Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 26 januari 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 27
I DU N
hon framställt med sådan vinnande frisk-
het och fin intelligens: »Det är något
af tidig morgon öfver henne, någonting
svalt och klart och oåtkomligt, som jag
inte kan få namn för. Har du kanske
märkt — jag har åtminstone känt det
så många gånger — att naturen aldrig
är så sluten inom sig själf som före sol-
uppgången? Det är väl kylan och den
stora stillheten, som göra att man känner
sig så främmande och utomstående; man
ser och ser, och så tycker man, att det
försiggår någonting där inne, som man
aldrig skall få veta, hvad det är ... »
Kritikern låter detta citat följas af
dessa ord:
»Hur förtjusande fint är ej själfva
greppet, hur utomordentligt själfullt åter-
ger det icke en hel klass unga flickor af
de inbundna, korrekta och tysta, men in-
om hvilka man anar, att så många an-
satser darra, att så mycken viljekraft rör
sig, som både fängsla och inge vördnad.»
Jag har anfört detta yttrande, dels för
att visa, att jag ej är ensam om min
höga tanke om Jane Gernandts talang,
men i synnerhet därför, att denna typ
för den unga damen —- »den inbundna,
korrekta och tysta», med ansatserna och
viljekraften — tyckes mig ha så mycken
gemensamhet med författarinnan själf, som
vore uttrycket fäldt om henne. Hon tyc-
kes ha lefvat sitt inre lif tämligen isole-
radt, hon har sökt uttryck för det, som
rört sig inom henne, i sina sceniska för-
sök och i sin diktning. Och de, som i
henne finna en äkta diktarnatur, med
möjligheter af ett helt och hållet sär-
eget slag, de kunna ej beklaga, att hon,
från att som skådespelerska uttrycka an-
dras känslor och tankar, öfvergick till
att lägga fram för oss det hon själf
känt och drömt och tänkt.
Och hon har säkert ännu mycket att
säga oss.
Georg Nordensvan.
Salongen och lifvet.
f
a har mig hländat mångengång,
där ungdomsglad du sitter
i rik och strålande salong,
Iland lyx och glans och glitter.
Odin tjusning har du ofta väckt,
när kring din kropp sig smyger
i plastiskt mjuka veck en dräkt
af silkeslcna tyger.
’Och dock — långt fagrare du är,
när, trogen i det lilla,
din kraft och omsorg du heskär
åt hemmets värf, det stilla.
"Långt vanare din ungdom 1er,
när hvad du ädlast tänker
din hlick den djupa värme ger,
som hjärtats glöd llott skänker.
Vår hug, vårt hjärta, vårt förnuft
till drifhusplantor hlifva,
om hlott salongens kvafva luft
dem hägn och sol skall gifva.
jDu är för god att tvina där . . .
£Mig följ i världen vida,
där för hvad godt och ädelt är
mig lyster att få strida!
jDu älskade! CMig gafs ej makt
att hördens glans dig hjuda,
och aldrig i juvelers prakt
jag skall dig kunna skruda.
£Men kärlek, kärlek har jag nog,
att offra intill döden
åt den, som helt mitt hjärta tog. . .
j(om, dela mina öden!
E. N. Söderberg.
Efter helgen.
Några betraktelser om barnen
oeh julklapparne.
För Idun af Fredrique Werner.
an hör ofta i fråga om barnalitteraturen
den maningen gifvas: »endast det bästa
åt våra barn!» Den, som från sin egen barn-
dom minnes, hvilken kraft några bokblad, skild-
rande sällsamma människoöden, kunde hafva
att spänna och passionera vår barnasjäl, att från
högsta extas af hänryckning få den utom sig
af förbittring, den har ock erfarit, huru dessa
växlande intryck ristat för lifvet outplånliga
spår i den en gäng färdigbildade och fullt stad-
gade karaktären. En utomordentlig roll spelar
ungdomslektyren i vår själsutveckling. Människo-
själens ömtåliga element liknar det fina mussel-
skalet, hvarpå man kan räkna märkena efter
hvarje böljslag. Barndomen med alla ting och
alla tankar kommer upp och upp igen och lyser
igenom den fullväxtes personlighet.
Som individens barndomslif nästan helt
och hållet präglas af föräldrarnes föreskrifter
och villkor, utöfvar dessas uppfostringssystem
ett stort inflytande på framtida vanor och
tänkesätt. Att föräldrarne känna detta och ej
invagga sig i säkerhet, utan ha vissa rädsel-
syner, visa deras skrupler, då fråga blir om
inköpet och valet af julböcker åt deras barn.
Lärarne tagas i samråd, deras omdöme tespek-
teras, tidningsrecensionerna beaktas, problemet
vrides och vändes, och först efter starkt be-
tänkande fattas beslut. Så godt sig göra låter,
söker man följa maningen: »endast det bästa!»
Man byter icke om och ger icke heller upp
sina vanliga uppfostringsprinciper, man håller
på dem och drar snarare till än släpper efter
samt låter planmässighet och eftertanke tygla
känslorna.
Då barnets julklapp kommer i form af en
bok, mätes gåfvans värde mera sällan af barnet
efter samma måttstock som de andra julpresen-
ternas, det vill säga: efter kostnadspriset. Är
den också »billig», utöfvar den dock alltid en
viss dragningskraft.
Den mönstring, degradering och likgiltighet,
som bevisas de andra »torftigare» gåfvorna,
utsättas mera sällan julböckerna för, äfven om
de betingat ett lågt pris. Lofvar titelbladet
godt, vattnas det riktigt i mun. En långlifvad,
oförstörbar existens i barnahjärnan kan denna
anspråkslösa gåfva komma att upplefva, äfven
sedan både pärmar och blad sönderslitits eller
den, som det heter på barnaspråket, »kommit
bort». En skymt af glädje kan minnet däraf
åratal efteråt uppväcka.
Men är »endast det bästa» godt nog i fråga
om barnens julböcker, råder en betänklig prin-
ciplöshet, när valet skall göras af deras öfriga
presenter.
En oförklarlig och besynnerlig omkastning
äger oväntadt rum. Orsak och verkan hat-
man icke mera någon förkänsla utaf Efter
att bestämdt och besinningsfullt hafva följt
ett klokt och försiktigt utgallringssystem i
bokvärldens uppsjö och efter att hafva beseg-
rat hvarje frestelse till afprutning på sitt litte-
rära sedlighetsideal tar omutligheten ände, så
fort man väl är färdig i bokbazaren. Slumpen
får nu råda.
Det är, som hade man så förbrukat alla
fjärrskådandets instinkter i bryderierna vid bok-
affären, att en sådan kraftuttömning ej kan
medgifva vare sig eftertanke, fasthet eller håll-
ning, då man skall till att orientera sig på det
återstående området af julmarknaden. Själf-
behärskningen får vika, tvångströjan kastas, hvarje
infall, hvarje nyck följas och tillfredsställas, och
ögonblickets ingifvelse är det enda man bin-
der sig vid.
Man har först och främst ett starkt begär
och behof af att uppfylla barnets alla upptänk-
liga önskningar. Man vill framför allt se det
förnöjdt. Målet tror man sig endels vinna ge-
nom att öfverhopa och belamra det med en
mångfald julklappar. För att ej löpa risken
att möjligtvis svikas i denna sin åstundan,
skaffar man sig julklappar »att ha i reserv»
ät den, som anser sig tillbakasatt, för att före-
bygga att en eurmulen min eller missbelåtet
ord skulle störa »julfriden».
Att ett bortskämdt, pretentiöst och själfviskt
barn, fallet för skryt och öfverdrifter, natur-
ligtvis fostras af en sådan öfvermättnad, har
man intet förutseende utaf. Man vakar öfver,
att ingen bok, som kan alstra njutningslystnad,
sättes i hand på barnet, men att låta detta
komma öfver de raffinerade lyxföremålen själfva,
rädes man icke för.
Man staplar upp kring denna hemmets för-
hoppning lätta genomskinliga baldräkter med
sidenränder, guldbroderade atlasbälten, chic-skor
passande för haremsalkoven, nipper inbäddade
i mjukaste hvita bomull, bedöfvande essencer,
doftande tvåler med Pinauds stämpel, påsar
med myskparfym, rosafärgade visitkort och
papper och kuvert med prunkande monogram ;
och detta i ouppräkneliga variationer. Helt
och hållet säkra äro vi ej heller, om icke någon
beredvillig band insmugglat ett munstycke af
äkta östersjöbernsten i något julklappspaket.
Att barnet genom denna föräldrarnes slapp-
het och svaghetssynd löper risk att blifva en
prålsjuk, ytlig och utlefvad människa, åt hvars
lif endast tomheten och flärden ge innehåll,
förbiser man totalt.
Följdriktigt är också, att en gång flask- och
burkattiraljen på kokettens och snobbens toalett-
bord är ettiketterad med sä besynnerliga namn,
att en vanlig människa ej utan möda kan läsa
dem. Smink, poudre och morfin gå nog, hvar
och en känner, hvad det är, men kollyrium
för ögonbrynen, antimonium för ögonen och
Lennek för naglarne äro konstigare att déchiff-
rera.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
