Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 19 januari 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 1894
Yakoub tyckte sig höra tusen hväsande
ormar omkring sig. Men plötsligt afbröts flickor-
nas skratt af nästonerna från en böjd gubbe,
som stödde sig på en staf, hvarmed han hota-
de flickorna.
»Tigen I, elaka varelser, annars går det er
illa!» varnade den nykomne barskt.
Som en flock skator, skrämda af ett druf-
hagelskott, försvunno skratterskorna bakom
stenröset, och Yakoub vände sig mot sin obe-
kante försvarare med den häpna frågan, hvem
han var och hvarifrån han kom.
»Jag är en fattig dervisch på väg till Mekka
och kommer för att begära ett skydd öfver
natten i din trädgård,» blef svaret.
»Allah isselmec (Allah beskydde dig),» häl-
sade pä kabyliskt sätt Yakoub sin hemlighets-
fulle gäst.
Dervischen återtog:
»Jag kommer i profetens namn för att ge
dig en väckelse och en varning. Yakoub-ben-
Hassan, din girighet och dina sinnliga lustar
bringa en dag fördärf öfver dig och ditt hus.»
Yakoub ryggade förfärad tillbaka: det var
som om hans eget samvete talat till honom.
»Helige man,» stammade den nyvigde man-
nen och trefvade i sin gördel efter ett guld-
mynt, som han räckte dervischen ; »gör ett
underverk till min förmån ! Afvänd mitt onda
öde med dina besvärjelser. Jag har köpt mig
en ung hustru, som i kväll stänger för mig
både sitt hjärta och dörren till min egen bostad!»
Dervischen stötte undan guldmyntet :
»Jag föraktar ditt guld,» sade han sträft
och vände sig om för att gå.
»Men jag anropar ditt medlidande, helige
man,» stönade Yakoub. »Du kan, om du vill
— ty du är ett helgon — säga mig, huru jag
skall öfvervinna min hustrus motspänstighet.
Om du hjälper mig, skall jag välsigna dig till
min sista minut!»
Nåväl, jag vill försöka,» sade dervischen.
Det hjälper till ingenting, att du nu står här
och dunkar pä dörren. Genom ditt dumma
beteende har du skrämt dufvan på flykt. Men
gä till hennes far nu genast. . . till Salem-
Hadj-Djemed ...»
»Du känner min svärfar?»
»För mig är ingenting fördoldt! Din svär-
fars härvaro kan bli dig till stor nytta. Under
din frånvaro skall jag tala till din uppstudsiga
brud, såsom det höfves en helig pilgrim, som
tre gånger sett Mekka. Jag skall böja hennes
härda sinne.»
»Välsignad du, om detta mirakel sker,» ut-
ropade Yakoub. »Öäg henne, att jag skall bli
den ömmaste, den trognaste, den frikostigaste
bland männer. Säg henne . . . säg henne ...»
»Tror du inte, att jag vet, hvad ag skall
säga?» afbröt strängt dervischen, när Yakoub,
som redan tagit ett par steg för att gå, åter-
vände igen med ett nytt andragande:
»Kanske det är mitt hvita skägg, som skräm-
mer henne? Säg dervisch?»
»Ja. Gå på samma gång och låt raka dig!»
»Jag springer till barberaren.»
»Så skynda då och stå inte kvar här och
prata.»
Yakoub kilade i väg, men återvände än ett
par gånger med nya inkast.
»Lagar du dig inte nu åstad på minuten,»
sade förtörnad dervischen, som allt ännu stod
lutad mot den stängda kvarndörren med blicken
fäst pä Yakoubs tveksamma rörelser, »vänder
du än en gåDg hität dina steg, så går jag och
öfverger dig åt ditt onda öde. »
Förskräckt tog Yakoub till fotters och skyn-
dade allt hvad han förmådde till svärfadern
och barberaren, såsom dervischen befallt.
IDUN
Knappt hade det sista ekot af Yakoubs steg
förklingat bland klipporna, förrän den förmente
dervischen rätade upp sin ståtliga gestalt och
kastade bort sin staf. Bakom kopusehongen,
som dolt hans ansikte, framblickade en ung,
bildskön man med arabens fina, energiska drag
och mörka, glödande ögon. Han drog fram
nyckeln till kvarndörren och öppnade den för
Zulima, som kastat tillbaka slöjan från sitt
strålande ansikte och nu föll i den unge främ-
lingens armar med glädjetårar.
»Jag kände genast igen dig under pilgrims-
dräkten, o min Ali,» utropade hon utom sig,
under det han öfverhöljde henne med kyssar.
»Ser du,» hviskade han, »jag kom hit för
att genomborra dig med denna yatagan, innan
du skulle tillhöra en annan!»
»Oh! stöt till, min Ali! Låt mig dö här
vid ditt bröst, om du ej kan rädda mig undan
denne gamle girigbuks klor! Jag trodde, du
var död, när du pä ett år ej mera låtit mig
höra af dig — och så lät jag köpa mig för
att rädda min far för hungersnöd, sedan gräs-
hoppor sköflat alla hans fält. Men du såg mig
däruppe vid afgrundens rand.»
Ali ryste.
»Jag såg dig, beredd att kasta dig dit för
att undfly en förhatlig make! O, du äkta
pärla, himmelska blomma! Huru har jag kunnat
tvifla på dig!»
»Sedan ett år har jag begråtit dig, Ali, som
en änka sin make. Jag visste, att du hade
fiender, som förföljde dig frän berg till berg,
öfver dalar, öfver afgrunder, som beskyllde dig
för mordet på Yakoubs broder i fjor.»
»Och du tviflade ej på min oskuld?»
»Ej ett ögonblick! Ali en mördare! Nej,
tusen gånger nej ! »
Ali slöt henne fastare i sin famn.
»Alltsammans är ett försät af Yakoub, som,
för att tillägna sig min kvarn, där han nu är
härskare, gjorde mig biltog genom en falsk be-
skyllning. Han visste väl, att hans broder dog
af ett fall från hästen, men en stormig kväll,
när jag färdades från Ikoultsa till Thozeroutb,
omringades jag af flere beväpnade män, som
hotade mig med döden såsom mördare. Det
var 1’akoubs utskickade. De bakbundo mig
och släpade mig till domarn. Jag blef lands-
förvist; Yakoub fick sig tilldömd min kvarn
som skadestånd för sin broders död; han hade
falska vittnen . . . Jag var ensam. Han ägde
fickorna fulla af procentarens guld . . . Jag hade
ej mera en enda duros att betala som hemgift
åt din far.»
Ali tystnade plötsligt och lyssnade. Ett böss-
skott small mellan bergen.
»Fly älskade, fly,» utropade Zulima och
ryckte sig lös ur Alis armar; »det är kanske
dina fiender, som förfölja dig. Men stöt dolken
i mitt bröst, innan du lämnar mig, att jag blir
fri från detta gråskägg, som jag afskyr.»
»Lugna dig, Zulima! Det är ej fiender, det
är mina vänner, anhängare från min sof, som
varit fångna hos fransoserna i Boufarik, men
blifvit frigifna. Deras vittnesmål skall uppdaga
Yakoubs skurkstrek. Se där komma de i säll-
skap med domarn för att här på stunden få
till stånd en djemma. » *
Några beväpnade män och en Kadi i grön
turban (beviset på att han varit i Mekka och
åtnjöt allmän vördnad) närmade sig nu Yakoubs
kvarn från hafssidan, och på samma gång syntes
från motsatt håll, mödosamt klättrande bland
berg och snår, Yakoub-ben Hassan, som släpade
efter sig sin flåsande svärfar Salem-Hadj-Djem-
med.
* Publik domstol, på stället afdömande trätor och
processer mellan kabylerna.
Redan började dagen gry. Den gamle Kadin
i grön turban mötte brudgummen, härolder
stötte i marken sina metxrag (smal lans af
blixtrande stål), och domarn började högtidligt:
»Ali-ben-Manzour uppfordrar dig Yakoub-ben-
Hassan att stå till svars för falskeliga angifvel-
ser mot honom. Du har genom mened fällt
honom för mordet på din bror, som du visste
död genom ett fall frän hästen. Och så till-
ägnade du dig den landsflyktiges kvarn.»
»Det är osant! Det är nedrigt förtal!»
»Här äro vittnena, som sägo dig upptaga
din broders lik, när du fann det i bergsskrefvan
under den krossade hästen. Och de hörde
slamret af guldstyckena, som du tog ur den
dödes gördel och gaf till mutor.»
»Osant!» vrålade Yakoub. » Ali blef dömd
vid den djemma, som sammankallades efter mor-
det. Hvarför vittnade ej dä hans vänner för
hans oskuld?»
»Emedan de under tiden råkat i fångenskap
efter skärmytslingen i Boufarik. Först nyligen
blefvo de fria. Här stå del»
Y^akoub bleknade, och nu framträdde Zulimas
far, kastade i synen pä den afslöjade skurk,
som han antagit till svärson, hela pungen med
guldstycken, hvilka utgjort köpesumman för
hans dotter, och utropade föraktligt:
»Tag tillbaka ditt guld, falske huggorm; jag
tar min dotter till mig igen och ger henne,
utan att fordra någonting, åt den hon älskar.
Som en sörjande änka har hon begråtit hans
död, hvarom ett lögnaktigt rykte spriddes af
dig »
Den gamle fadren förde sin dotter till den
sköne Ali, som slöt armarna kring henne un-
der allmänt jubel från folkhopen, hvilken små-
ningom tillströmmat från alla håll och kanter,
medan solen, som en rodnande eldkula, rullade
upp på morgonhimmeln.
Yakoub-ben-Hassan stod först ett ögonblick
liksom slagen af åskan, men när den stackars
kasserade brudgummen säg sin sak ohjälpligt
förlorad, dröp han försiktigt af mellan stenrösen
som en skorpion.
Några stenar slungades redan efter honom,
när Alis högresta gestalt ställde sig värnande
framför hålan, där hans fiende nyss försvann :
»Låt denna gubbe gå! Hans eget samvete
må straffa honom,» sade den unge araben.
»Vattnet stannar ej på det höga bergets spets,
ej heller hämdkänslan i ett ädelt sinne. Det
är lätt för den lyck ige att förlåta. »
Och han slöt Zulima till sitt hjärta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
