Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 26 januari 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28 1894
Men återvändom till barnet. Då detta efter
julferien bör återvända pånyttfödt och nppfriskadt
till skolarbetet, märker en uppmärksam iakt-
tagare, att det endast med långsamma fjät nått
målet. Det yttre lif, barnet fört, har tryckt
sin stämpel på det inre. Dessa bägge hänga
närmare samman, än vi beakta.
Braskande barndialoger märkas efter jul-
ferien redan i småskolan.
I medveten ton tillfrågas första bästa skol-
kamrat: »huru många julklappar fick du?»
Den tillfrågade, anande försåt, men något lug-
nad genom medvetandet att hafva kommit upp
till minimum, svarar: »tjugufem.» Den förhöran-
de uppblåst: »jag fick 40. Drack ni vin hemma
hos dig till middag hela lofvet?» »Nej, men
vi ska, har pappa sagt!» genmäler den till-
sporde, lätt om hjärtat att hafva redt sig ur
klämman att synas mindre gentil än kamraten.
Högre upp i skolan söker man också impo-
nera genom att framhålla sitt materiella väl-
stånd.
Endast det uppseendeväckande framdrages :
presenternas fabulösa priser, matanrättningarna,
vinlistan, taffelutgifterna, jullotteriernas pikan-
taste vinster, hvaremot allt som stöter på in-
dragningsstat sorgfälligt öfverhoppas. Den, som
ödet varit mindre generöst emot, känner som
en kall kåre utefter ryggen, dä hans tur kom-
mer att sticka under. Jordmånen är heredd
för det rotfasta bruket att bedöma människans
värde efter ytvidden af hennes tomtareal.
Betecknande är, att man hör barnet orera
om hvad det själft skördat, men merendels
halka förbi, hvad det offrat och skänkt föräldrar
och vårdare. Barnet har en fin instinkt af,
att detta är ett ömtåligt kapitel, som bör glöm-
mas. Ty fullt öfvertygad kan man vara, att
funnes något därur att prunka med, skulle man
ej underlåta att ytterligare krydda den impo-
nerande berättelsen.
Det är i barnavärlden som uti de fullvux-
nes, man undviker allt, som stöter på skandal.
Dit hänföres allt »knussel».
Huru påkostande skulle det ej kännas att,
just som man sprättat med en lyckad tirad,
behöfva krypa fram med, att man på julaftonen
ej hade annat att ge sin »fröken» än en blyerts-
penna och ej kunde lyckliggöra sin mamma
med annat än »en katt på hampväf».
För barnets uppdrifna fordringar och kälk-
borgerliga värderingskonst afstieker den bjärta
kontrasten mellan yppigheten i deras undfådda
gåfvor och torftigheten i de aflevererade syn-
nerligen starkt. Påtaglig är också skillnaden.
Men föräldrarne, som anse sig ha privilegium
att under julen låta uppfostringsmaskineriet
stanna af och ligga nere, försumma och låta
ett ypperligt tillfälle gå sig ur händerna att
öfva barnets själfkritik, hvaraf följer, att bar-
net ogeneradt och bekymmerslöst inom hem-
mets murar finner sig uti den vanskliga situa-
tionen. Ingen skada är skedd, endast skenet
kan räddas där ute i kamratkretsen.
Barnets kännedom af kamraternas sed att
klandra och kassera allt »som ser billigt ut»
säger det att här är något, som ej bör komma
fram i dagsljuset. Därför tiger man halfflat;
djupare ligger icke saken. Den aflägsnaste
tanke på, att man möjligtvis tagit för mycket
själf, faller en aldrig in.
Men, invänder någon, barnen ha så liten
kassa, så små ekonomiska resurser, deras an-
språkslösa tillgångar tillåta dem ej att visa sitt
hjärtelag. Barn böra ej ha pengar att råda
öfver.
Tillåt oss en kalkyl. Har ett barn med
utsikter att erhålla som julklapp en leksaks-
låda till 25 kr. och en byggnadslåda till 30
I D U N
inga ekonomiska resurser? Delar man dessa
summor midt itu och anslår ena hälften till
barnets offergärder, uppstår en penning, hvar-
med man kan reglera och utjämna missförhål-
landet mellan det befängda slöseriet å ena
sidan och det malplacerade sparsamhetsförsöket
å den andra. Jämnvikt och inbördes samman-
hang i de olikartade uppfostringsgreppen äro
oundgängliga, skall barnet ej förlora balansen,
utan följdriktigt utvecklas till en sansad och
sympatisk personlighet. Harmoniens ideal nås
blott genom väl afvägda proportioner.
För vår del tro vi för resten, att en in-
skränkning på alla punkter af det härskande
julklappsslöseriet vore en af de bästa reformer
i uppfostringsväg, våra hem kunna genomföra.
Julen bör ej begagnas »blot till lyst».
Vi få ej lämna opåaktadt, att fäderneärfda
julkänslor äro ett nationalband mellan oss nord-
bor. Släktdraget spåras i den Bohusfödde matro-
sens tysta julbetraktelser vid skeppsrelingen,
hvilka med sina skarpkantade konturer få en
afrundning vid minnet af hans barnabön fram-
för julbrasan i lotskojan, lika väl som i upp-
täcktsfararens reflexioner, knutna kring jäm-
förelsen mellan det nordiska hemmets äkta jul-
gran, under hvars tända grenar han somnade
som barn, och den improviserade polarvärldens,
som håller honom vaken på isflaket. Samma
skala af känslotoner anslår den till södern
komne diktaren från nord, då han sjunger om
»juleljus och julefrid och bjällerklang på sjön.»
Vår nations typiska benägenhet för vemods-
fulla juldrömmerier, i stånd att under några af
vårt lifs ljufligaste timmar sammansmälta annars
alldeles motsatta hjärtan, bör af föräldrar aktas
och vårdas, då de bereda sig att ordna barnens
julhelg. Komma de enkla sedvanorna att in-
skränka sig till granen, fisken och gröten, men
en öfverstrykning med importerade bizarra mode-
färger för öfrigt får utplåna svenska julhelgens
nationella skaplynne ur barnahjärtat, äro vi
rädda för, att man förgäfves i en framtid skall
söka ett tacksamt öga på främmande kust,
spejande efter fädernegårdens hemtrefnad.
Vinter.
ej,» sade doktorn och slog handen i
bordet, »tala inte med mig om gifter-
mål! Jag har under min långa praktik sett
endast ett, som jag anser, verkligt lyckligt äk-
tenskap, och där var han femtiofem och hon
sextiotvå år gammal. Det är med de bägge
kontrahenterna i äktenskapet som med ett par
vagnshästar: de dra inte jämnt, förrän de bli
gamla och inkörda med hvarandra — såvida
de inte dessförinnan slitit sönder seldonen.
När är ett äkta par lyckligast? Som nygift,
kanske? Prat! Fråga hundra äkta män och
lika många hustrur, och nittio skola svara, att
de bägge första åren voro de svåraste. Ser
ni, då är hela maskineriet nytt och opröfvadt;
den ena drar hit, den andra dit; den ena går
för fort, den andra för långsamt, och vid
hvarje steg, man kommer hvarandra närmare
in på lifvet, stöter man på de mest oväntade
kantigheter, som måste nötas bort. Och alla
dessa tusentals småsaker, då tvänne för kan-
ske några månader sedan komplett obekanta
människor skola lefva och bo tillsamman tjugu-
fyra timmar på dygnet; då de skola äta vid
samma bord, ligga i samma rum, jämka ihop
tvänne olika viljor till en — man är väl dock
individer! Af hundra gräl inom äkten-
skapet bero nittionio på rena småsaker, ty
om principer och åsikter kan man résonnera,
men inte om bagateller. — Nej, tro mig, hvar-
ken våren eller sommaren går upp mot vin-
tern, den lugna, stillsamma vintern, då bägges
hår grånat och pulsen saktat sin fart.»
Doktorn hämtade andan, drog ett par duk-
tiga bloss på sin cigarr och fortsatte:
■ »Jag har sett ett riktigt lyckligt äktenskap.
För några år sedan infann sig under min
mottagning en äldre man, mycket korpulent
och med ett nästan barnsligt uttryck i det
feta, godmodiga ansiktet. Han uppträdde an-
språkslöst och bockade sig upprepade gånger.
Då jag frågade honom, hur det var fatt, sva-
rade han med en förlägen, stammande röst:
»Nej, nej, nej, det är inte jag, det är för
min hustru!»
Med en mängd harklingar förklarade han,
att hans hustru var sjuk —- det ville säga,
hon var egentligen inte sjuk, och själf påstod
hon, att hon var pigg och kry som en aborre
—- Mallas eget uttryck, herr doktor — men han
var säker på, att hon var sjuk, och att det
var något på tok med hennes mage — och
nu ville han be mig vara god och komma hem
och se till henne — för Malla var så envis
hon visste inte alls af, att han gått till
doktorn — tycker någon det — hm! hm!
Jag fick hans adress och lofvade komma
följande dag.
Då jag dagen efter vid middagstiden ringde
på i ett stort bostadshus på Norrmalm, hördes
inifrån ett slammer med kökssaker, som plöts-
ligt upphörde, och fram mot dörren kom nå-
got tungt med kraftiga, bestämda steg; låset
vreds upp med en viss schwung, och jag be-
fann mig midt emot ett äldre fruntimmer,
stort och bredt som ett fastage, med en karla-
vulen min, som ytterligare förhöjdes af några
grå skäggstrån på hakan, och med ett par
runda ögon, som hon spände i mig.
Det var tydligen Malla.
Jag framförde anledningen till mitt besök.
Fastaget tappade låsvredet, som hon hittills
icke släppt ifrån sig, och slog ihop ett par
händer, som kunnat väcka en spannmålsbärares
afund.
»Du, min skapare, har han nu varit framme
igen! — Per August!» ropade hon, vändande
sig inåt våningen.
ögonblicket därefter visade sig hans god-
modiga, förläget leende ansikte i dörren. Han
hade en skön nattrock om sin tjocka mage
och på fotterna ett par varma, broderade toff-
lor. Han stammade fram några ord, som jag
icke kunde urskilja, och slutade med att en-
vist stirra på de broderade.
Fastaget fortsatte:
»Ja, stå där nu och skäms öfver, att du
besvärat doktorn med att komma hit, så långt
bort ! — Herr doktor, hur skall man bära sig
åt, då man har en man, som inte kan reda
sig själf för två styfver, och som bara gör
dumheter, då han kommer ut på egen hand?»
Det låg i hennes ton ett så djupt moder-
ligt bekymmer, som tog sig ytterligt komiskt
ut, då det vände sig omkring den store, tjocke
i dörröppningen, att jag inte kunde låta bli
att skratta.
Äfven Per August brast ut i ett kort, gnäg-
gande skratt och såg så belåten ut, som om
hon sagt honom den största artighet, medan
hans små ögon riktades på mig med ett ut-
tryck, som om han velat säga: »Nå, hvad
tycker ni om henne? Är hon inte präktig?»
Hustrun sade:
»Eftersom doktorn nu ändå är här, kan ju
doktorn vara snäll och stiga in. Jag ber inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
