Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 26 januari 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN 29
om ursäkt för, hur vi ha det, för vi kunde,
skam till sägandes, ha det sämre. Varsågod,
herr doktor, var så god!» Det senare sades
med en sådan fryntlighet och hjärtlighet, att
jag nästan var färdig att taga gumman i famn.
Hon tog min rock och hatt och hängde upp
dem, allt på ett sådant sätt, att jag nästan
fick intryck af, att hon betraktade mig —
gamla karlen — som ett lika stort barn som
Per August. Denne följde med en min af
lycklig beundran hennes rörelser.
»Behagar doktorn en kopp kaffe, så säg inte
nej ; det är kallt ute, » och innan jag hann
svara, var hennes breda rygg utom dörren.
Det var mitt första besök hos det gamla,
vänliga paret, men det blef icke det sista.
Jag vet icke, hur det kom sig, men jag
trifdes så oändligt godt i deras tarfliga hem,
bland dessa enkla människor, som endast lefde
för hvarandra, och som lade sin ömhet i dagen
på så olika, men rörande sätt: han genom sin
stillsamma beundran, sitt orubbliga förtroende
för allt hvad hon sade och gjorde; hon genom
sitt ständiga pysslande, sina flere par tofflor
af olika tjocklek — först, då han steg ur
sängen, de varmaste, så ett par mindre varma
och allra sist, innan han tog på sig stöflarne,
ett par tunna, för att så småningom vänja fot-
terna från sängvärmen, — sina sköna ylletrö-
jor och varma toddar.
Efter praktikens slut om kvällarne brukade
jag litet emellan besöka dem.
Redan ut i farstun kunde jag höra, hur de
dunkade bräde — jag hörde tydligt, då hon
kastade tärningarne — eller hur hon läste
upp för honom något ur tidningen—jag kunde
så väl se henne med glasögonen på näsan,
medan han satt i gungstolen, smuttande lång-
samt på det ångande glaset — och det var
med ett eget slags behag, som jag hörde min
ringning efterföljas af skrapandet af en stol
och hastiga, tunga steg nalkas dörren.
De voro lyckliga; de hade inga barn att
bekymra sig för, ingen tjänare att förarga sig
öfver. Hon städade, hon gick på torget, hon
lagade mat, hon bäddade.
Då jag såg in i deras sängkammare, hade
jag genast deras äktenskapliga lif klart för
mig. — Hon tar lampan från bordet: »Nu gå
vi och lägga oss, gubben!» och han följer
henne långsamt och säfligt som en stor hund.
Han kan icke reda sig med kragen. Hon hjäl-
per honom. Han stönar, då han skall draga
af sig strumporna. Hon hjälper honom åter.
Hon pratar, hon ger honom råd, och han
sitter stilla och hör på och nickar ja och
amen till allt hvad hon säger. Och så krypa
de bägge ned i den breda sängen ; hon stop-
par täcket om honom ; de vända hvarandra
ett par massiva ryggar, och så släcker hon lam-
pan. Några minuter därefter snarka de i kapp.
Emellertid gick det onda framåt med stora
steg. Hon hade kräfta i underlifvet och må-
ste undergå operation. Det var både löjligt
och rörande att se honom vanka fram och
tillbaka i sjukhusets stenkorridor, stötande
emot allt och alla med sin stora, oviga kropp
och ständigt ödmjukt bedjande om ursäkt, men
med en stirrande och frånvarande blick, som
visade, att han tänkte på något helt annat.
Och då hon låg som konvalescent!
Man kunde knappast låta bli att skratta, då
man såg, hur varligt han klef på det oljade
golfvet i sjuksalen. Men då han kom fram
till sängen, där hans Malla låg och sof, blek
och affallen, sjönk han ner på stolen och snyf-
tade som ett barn — och då, ja, då tror jag
att vi fingo tårar i ögonen allesammans, både
patienter, sköterskor och läkare.
Och hon å sin sida! Hur redde han sig?
Var han belåten med madamen, som städade?
Bytte han om strumpor tillräckligt ofta? Drack
han sin toddy om kvällarne?
Operationen hade icke kunnat aflägsna det
onda. Den förnyades, men det onda satt
kvar. Gamla Malla var förändrad. Hon var
ständigt krasslig och måste till slut intaga
sängen.
En morgon, medan jag ännu höll på att
kläda mig, ringde det på dörren. Per August
kom in med en brun, bucklig hatt på hufvu-
det, utan krage och med öfverrocken vårds-
löst knäppt öfver den stora magen, som lyste
hvit igenom -— västen hade han glömt.
Gud nåde honom, om Malla sett honom i
ett sådant skick !
Men Malla såg honom icke.
Han satte sig på en stol och stirrade rakt
framför sig, utan att hälsa eller säga ett ord.
»Hur är det hemma?»
Han såg upp ett ögonblick och betraktade
mig med en slö, intetsägande blick.
»Hur är det med Malla? Svara då, karl?»
Det gick en smärtsam ryckning öfver hans
ansikte, som krampaktigt förvreds, och med en
röst, hvars darrning ännu vibrerar i mitt min-
ne, svarade han:
»Malla är död ! — Hvad skall det bli af
mig?»
Doktorn harklade sig och fortsatte:
»Hvad det blef af honom — ja, det är väl
inte svårt att förstå! Stackars kräk, han lig-
ger fullständigt i händerna på sin hushållerska,
som tyranniserar honom, som vårdslösar ho-
nom, som icke begriper meningen med de olika
paren tofflor, som icke känner till hans små
oskyldiga vanor, som grälar och nog skall
tvinga honom att gifta sig med henne, medan
hon själf har köket fullt afkarlar—fy, tusan!»
Doktorn lät nästan ursinnig, då han på nytt
slog handen i bordet och skrek:
»Nej, tala inte med mig om giftermål 1»
Thore Blanche.
&
» Selle Soeur» har tillerkäntspri-
set i julklappsbasaren. De flesta
insända röster ha korat henne. Den
lyckliga innehafvarinnan af signaturen
torde därför gifva sig till känna för re-
daktionen, då priset omedelbart skall
öfversändas.
Från Iduns läsekrets.
De ungas sällskapslif.
Tillåt mig — en röst bland många — att ut-
tala ett hjärtligt tack till förf. af uppsatsen >Grön
kurtis» i Idun n:r 2, ett tack för det han velat och
vågat bryta en lans för en sak, som är så ömtå-
lig och ser så hopplös ut. Men när nu isen en
gäng är bruten, kan jag ej motstå begäret att till-
foga ett ord för att få utdraga en något skarpare
konsekvens.
Mycket plågar det mig att efter en middag, då
bourgognen och champagnen tändt eld i blickar-
ne och bredt flammor öfver ansiktena, då djärfva
skämt vågas och lätta ord hviskas, se de små
föras in från sin lugna, svala barnkammare för
att, utklädda som små dockor, gå från knä till
knä, smekas af varma, fuktiga händer och kyssas
af heta läppar. Skall man sen taga hänsyn till
magen, så är väl glacen, konfekten och portvinet
för dem just det olämpligaste af hela middagen.
Bättre tyckes mig då att låta dem vara med vid
emottagandet af gästerna och höra värdfolkets ar-
tiga välkomsthälsning vid det första glaset. Sen
har deras fantasi en rik värld att syssla med där-
inne hos sköterskan.
Ledsamt är nog att se, hur de muntra lekarne
i det gröna utbytas mot promenader i släpande
takt, kryddade af ett matt, läspande utbyte af fra-
ser, hvilkas hufvudbeståndsdel äro : vådligt sti-
ligt, rysansvärdt piffigt o. d., eller se ungdomarne
vräka sig på »kondis» soffor.
Nog väcker det afsmak att se denna lilla värld
med barnets härmningsförmåga tillägna sig det
ytligaste, löjligaste och sämsta af societetslifvet,
att höra hur herr A. på 9 år presenterar sin vän
herr B. på 10 för fröken C. på 8, att observera
deras täflan att få sitt dansprogram väl och snabbt
fulltecknadt och få pryda sig med många kotil-
jongsdekorationer, att iakttaga deras barnsliga
försök att vara resignerade eller blaserade eller
höra deras konversation, yttranden, uppsnappade
från något gömställe bakom en gardin eller ett
draperi eller möjligen citat ur någon bok.
Men på barnbalerna gifves något, som är värre
än allt detta, plågsammare att se och farligare,
åtminstone för dessa arma små varelser, som ha
svaga kroppar och svaga hjärnor. Det är vinet.
Vinet har kommit alltmer i bruk hos oss. Snart
omtalas det ej mer som en skandal, när ett barn
får bäras från de storas fest, berusadt af alla
smuttningarna på de äldres glas. Dess mor kän-
ner hvarken fruktan eller blygsel öfver att hen-
nes barn är i ett sådant tillstånd, och icke heller
dess far bryr sig om att stäfja detta ur mer än
en synpunkt simpla och farliga bruk att låta de
små läppja på de starka varorna. Det är så lu-
stigt att se deras grimaser och hur de hvälfva
med ögonen, hur smeksamma, jollrande och öp-
penhjärtiga de bli.
Barnet finner emellertid behag, ej endast i den
skarpa smaken på tungan, den uppmärksamhet,
för hviiken det är föremål, utan äfven i den stäm-
ning, hvari det kommer. Snart tar det för sig af
den eldiga varan, så snart det får tillfälle.
När så frågan kommer på tal, huruvida det
skall serveras vin eller icke på barnbalen, be-
stormas det svaga modershjärtat — om ens nå-
gon stormning behöfs. Skälet är icke endast, att
den och den fick ha vin, utan ock att — det all-
tid blir så lifvadt, när man får skåla riktigt.
Och där ha vi barnbalerna i deras mest afsky-
värda gestalt. Mamma försöker nog att hålla sig
vid buffeten mellan danserna och se till, att de
unga herrarne ej klinga med för många solfjäders-
viftande unga damer, men medan dansen pågår,
vaka icke ens dessa välvilligt öfverseende ögon.
Då märker ingen, huru ett par unga glopar smyga
in och störta i sig ett glas — naturligtvis ytterst
civiliseradt — en skål för den lilla sötnosen i
skära sidenet eller henne med de ljusa lockarna.
Stämningen blir allt högre. — Nej, förlåt, jag kan
ej skildra denna vämjeliga syn af t. ex. en pojke,
som vinglar kring salen under tappra försök att
hålla sig på sina ben, en annan, som med hög-
rödt ansikte sitter och sofver på galoschhyllan i
tamburen. Med indignation talar man om, att det
händt, att några rusiga gossar på hemvägen från
balen hos den och den ställt till oväsen på ga-
tan och fått följa med polisen till vaktkontoret.
Men samma indignerade föräldrar kunna ej neka
sina små älsklingar att traktera med vin på de-
ras barnbal eller att antaga bjudning till hus, där
man vet det går så till.
Det sägs, att en familj ej håller sig på samhäl-
lets höjder mer än högst fyra generationer. Hur
stor procent af denna ungdom representerar ej
denna sista generation, och hur många af dessa
skola ej vandra utförsbanan, tills de sjunkit ned
bland dräggen af det mänskliga samhället.
Ännu en fruktansvärd följd ha dessa nattliga
rus för edra söner. I mödrar, hafven I aldrig
tänkt på, att när er vackre gosse raglar gatan fram
i gaslyktornas obestämda sken, är han ett lätt
byte för den första, som vill locka honom in i
lastens boningar?
Se där den konsekvens, hvartill jag ville kom-
ma! Faran af den gröna ungdomens sällskapslif
ligger ej blott däri, att det skapar ytliga, fåfänga,
koketta, ofina, beräknande snobbar och snärtor;
faran ligger däri djupare, det skapar lättsinniga,
karaktärslösa, moraliskt fördärfvade och brottsliga
människor. Den invändningen, att det väl ej är
så farligt, ty det är ändå godt om bra karlar och
präktiga kvinnor, saknar allt värde. Vore det än
så, att ett ytterst ringa fåtal vandrade vägen ut-
för, borde de kraftigaste åtgärder vidtagas för att
rädda dessa få och rädda deras närmaste från att
se dem gå under. Den starke kan måhända stå,
men låtom oss värna om den svage. J. R.
m*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
