Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 4. 26 januari 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 I DU N 1894
O, slit ej vänskapsbandet allt för snabbt isär!
Om ock det knyts igen, en knut dock finnes där.
Bückert.
nu under vintern taga lektioner för
Signe Hebbe.
Om fröken inte höll på att skrifva nå-
got? Det var väl i alla händelser förfat-
tarinna, fröken egentligen var?
Nej, hon ville inte räknas bland för-
fattarinnorna. Det var endast helt un-
dantagsvis, hon någon gång tog till pen-
nan. Hon hade ju skrifvit så ytterst li-
tet — ett par skisser i Ny Illustrerad
Tidning, det var allt. Och det var ingen-
ting att tala om. Och hon var alls inte
säker på, att hon kunde skrifva något
dugligt. Teatern tycktes intressera henne
mera.
Hennes sceniska bana hade omfattat
summa tre roller — först Tofslärkan,
hufvudrollen, sedan bruden i Guy de
Maupassants »Musotte» och Kitty i »So-
doms undergång» — de två sistnämnda
så maktpåliggande och svåra roller,
att jag ville se den nybörjarinna inom
konsten, som skulle kunna konsten att
lyckas i dem. Hvad hon saknade var för
öfrigt just det, som kan inläras, tekniken,
herraväldet öfver sina uttrycksmedel —
att intelligensen fanns, behöfver jag inte
tala om.
Sedan vi karantänat oss öfver till Stock-
holm och haft ett angenämt sommarnöje
på en öfverfull ångbåt ute på fjärden vid
Fejan under två vackra augustidagar,
skildes ålänningarna. Fröken Gernandt
upptog sina sceniska studier, men hon
skref också i all tysthet — det var in-
trycken från Petersburg, som ville ha
luft. Hon väckte berättigadt uppseende
genom den förtjusande novellen »Fata
morgana» i kalendern Nornan. Och så
mötte jag henne på gatan en vårdag, då
hon var på väg till bokförläggaren Al-
bert Bonnier för att höra sig för angå-
ende möjligheten af att få ut en novell-
samling.
Den kom ut — »Fata morgana» hette
boken efter den nyssnämnda novellen,
som stod sist i häftet — och den väckte
uppmärksamhet, både därför att den var
så olik de många samlingar af dussinno-
veller, som på vårsidan hvarje år belasta
boklådsdisken, dels därför att den var så
lin och konstnärlig och originell. Den
uppenbarade ett diktaregry af ett helt
och hållet eget slag. Med den boken var
Jane Gernandt ett namn inom vår unga
litteratur.
Kort efter det boken kommit ut, för-
svann dess författarinna från Stockholm.
När man råkade henne där, föreföll hon
allvarlig och helt och hållet lämpad
efter societetens fordringar — det var
endast inom hemmets fyra väggar, som
det glada skrattet från Åland åter lät
höra sig. I stockholmslifvet trifdes hon
föga, kände sig ensam, hade få bekanta
och sökte aldrig göra sig bemärkt. Sär-
skildt inom de literära och konstnärliga
kretsarna var hon personligen så godt som
okänd och är så ännu.
Hon reste nu till norra Frankrike, till-
bragte sommaren i Dinard, en liten by
på Normandiets kust, där befolkningen
tillhör de af Pierre Loti skildrade islands-
fiskrarne, och har under vintern vistats i
Paris. Därifrån har hon hemsändt såväl
några noveller till julens kalendrar och
tidningar som de fint kända och spiri-
tuelt skrifna små skisser ur världstads-
lifvet, som stått att läsa i Idun.
Och nu vill jag slå vad om, att Peters-
burg ej längre är den mest förtjusande
stad i världen, ty för få dagar sedan
skänkte fröken Gernandt i Paris sin hand
åt författaren öcli upptäcktsresanden Ju-
les Claine, som haft den turen att upp-
täcka henne i världsstaden eller på Lotis
hafskust.
Återstår nu att se, om vi skola få be-
hålla madame Claine som svensk författa-
rinna, eller om hon, tack vare sina nya
förbindelser och främst tack vare sin ta-
lang, en vacker dag står upp i den fran-
ska, literaturen. Hon har många egen-
skaper, som borde försäkra henne om
framgång inför en fransk publik.
* *
*
Det som Jane Gernandts skisser först
och främst bära vittne om, det är om
författarinnans goda hufvud, om hennes
varma, friska och starka känsla.
Det är denna känsla, som inlägger så
mycken poesi i de personer, hon skildrar.
Man intresserar sig vida mindre för dem
än för henne, som berättar. Hon är själf
med från början och till slut. Minst af
allt har hon sin styrka i objektivitet, och
det, som skulle berättas lätt och flytande
och flyktigt, det lämpar sig ej för hen-
nes penna. Jag kan inte tänka mig hen-
ne skrifva en berättelse sådan som Rust
Roests »Rika flickor» — med hvardags-
figurer och hvardaglig handling, under-
hållande, rörlig och smårolig.
Hon skrifver ojämnt och ibland en smula
trassligt (se t. ex. berättelsen »Teorier»),
Hennes tidigaste skisser, af hvilka ingen
ingått bland novellerna i »Fata morgana»,
visade inflytande af Herman Bang. Från
denna sin debutstil har hon sedan fri-
gjort sig, men full frihet och fullt herra-
välde öfver sitt framställningssätt har
hon ej vunnit annat än i sina allra bästa
noveller — där en enda samlad och stark
grundstämning behärskat såväl innehåll
som stil (t. ex. novellen »Fata morgana»).
I denna berättelse liksom i den lustiga
»Katja» och i den mindre behärskadt
skrifna, men till sitt innehåll mera bety-
dande »Nadina» har hon i sina porträtt
af ryska kvinnor gifvit de för rasen ut-
märkande dragen en lika fin som träffan-
de belysning. De som känna de ryska
damerna bättre än undertecknad, ha er-
känt det träffsäkra i teckningen — fram-
för allt framställningen af Nadina, den
fattiga, vetgiriga och anspråkslösa stu-
dentskan, med det skarpa hufvudet, det
oansenliga yttre, det goda hjärtat och
den starka karaktären.
I de flesta af hennes skisser träffar
man på tankar och uttryck, som förvåna
genom sitt djup och sin ursprunglighet,
man finner sig litet emellanåt föranlåten
att utbrista: »hvar i hela världen kan
hon ha hittat på det här?», ty man upp-
täcker, att hon har fångat känslor och
motsägelser, som man känner igen från
sig själf, fast man kanske ej velat erkänna
dem eller ens klargjort dem för sig själf.
Läs till exempel »Stackars Fritz» —
om honom, som kommer till sin kamrats
graf och måste erkänna, att han ej sör-
jer, som han borde sörja. Och med hvil-
ken finhet har hon ej uppfångat själs-
stämningar och gifvit dem just de rätta
uttrycken — vackert tänkta och vackert
sagda, aldrig torrt analyserande, aldrig
framställda med viktig belåtenhet öfver
egen förmåga.
Kommer min läsare i håg enstöringens
uppgörelse med sig själf angående sitt
förhållande till sin hund, angående hun-
dens karaktär och hans egen — detta
lilla stycke, där språkets tonvågor med
de ofta återkommande upprepningarna af
samma ord melodiskt ackompagnera in-
nehållets tunga vemod?
Det finns mycken lyrik i dessa skildrin-
gar, en varm och svärmisk, men aldrig
fadd och sliskig lyrik — Jane Gernandt
tycks, till skillnad från flertalet författa-
rinnor, mest af allt afsky banalitet —
men där finns ock psykologisk skarpblick
— t. ex. i analysen af vänskapen mellan
ett par män i »Stackars Fritz», eller af
vänskapen mellan flickor i slynåren (i
»Flickvänskap», tryckt i Idun i fjol), el-
ler mellan mogna kvinnor i den märkliga
novellen »En bikt», nyligen tryckt i Ny
Illustrerad Tidning.
Denna hennes blick för själslifvet har
likväl hittills fått uttryck mera glimtvis
och episodiskt än i någon genomförd ka-
raktärsteckning. Kanske lämpar sig hen-
nes skaplynne bäst för det lätt hänka-
stade, det flnt och skarpt antydda, bättre
för skissen än för romanen — det är i
alla händelser ej sidornas antal, som gif-
ver ett literärt arbete dess större eller
mindre betydelse. Ett utkast på fem si-
dor kan väga mer än den digraste roman
—- de vackraste visorna äro, som ordsprå-
ket säger, aldrig långa, och hvarför an-
vända många ord på det, som kan sägas
i få? Det är ju en ren dumhet att vilja
påstå, att en roman, endast genom att
vara en roman, skall intaga en högre
plats inom diktningens värld än en no-
vellett. Det är ju styrkan i känsla och
tanke, det är själen i konstverket, som
bestämmer dess värde.
Och det är just själ, det är varm känsla
och personlig tanke, man funnit i Jane
Gernandts noveller — det osofrade eller
sökta, som man ock funnit i en del af
dem, det är brister, som kunna arbetas
bort, och som visst redan till god del äro
bortarbetade.
En kritiker, som nyligen ägnat »Fata
morgana» en liten essay, — Oscar Le-
vertin i Nordisk Tidskrift — har före-
kommit mig i att som prof på Jane Ger-
nandts karaktäriseringsförmåga citera hen-
nes yttrande om en af de unga flickor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0030.html
