23 (Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1894)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 19 januari 1894 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

IDUN 23
1894
af dennes framställare kunnat kräfvas ett något rör-
ligare och smidigare komiskt temperament.
I ett som allt gick den ovanliga reprisen öfver
förväntan lyckligt och torde helt visst kunna hålla
sig kvar en tid på programmet.
Enligt hvad vi försport bedrifvas för närvarande
repetitionerna på det indiska skådespelet Vasanta-
sena med största ifver, hvadan denna med stort in-
tresse motsedda nyhet snart torde föresta
Andra kammarmusiksoarén gifves nästa tisdag. Nå-
gon vidare påminnelse torde vara öfverflödig.
E ft e r å t.
Ur mormors brefpåse.
Af Sophie Linge.
Min kära Berta!
Som i en drömsyn ser jag, huru du spärrar
upp dina ögon, när du läser öfverskriften på
mitt bref. Du tror mig ännu vara i Stock-
holm, därifrån mitt sista bref var skrifvet, och
finner mig i stället härnere på landsbygden,
hos mamma, i mitt gamla hem. Ett oförut-
sedt och tillfälligt besök, tänker du. Ack,
nej, Berta! Det är ej som du tror, och jag
känner blygselns rodnad stiga upp på mina
kinder, när jag nu måste berätta för dig om
det rätta förhållandet. Jag är en frånskild
hustru, Berta, — en frånskild hustru! Om
du visste, hur det ordet »frånskild» skär i
mina öron och — mitt hjärta.
Du såg mitt lilla trefliga hem, när du var
på besök hos mig för några månader sedan,
och du gjorde då äfven bekantskap med min
man. Du fann honom vacker, lärd, intelligent,
men — kanske något öfverlägsen. Jag min-
nes, att dina crd föllo just så. Er bekant-
skap blef dock på det hela taget mycket yt-
lig, ty upptagen som han var af sina göro-
mål och sitt vetenskapliga arbete, hade han ej
mycken tid att sysselsätta sig med oss eller
att följa oss på våra besök å tafvelutställnin-
gar och muséer, där vi tillbragte en god del
af vår tid. Du såg blott det yttre af vårt
samlif, och vi aktade oss noga, båda två, att
rubba på den konvenansens slöja, som för till-
fället var bredd däröfver. Ty redan vid den
tiden hade det börjat att komma till konflikter
oss emellan, ehuru ej ännu så häftiga, att de
kunde leda till någon brytning.
Men sedan. Jag vill ej bjuda till att skil-
dra för dig, Berta, den tid som ligger emellan,
ty det skulle blott ånyo upprifva det ännu fär-
ska och ömma såret, och skulle jag rent ut
svara på den fråga, som, jag vet det, nu sväf-
var på dina läppar, om hvad som var orsaken
till denna disharmoni, så skulle jag hafva svårt
att redogöra därför. Måhända å ena sidan
öfverdrifna fordringar och för litet öfverseende
och å den andra brist på undfallenhet och
håg att rätta sig efter det uppställda skemat.
Du vet, hur jag vuxit upp i frihet att disponera
öfver min tid alldeles som jag behagade och
ovan att lefva mitt lif efter någon viss för-
stenad och förstenande metod, och nu... Jag
vill ej klandra Christian och har måhända
själf mera fel i det skedda, än hvad jag nu
kan se — hade måhända bort rätta mig mera
efter hans önskningar, men brytningen är nu
en gång skedd, och trots den underström af
smärta, som går igenom hela min varelse —
ty jag älskade honom ändå — sä känner jag
mig nu som fågeln i luften.
Lagligt skilda äro vi dock ej och önska att
för ännu en iid bibehålla det yttre skenet.
Det är fegt, men han ville hafva det så, och
jag gick ej motvilligt in därpå. Ett resesti-
pendium, som tillföll honom, kom mycket läg-
ligt till pass, och han blir nu utomlands några
månader. Jag åter är i mitt gamla hem, där
jag återtagit alla mina forna vanor och syssel-
sättningar. För att bespara mig allt besvär
och obehag åtog han sig realiserandet af vårt
bo, men jag vet nu, att det mesta finnes kvar,
inhyst i ett par rum, som stå för hans räkning.
När jag nu sitter vid skrifbordet i mitt
flickrum, med utsikt öfver parken, där hösten
redan färgat trädkronorna röda och gula, före-
! faller det mig, som om jag aldrig varit borta
I härifrån, och att jag endast vaknat upp från
en lång, smärtsam dröm. Men den drömmen
har lämnat en domning och tyngd eftar sig,
,som jag ej kan frigöra mig ifrån, och det är
endast ibland som jag känner mig som den
där fågeln, du vet.
Både min mor och fäster Malla äro glada,
men på samma gång sorgsna öfver att åter ha
mig hemma. Medaljen har två sidor, säga de.
När jag om morgnarne kommer ner för trap-
pan och sätter mig intill mammas sida vid
kaffebordet, är det för henne, som om rummet
blefve fullt af solsken, men strax därpå för-
dystrar en kall skugga hennes kära drag. Då
har medaljen vändt sin fula sida till.
Det har gjort mig godt att få utgjuta mitt
hjärta för dig, du kära vän, och jag är rädd
för att jag nu — då jag har så litet att göra,
men sä mycket att grubbla öfver — kommer
att plåga dig ofta med mina btef. Och kan-
ske vill du nu ej alls veta af den, som upp-
fört sig så illa som din tadelvärda väninna
H elène.

Dyra vän !
Du gjorde mig på samma gång glad och
ledsen med ditt bref. Att du har hjärta för
min sorg skönjer jag klart, men jag läser där
också emellan raderna någonting annat — en
liten skymt af misstroende mot mitt sätt att
gå tillväga gent emot Christian. Det påmin-
ner mig om en blomknopp, som ej ännu slagit
ut så mycket, att man fullt kan gissa sig till
färgen på de blomblad den gömmer, men af
dess ljusare eller mörkare skiftning kan man
döma till dess ungefärliga höjd på färgskalan.
Oeb din blomma, gömd som den är under det
vänskapliga gröna höljet, skiftar dock i mörk-
violett.
När jag skref till dig, så var det under den
förutsättningen, att jag i dig skulle få en varm
bundsförvant. Jag hade behof af att öppna
mitt hjärta för någon, och hvem var då närmare
mitt förtroende än den, som jag alltid ansett
för att vara min hästa vän. Förvånad och
äfven litet förtretad blef jag därför öfver att
du ej ser hvad som händt ifrån samma syn-
punkt som jag; men hur skulle du också kunna
göra det?
Det är nu en hel vecka sedan jag fick ditt
bref, och under den tiden har jag läst igenom
det flere gånger samt alltid funnit någonting
nytt att fundera på. Mitt misshumör har så
småningom öfvergått till nyfikenhet på hvad
du egentligen skulle vilja säga mig, om du ej
toge så mycket hänsyn till mina känslor. Jag
är dock icke något barn, som ej kan tåla att
höra sanningen, och jag ber dig därför: Låt
din blomma slå ut att jag må se, hvad färg
den bär.
Din Helène.
#
Kära vän!
Minns du den gamla kvarnen här vid Sjö-
vik, där vi så ofta lekte tillsamman, när du
som barn var här på besök ? Bullret af ste-
narne, när de mellan sina väldiga plattor kros-
sade de gula sädeskornen, ljöd som musik för
våra öron, och det lätta, hvita mjöldammet,
hvilket betäckte alla föremålen därinne, var
ett skönhetsflor, som vi ej nog kunde beundra.
Men utanför kvarnen, invid den skrofliga
stenfoten, växte några ståtliga örter, hvilka
stodo på vakt vid vårt trollslott. Dä du först
fick se dem, blef du mycket förtjust och ville
bryta några af dess blommor för att med dem
pryda din hatt. Men jag varnade dig, ty det
var bolmört.
Nåväl, där har du din blomma. Jag visste
det. Den är möik, den är giftig, men —
den kan också vara mycket hälsosam. Jag
rör vid den helt varsamt — jag är rädd för
att taga för stor dosis på en gång.
Du är allt bra sträng emot mig, men jag
kan ej annat än tacka dig därför, ty jag tror
att det gör mig godt. Den lilla förtret jag
känner däröfver rycker upp mig ur min dom-
ning och kommer mina nerver att spritta af lif.
Du säger, att du redan vid ditt besök hos •
oss märkte, att någonting var i olag. Vi
trodde, att vår slöja var hel, men det fanns
refvor i den, och du såg genom dem ett och
annat, som ej var ämnadt att komma för dina
ögon.
Först nu, efteråt, erinrar jag mig ett par
tillfällen, då jag ej visade mig i den bästa
dager för dig, och kanske hände detta flere gånger.
Christian hade pä min födelsedag gifvit mig
en kanariefågel, och ehuru jag ej tycker om
att se fåglar i bur, så vårdade jag den dock
efter bästa förmåga och gladde mig åt dess
muntra kvitter. En morgon, under det du var
hos mig, låg emellertid den lille såugaren död
på golfvet i sitt luftiga fängelse, och Christian
gjorde en lätt antydan om, att jag möjligen
glömt att ge honom vatten. Detta hade verk-
ligen händt ett par gånger förut, och jag kände
mig mycket träffad af beskyllningen samt gal’
i första hettan ett något irriteradt svar.
En annan gäng, då jag satt och målade i
vårt lilla kabinett — det var ju förtjusande?
— tappade jag peuseln på en af de röda si-
denstolarne. Där blef en färgfläck, som ej
gick att riktigt utplåna. Christian, som är
litet pedantisk i fråga om ordning, blef myc-
ket mörk, då han fick se den, men sade in-
genting. Jag förstod emellertid, hvad han tänkte,
och började att försvara mig med att ett litet
missöde kunde träfla äfven den bästa.
Ack, Berta, nu efteråt börjar jag att få
ögonen öppna för ett och annat. Hvad jag
då tyckte vara obetydligheter gaf dock prägel
åt vårt hvardagslif.
Du känner till väfkammaren här hemma, där
vi ofta, du och jag, kröpo och lekte »titt-ut»
mellan bommar och slåar i de uppsatta väf-
varne. Det var en farlig lek, och jag är rädd
för, att många trådar brusto vid vårt ovarsam-
ma vidrörande.
(Forts.)
I
Redaktionens brefväxling.
Ofta nog framställas till oss frän våra läsarinnor
förfrågningar eller uttryckas önskningar, dem vi gärna
skulle vilja besvara och tillmötesgå, då de synas oss
äga något allmännare intresse. Den vanliga Breflå-
dans trånga ram blir emellei’tid härtill för knapp, och
ämna vi därför under ofvanstående rubrik då och då
anslå en särskild afdelning för denna brefväxling■
»En liten Stockholmsnåd > skrifver med anled-
ning af vår uppsats om »Visitkort» i n:r 1, att det

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/idun/1894/0027.html

		Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1894 / 23 (1887) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|