Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 19 januari 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 1894
I D U N
Frigörelse.
ÅF 1915
Af Corde-
»v^vkapelsens mästerverks, som kvinnan förr
kallades efter någon middag, när her-
rarne börjat blifva högstämda och höllo tal,
hade under midten af nittonde århundradet
begynt att anses som människa, med en liten
tillstymmelse till själ och en aning till hjärna.
Detta tack vare den lilla modiga förkämpen,
mamsell Fredrika. Det var en början i blyg-
samma proportioner, som såg ut att behöfva,
århundradens tillväxt, innan kvinnan skulle
nå fram att blifva likställd med skapelsens
herre. Hjärnan vägde mindre än deras, som
sitta i tjocka skallar, och hur det egentligen
hängde ihop med själen, det hade ingen kom-
mit på det klara med. Herrarne hade icke
hittat sin egen, därför kunde ingen jämförelse
äga rum.
Som sagdt, kvinnan hade fått en del fri-
och rättigheter, och den blyga stängeln reste
på hufvudet fortare än någon anat. Hon
fick ett sätt att se herrarna rätt i ansiktet,
när hon mötte dem, som stötte gammaldags
män, hvilka tyckte om att se nedslagna ögon.
Förr hade hon också snörpt så allra näpnast
på munnen, för att den skulle se liten och
söt ut, nu gjorde hon det icke oftare, än den
råa väderleken föranledde det.
Hon tyckte nära på, att hon hade rättig-
het att gå ut ensam efter kl. 7 e. m., under
det att en hederlig kvinna förr i världen al-
drig hade ute att göra. Hon fick åtminstone
skylla sig själf för följderna, hade herrarne
sagt, om hon gjorde något så dumdristigt.
Nu riskerade hon just ingenting före kl. 10
e. m., men sedan ansågo somliga herrar den
ensamma för fågelfri. Likvisst hände det,
att den kaxiga fröken kunde svara herrn,
som bad om att få göra sällskap: »Om lilla
herrn är rädd att gå ensam, så går det visst
au att få följa med.»
Hon började få litet bättre boklig uppfost-
ran, hon behöfde icke längre läsa Sveriges
geografi på fransyska, icke heller »Allmän
historia i sammandrag för fruntimmer», en
bok på några ark, som gaf forntidskvinnan
lagom vetande. Hon rent af lärde och läste
opassande saker. Efter några år var hon
nog förmäten att slå i sig latin och äflas med
examina. Det var tillräckligt att gifva döds-
stöten åt latinet; när till och med det där
könet kunde lära sig det på några terminer,
var det väl icke värdt att nöta halfva lifvet
för de tunga hjärnorna med det plugget.
Annat var det, när de fingo vara ensamma
om lärdomen och slå ikring sig med fraser,
som inte lilla fruntimret begrep, och som de
mindes, att de själfva hade förstått på skol-
tiden. I tjugonde århundradet är också la-
tinet ett sedeförderfvande och förbjudet språk
i gossklasserna, det passar endast för frigjorda
k-kvinnor. Ordet stafvas så, sedan kvinnan
själf sitter i akademien och gör om ordboken.
Antagligen är det symbol för att hon är god
för två.
Hon skaffade sig snart en egen klubb, dels
en stor gemensam, dels en mera enskild geni-
klubb, där alla intressanta frågor diskutera-
des, och där hon fick öfva sig i att blifva
talare. Ty nu föllo skrankorna allt mer och
mer, hon var rent af manlig, talte om in-
komster, befordran och försnillningar med sak-
kännedom. alldeles som hon förr gjorde om
»söta» hattar och »vådligt stiliga» klädningar.
Hon längtade blott till den dag, då hon
skulle nödgas hålla sig med Posttidningen för
att söka efter sina ordensutnämningar.
Ännu behöfde hon endast läsa tre tidnin-
gar om dagen af olika färg för att skaffa
sig en öfvertygelse. Hou hann naturligtvis
icke med mer än telegram, dödsannonser (i
och för arfsintressen), samt »ledarn». Mor-
mödrarna skulle aldrig hafva förstått det or-
det, och hade de fått veta, att det betydde
gräl och otidighet i politik, skulle de hafva
förfasat sig. På deras tid hvarken läste de
tidningar eller grälade, det gjorde mannen
ensam på hustrun. Och hon bara teg, tog
emot och smålog i all underdånighet, lycklig
att äga en försörjare och ofelbar föresyn.
Lyckliga tid för mannen! Han satt där så
enväldig och lugn i sin maktfullkomlighet
och njöt af sin tillvaro, okunnig om hur han
blef lindad om fingret och lurad af den lilla
förtjusande, mjuka silkestassen, som på sitt vis
utmärkt bra visste att drifva sin vilja igenom.
All den där »sant kvinnliga doften» för-
svann, hvartefter frigörelsen gjorde framsteg,
i och kvinnan blef »gladt naturlig», skaffade
sig skodou som fotterna rymdes i och gick
liksom på egen mark, stadigt på sina breda
klackar, for att visa, att nu behöfde hon
icke vingla och stödas längre. Hon lade
alldeles bort det där koketteriet med hängif-
ven kärlek för barn ; det hade varit onatur-
ligt förr, om hon icke älskat hvarenda otäck
unge som fanns till. Nu gjorde hon det bara
ibland, om det var hennes egen — och det
icke fick syskon.
Annu hade hon mycket att sträfva efter;
nya banor öppnades visserligen för hvarje år;
hon var advokat (hvilket alltid legat för hen-
nes begåfning), utmärkt detektiv, hon märkte
timmer, seglade skepp och körde spårvagnar,
men de bästa bitarna fattades. Bankdirektör,
minister, riksdagskvinna och general var hon
icke. Hennes ärelystnad hade inga gränser
mer, och hon kände sin makt. Männen hade
fått gifva med sig tum för tum, och frigörel-
sen, som såg ut att draga århundraden,
hade som genom ett trollslag fortskridit till
denna punkt på ett halft! Vigselformuläret,
som varit henne misshagligt i många fall,
blef detta ännu mera efter 1893 års kyrko-
möte, då det hotade att blifva ändå mer mot-
bjudande och förolämpande. Ett stort kvin-
nomöte utlystes öfver hela landet. Som re-
sultat af detta möte beslöts, att ingen svensk
kvinna vidare skulle gifta sig, förrän formu-
läret blifvit ändradt efter hennes godtfinnan-
de. Inga förnärmande uttryck om att »hu-
stru skall täckas den make hon är gifven»,
ej heller något om nöd och lust o. s. v. får
förekomma.
(Slut i nästa n:r.)
Ur notisboken.
Kronprinsessan kommer att tillbringa vintern
på Corfu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
