpt sin brud för en dryg summa
af hennes far och kände sig som ung på nytt.
Sedan bröllopsgästerna ymnigt bespisat sig med
kousskoussou *, knallades det med gevär, stulna
af fransoserna. Det sjöngs, det skreks, det
spelades på tamburin, tamtam, flöjter och zitt-
ror, det gestikulerades och pratades, gjordes
spefulla anspeglingar på den olika åldern hos
brud och brudgum, och när stjärnorna började
framtindra på det mörkblå firmamentet, nådde
det strålande tåget målet för färden, Yakoubben-
Hassans douar. Afståndet mellan Ikoultza och
Tatserouth skulle af en fågel ha tillryggalagts
med några vingslag, men, likt andra kabylbyar,
lågo brudens och brudgummens respektive hem
på hvar sin klippspets, likt örnhon skilda af
så oöfverstigliga stenblock och afgrunder, att
människofötter behöfde minst ett par timmar
för att tillryggalägga vägen. Dock redan hör-
des bruset af det vattenfall, som satte Yakoubs
nybyggda kvarnhjul i rörelse; man hade blott
helt litet kvar af den halsbrytande spången.
Bruden syntes utmattad. Hon hade beslöjad
öfvervarit bröllopsmåltiden, utan att smaka en
bit, och medföljde tåget stum, liksom främman-
de för allt hvad som tilldrog sig kring henne,
under det hon då och då skakades af en fråss-
brytning, sådan den lifdömde känner på väg
till schavotten.
Så mycket mera strålade brudgummens blick,
och tydligt lät han de bullrande följeslagarne
förstå, att han nu hade nog af deras mer eller
mindre grannlaga skämt och gärna önskade bli
dem kvitt.
Under allt detta tumult observerade ingen
en gestalt i brun burnuss, som, dold af den
inbrytande nattens skuggor, smög sig fram bak-
om Yakoubs kvarn i närheten af ett stort fikon-
träd, under hvilket den mörka skepnaden lade
sig ner. Han omfattade krampaktigt skaftet
på en hvasslipad yatagan, blixtrande igenom
det dunkla löfhvalfvet i kapp med ägarens
glödande ögon under kuposchongen.
»Dödens ängel skall i kväll ha din första
kyss, Zulima!» mumlade den gömde åskådaren
af bröllopståget med hopbitna tänder, utan att
kunna lösrycka blicken från den beslöjade ny-
gifta. Medan bröllopsgästerna troppade af, hade
bruden som en gazell ilat uppför en bergs-
klack, omgifven af afgrunder, och smygande
likt Schakalen, hvilken fått sikte på en skogs-
dufva, klättrade Yakoubs seniga ben efter det
ljufva målet för hans längtan. Han skuttade
från bergsspets till bergsspets, liksom bevingad
af guden Amor, den lille skälmen, men ju mer
afståndet minskades mellan honom och bruden,
dess närmare drog sig denna mot afgrundens
rand. Blott ett steg till — och hon skulle
störta i det bottenlösa svalget!
Den mörka gestalten under fikonträdet be-
traktade detta uppträde; en glädjeblixt sköt
fram ur hans svarta ögon, och yatagan föll ur
hans hand.
Gamle Yakoub, som lik en stork med det
ena benet stödde kroppen och höll det andra
färdigt till ett nytt skutt, stannade och vågade
ej ta ett enda steg mer. Zulima böjde sig
öfver afgrunden med en beslutsam åtbörd, som
ej kunde missförstås. Den stackars älskarn
* Arabernas lifrätt, bestående af risgröt med får-
köttsbitar, russin, mandlar och en brännande stark
röd peppar uti.
utsände de mest rörande klagotoner för att
beveka sin rebelliska unga maka.
»Zulima, min dutva, min ljufvaste blomma,
min veka gazell,» jollrade han gråtmild, »du
har ju ej rätt nu mera att fly mig, din härskare,
din make! Har jag ej för att få äga dig be-
talt ut den dryga summan af femhundra duros?
Har jag ej öfversållat dig med smycken och
prydnader? Jag har rakt ruinerat mig för din
skull, otacksamma himmelska flicka! Och du
lyfter ej ens på slöjan för att låta mig se din
strålande skönhet!»
Ej ett oid till svar. Slöjan förblef obarm-
hertigt nedfälld, och Zulimas lilla guldbroderade
skospets sträckte sig ut öfver klippans skarpa
kant.
Förgäfves fortfor brudgummen att parlemen-
tera, att vrida händerna och åkalla sitt skydds-
helgon BourKobrin, som ligger begrafven i två
moskéer — den ena inuti Djurdjurabergen, den
andra nära Tlemsen i Marokkos grannskap.
Men det sålunda itudelade helgonet kom icke
Yakoub till bistånd i hans svåra klämma. Be-
kajad af kärlekens kval, försökte han alltemel-
lan att ta en sats för att* nå Zulima, men
En verklig skatt för hvarje kvinna,
som hon ej bör underlåta att förskaffa sig, är
Iduns Modetidning, den Billigaste,
rikhaltigaste och elegantaste tidning på
svenskt språk inom detta fack. I början af
hvarje månad "itkommer i stort format ett 8-
sidigt, rikt illustreradt iuifvudnurnnier,
åtfoljdt afen omfångsrik dubbelsidig mön-
sterbilaga med talrika tillklippningsmön-
Ster samt därjämte, och som llågot alldeles
nytt, en 4-sidig liandarbetsbilaga — kal
lad Handarbets-Basaren — i samma stora
format som hufvuduumret samt försedd med en
mängd mönster öfver både enklare och finare
handarbeten af såväl svenskt SOm utländskt
ursprung. Dessutom erhållas mot förhöjd
afgift med hvarje nummer en fin kolorerad
modeplansch i stålstick.
Ännu är ej för sent att verkställa
prenumeration ! Gör det oförtöfvadt,
och Ni ångrar er ej! Prisen: se detta
nummers annonsbilaga på första sidan !
hvar gång stannade han igen, förfärad att se
henne halft, böjd öfver djupet, färdig att störta
ned. Den olycklige mannens ansikte förläng-
des mer och mer, där han i så obekyäm ställ-
ning förgäfves väntade på något mirakel, som
skulle hjälpa honom ur den värsta belägenhet
en förälskad äkta man nånsin råkat uti. Inom
sig gjorde han de bittraste reflektioner öfver
dårskapen bos ett gammalt vissnadt törne, som
passioneradt sökte haka sig fast vid en ny-
utsprucken ros, den härligaste i dalen. Visst
hade han ju väntat sig något motstånd, stackars
gubbe, men det här öfvergick allt förstånd !...
Någonting så obstinat som denna flicka hade
ingen drömt, synnerligast i betraktande af det
höga pris han utbetalt för henne och de skänker
han tillsändt både henne och hennes fader.
Plötsligt klarnade Yakoub-ben-Hassans be-
kymrade ansikte. Den beslöjade flickan på
bergsklacken pekade på en afsats i bergväggen,
där en Datura blommade med härliga hvita
klockor.
»Du vill ha blomman, min ljufva ängel?»
utropade Yakoub med frågande och förtjust
ton. »Jag hämtar den åt dig! Jag hämtar
den! Vänta mig om ett ögonblick! Du lofvar
betala min möda med den första kyssen?»
Zulima nickade stum. Yakoub jublade, men
den mörka gestalten under fikonträdet knöt åter
handen om yataganen.
»Du lilla elaka troll, vill du pröfva min
kärlek?» mumlade den gamle kabylen med ny-
väckt hopp. »Motståndet var blott ett vanligt
kvinnoknep för att reta min kärlek.»
Och med faia att bryta armar och ben
skuttade den gråskäggige tillbedjaren af den
nyckfullaste bland koketter från klippspets till
klippspets, klättrade på händer och fötter och
skrapade sig blodig för att nå den välsignade
daturabusken, bakom hvars snöhvita, doftande
blomklockor han trodde sig skåda paradisets
port vidöppen.
»Mina ögons ljus, här har du blomman!»
hördes om en halftimme Yakoubs triumferande
röst, och med handen högt i luften skakade
han en hländhvit, doftande blomma öfver sitt
turbanklädda hufvud som dök upp invid den
bergsklack, på hvilken nyss Zulima stått.
Men hvart hade hon tagit vägen?
(Slut i nästa n:r.)
Minnen.
å sorgen träder fram, tung och dyster,
e*jrI när döden bjuder sitt obevekliga: skil-
<Sr jas, då strider hjärtat sin heta, tysta
kamp. Och den är bitter; tungt är att
le, men lifvet ställer sina kraf. Hjärtat må
sörja, men ögat måste blicka ut i lifvet, tauke
och hand måste arbeta vidare, man måste re-
signera. Och så småningom skördas fruk-
terna för vår själfbehärskning. Intresset vak-
nar, arbetet blir åter kärt, det brusande lif-
vets ström tar oss på nytt på sina böljors
rygg — och sorgen träder tillbaka.
Det är härligt, det fulla rika lifvet, här-
ligt att mäta sin kraft i oförtrutet arbete,
eggande denna täflan, där hvarje nerv, hvarje
tanke spännes. Dagen är så kort, den som
stannar, blir efter. Framåt alltjämt till ny
äflan och strid!
Och minnet bleknar mer och mer, slock-
nar — dör . ..
Dock snart är sommarn, den glada arbets-
tiden, förbi, och hösten kommer, lifvets höst,
då kraften mattas, den arbetsvana handen
blir darrande och svag, tankens skärpa tröt-
tas. Allt lutar till vinterns ro. Men den
korta vinterdagen blir lång, så lång.
Det blir ödsligt och tomt i den gamlas
sinne, vinterkalit och vintergrått. Enformiga
och intresselösa krypa dagarne fram. Ensam
står den öfverblifna i ungdomens skiftande lif,
de gamla vännerna hafva fallit, skörd efter
skörd, och hvila i ro. Den enda vän, som
troget skulle följt ända till lifvets afton, har
under dagens fullhet blifvit förbisedd och för-
summad. Minnet har vanvårdats till döds.
Ensam är den gamla, och enformiga och tunga
glida dagarna fram.
I lifvets högsommar är allt rikt, den sju-
dande kraften har nog i sig själf, nya tan-
kar, nya uppslag strömma ständigt till. Ar-
bete — för att bjuda den älskade den fulla
glädjebägaren, arbete — för att bädda varmt
och godt om ungarne i boet, arbete — för
ära och utmärkelse, till mänsklighetens gagn
eller till egen vinning. Öfver allt bjuder lif-
vet: arbete.
Det gifves dock stilla stunder äfven i lif-
vets högsjö. Då i den ljusa sommarkvällen
dagsverket slutat, medan ännu solen i väster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
