- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1894 /
30

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 26 januari 1894 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

30 IDUN 1894
F rigörelse.
År 1915.
Af Corde-
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
j[| en frigjorda kvinnan är för ärlig att lof-
va, hvad hon kanske ej kan hålla. Hon
^ försörjer sig liksom mannen och har
samma rang som han. Också har kärleken
blifvit en episod för henne, liksom för man-
nen, den inkräktar icke på hennes ärelyst-
nad eller verksamhet, de två kamraterna el-
ler kompanjonerna följas åt eller gå till hvar
sitt verk, allt efter omständigheterna.
Som sagdt, vigselformuläret måste ändras,
ty förr ingick icke svensk kvinna äktenskap.
Männen trodde icke det var allvar, men i
två hela år fingo de känna på celibatets vi-
drigheter, och alla giftasvuxna män gingo in
med petitioner till kungen och domkapitlen,
att de för själ och pina skulle låta kvinnan
inlämna sitt formulär, sammankalla extra
kyrkomöte och urtima riksdag samt sanktio-
tionera deras förslag i all hast, hur det än
var: giftermålskandidaterna gingo in på allt.
Hans majestät behjärtade deras nöd, och för-
slaget blef lag. Nu kunde de börja sitta
sadelfasta.
Nästa steg gällde allmänna rösträtten. Hvil-
ken naiv och löjlig oförskämdhet: kallades
det icke i början på 1890-talet för allmän
rösträttsagitation, när den lilla del af befolk-
ningen, som är män, jobbade därmed! Äro
icke kvinnorna ojämförligt mycket fler? Men
så gick ej heller männens lilla försök igenom
den gången — naturligtvis. Nu skulle de
få se på annat.
Allmän rikedom hade ännu icke hunnit
utbreda sig i landet, och en och annan slarf-
vig kvinna fanns ännu kvar. Men allt skulle
riksdagskvinnan och juristkvinnan förbättra.
Med tillhjälp af stadsfullmäktigekvinnan, hur
skulle icke gaturegleringen komma att skötas
praktiskt, fort och billigt, när hon med sin
vakna blick fick sköta tömmarna! Hur un-
dervisningsverken skulle blomstra upp och
gemensamhetsskolan först riktigt taga fart,
hur opera och skön konst skulle blifva om-
huldade! Hvilka arkitektoniskt sköna bygg-
nader skulle icke resa sig i alla städer, sedan
kvinnan blifvit byggmästare! Kyrkor skulle
byggas i massor, och de kvinnliga prästerna
skulle få auditorier, som icke rymdes, trots
templens storlek, och som aldrig tröttnade
att hämta visdom och fromhet från deras
anderika föredrag. Allmän afväpning skulle
de också tänka på, men det var ännu för
farligt. Så skulle det tusenåriga riket börja,
det påstodo alla kvinnor.
Men nu tyckte männen, att det gick för
långt; fanns det då intet medel att värna om
deras nedärfda rättigheter. Om de skulle
försöka utfärda hemliga cirkulär och sam-
mankalla en hemlig generalförsamling för att
få till stånd en protest. Det var icke lätt att
åstadkomma, ty detektiverna nosade upp all-
ting, och kvinnorna innästlade sig öfverallt.
Männen hade ingenting i fred, Stora sällska-
pet var fullt af damer, och i de hemliga
spelklubbarna döko de upp då och då, på
börsen krälade de, där hade männen förr
fått skvallra i fred. Emellertid hade män-
nen nu varit så länge kvästa, att de måst
lära sig list ock knep •— och deras hemliga
rådsförsamling kom till stånd. Frågan gällde:
»Hur sätta en damm för vidundrets framfart?»
Ordföranden började:
»Kvinnan har längesedan växt oss öfver
hufvudet, och få äro vi och ringa vår kraft,
men något mod borde vi kunna leta fram som
en kvarlefva från våra urfäder, om hvilkas
storhet och dåd vi läste i vår barndom. Alla
medel måste nu anlitas för att förhindra hen-
nes inträde i riksdagen. Vi äro dödens lam-
ungar, om hon slipper dit: hon kan rent af
blifva i stånd att tvinga oss föda barn, om
hon får stifta lag, ty nu är hon gruflig.
Slåss med henne tjänar till ingenting, hon är
smidig, vig och tränad sportmänniska, så där
komma vi till korta; förnuftsskäl har hon
aldrig tagit. (Och, oss emellan sagdt, vet jag
ej, hvarför hon skulle tycka det vore oför-
nuft att komma till makten. Vi veta själf-
va, hur det käns att mista den.) Jag vet
blott ett medel att föreslå. Hon har ännu
en svaghet, men blott en enda. Kunde vi
män genom enighet sluta oss tillsammans,
liksom hon gjorde, då det gällde vigselfor-
muläret, så tror jag vi också skulle segra.
Gå herrarne in på att, så länge en enda
kvinna begagnar snörlif, neka henne sin röst?
Hon har i århundraden, kanske sedan värl-
dens skapelse, motstått allt hvad läkareråd
och hygien lära i den vägen och bibehållit
sitt järnpansar, blott för att visa karaktärs-
fasthet, förmodar jag. Förr i världen trodde
vi det var för att behaga oss, som hon träng-
de ihop sina inelfvor, men därmed kunna vi
icke längre smickra oss. Nu bibehåller hon
det nog som tecken till den järnspira, med
hvilken hon ämnar regera världen.»
Från löjtnanternes och dansörernas lilla
bänk hördes ett mummel: »Tänk om de ginge
in på villkoret, hur i all världen skola vi
orka trafva vals hädanefter med en dam,
som svällt ut till 90 centimeter; nej, tacka vet
jag 25 centimetersmåttet, det är lagom för
våra små armar att räcka ikring. Den enda
smula grace hon besitter än, beror väl på
snörlifvet, och vi hålla på det; hur skulle
det taga sig ut, om man icke fick se snör-
lifsbenen utanpå kappan? Ordföranden får
hitta på en annan utväg.»
Men majoriteten enade sig om förbud för
snörlif såsom det enda ofelbara sätt att und-
gå riksdagskvinnan. Alla män måste svära
en dyr ed: att tappert stå emot, att icke
låta köpa sig, icke under öfversvallande känsla
lämna sin röst åt en kvinna, så länge någon
enda bar snörlif.
Omedelbart efter denna männens kraftytt-
ring sammanträdde Den Frigjorda Kvinnoför-
samlingen. Det var den tragiska tragediens
triumfdag. När fosterlandet kräfde ett så
oerhördt offer, var kvinnan också i stånd att
gifva det. Hvarje kvinna afklädde sig sitt
käraste på jorden och skickade det, med sitt
visitkort som begrafningsplåt, till Hazelius.
Han lät påbörja ett nytt staket rundt Djur-
gården af alla snörlifven, snörde ihop alla
ryggar, så att smådjuren ej skulle krypa ige-
nom, men upptäckte snart, att han måste
fylla ut sjön och bygga ett snörlifsmuseum
dessutom, hvars fullbordande han dock ej
fick öfverlefva.
Och så var den stora, slutliga frigörelsen
fullbordad, och kvinnan kom in i riksdagen
år 1915, som hon hade tänkt sig. Hennes
första åtgärd af barmhärtighet var att pen-
sionera alla rikets snörlifsfabrikanter.
Voro könen nu likställda? Eller skulle
mannen blifva lika lycklig, som kvinnan va-
rit det under sekler? Lefva utan omtanke
och utan ansvar, få hvad han behöfde samt
finna det lika lätt, som kvinnan förut funnit
det, att blifva ädel, from och undergifven?
Ur notisboken.
Kronprinsessan presiderade, med an-
ledning af drottningens opasslighet, som vär-
dinna på den stora slottsbalen förliden lördag,
men har därefter känt sig mycket trött och
illamående och hade natten till i måndags ett
anfall af kraftlöshet i förening med svimning.
Tillståndet var dock på förmiddagen bättre,
men läkaren tillrådde henne bestämdt att iakt-
taga fulikomlig stillhet. Kronprinsessan kunde
till följd däraf ej besöka den i Arffurstarnes
palats anordnade försäljningen till förmån för
Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka
barn. Kronprinsessans afresa till utlandet fö-
retages i dag fredag den 26 d:s. Kronprinsen
följer henne till Karlsruhe, hvarifrån han se-
dan återvänder till Stockholm.

En bazar till förmånförKronprinsessan
Lovisas Vårdanstalt för sjuka barn har un-
der veckans första dagar varit ordnad i Arffurstarnes
palats. Till det särdeles behjärtansvärda ändamålet
hafva en mängd saker skänkts. Särskildt hafva med-
lemmarna af vårt kungliga hus samt af de danska
och badensiska regenthusen lämnat en hel hop
vackra saker, delvis förfärdigade af de höga per-
sonerna själfva. Basaren har stått under beskydd
af kronprinsessan Victoria, hvilken äfven här lagt
i dagen sitt varma intresse för de hjälpbehöfvan-
de små. Försäljningen har skötts af damer ur
den högre societeten, däribland prinsessan Ber-
nadotte.
I samband med basaren har varit anordnad en
serie särdeles intressanta rumsinteriörer från Gu-
staf IILs tid. Hofintendenten Bottiger har härpå
nedlagt mycket arbete, paradt med smak och pietet.

*


Ett arbetslif. I Nyköping har i dagarne af-
lidit i den höga åldern af 81’/» år fröken Judith
Maria beckman, på sin tid en af vårt lands
mest framstående lärarinnor i folkskolan. År 1841
erhöll hon plats vid flickskolan i Nyköping. Nu-
tidens lärare och lärarinnor kunna näppeligen
göra sig en föreställning om det arbete, som den
tidens lärare hade att utföra. Att undervisa 100
till 170 barn i trånga och osunda lokaler, hvilka
förhyrdes än här och än där i staden, att för så-
dant arbete uppbära i lön 200 till 250 rdr banko,
detta synes vara en ingalunda afundsvärd lott.
Och dock kände »mamsell» Weckman detta ar-
bete icke tungt och mödosamt, utan fortsatte ni-
tiskt därmed till 1873, då hon pensionerades.
Till den stora hvilan. Fru Em Charlotta
af Wincklerfeldt, född Hafström, änka efter öf-
verstelöjtnanten och majoren vid Lifregementets
grenadierkår C. J. S. af Wincklerfeldt, har aflidit
härstädes omkring 80 år gammal. Genom sin
välgörenhet i det tysta, sin varma medkänsla för
lidandet och nöden samt sitt intagande väsen och
vinnande umgängessätt har den nu aflidna gjort
sig i vida kretsar aktad och älskad, och under-
rättelsen om hennes bortgång skall på många håll
framkalla saknad.
*


En trotjänarinna. Den säkerligen äldsta
af hufvudstadens trotjänarinnor har i dagarne af-
lidit. Hennes namn var Karin Lundell, och hon
var född i Vestmanland den 2 januari 1802, såle-
des vid sin död 92 år gammal, År 1824 kom
Lundell i tjänst hos grosshandlare Nordvall i
Stockholm och har sedan i nära 70 år tillhört
nämnda familj i egenskap af tjänarinna. Hon vår-
dades under senare åren af sin ålderdom med
stor omsorg och ömhet af fröken Hilda Nordvall,
hvilken Lundell för mer än ett halft århundrade
sedan i sin tur vårdat, då fröken Nordvall var barn.
Den aflidna trotjänarinnan ådagalade städse i
sin tjänst stor plikttrohet och ordentlighet. Hon
saknas därför djupt af flere af släktens medlem-
mar, hvilka betraktade den åldriga trotjänarinnan
nästan som en mor. Hennes stoft kommer att
hvila i Nordvallska familjegrafven å Nya kyrko-
gården.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0034.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free