Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 26 januari 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN 31
Teater och musik.
Kungl. operan utvecklar en rastlös verksamhet,
det måste erkännas. Nyheter och repriser af äl-
dre operor aflösa hvarandra. Med den senaste
nyheten, »Hexan», har man i anseende till hr Öd-
manns heshet måst göra ett litet uppehåll. Och
fastän det utmärkta program, som består af <Jo-
lantha» och »Pajazzo», ännu är långt ifrån ut-
speladt, har man satt i scen ännu ett nytt pro-
gram, hvilket lofvar att länge hålla sig uppe och
detta med rätta. Vi mena det, som sammansatts
af »Alphyddan» och »Advokaten Pathelin» med
ett par balettnummer mellan de två operorna.
Af dessa båda operor är den sistnämnda så godt
som en nyhet för många bland publiken. »Ad-
vokaten Pathelin» har nämligen ej gifvits härstä-
des sedan år 1881. Till en den dråpligaste fars-
text —- bearbetning från franskan —- har Jacopo
Foroni, den genialiske italienske tonsättaren, som
på 50 talet dirigerade k. operans hofkapell här-
städes, skrifvit en rentaf klassisk musik, full af
smekande behag, pärlande koloraturer samt anslå-
ende solonummer, duetter och terzetter. Det är
sällspordt att på k. operan få bevittna en så upp-
sluppen munterhet pä ömse sidor om ridån som
den, hvilken rådde vid denna repris-première.
Den ena skrattsalfvan aflöste den andra bland
publiken, och de uppträdande gjorde sitt allra
hästa för att sätta det muntraste lif i den glada
buffaoperetten. De flesta af de uppträdande voro
ock synnerligen väl på sin plats. Särskildt för-
tjänar hr Johansson loford för sitt såväl i vokalt
som dramatiskt hänseende mycket goda utförande
af titelrollen. Hr J. har flere gånger haft till-
fälle visa sin begåfning för det komiska facket,
men sällan i så hög grad som här. Oaktadt fre-
stelsen att slå öfver här ligger nära, lyckades han
iakttaga en lagom måtta. I vokalt hänseende låg
partiet ock bra för hr J. Ej mindre förtjänt att
framhållas torde hr Henrikson vara. Af den in-
piskade skälmen, men till utseendet enfaldige her-
den Aignelet hade han skapat en den dråpligste
typ, hvilken ovillkorligen framkallade det lifligaste
bifall, som särskildt tog sig uttryck efter den ko-
miska bä-duetien med Pathelin i slutet af operan.
Hr Strömberg hade anlagt en karaktäristisk mask
som den rike och uppblåste klädeshandlaren Jos-
seaume. Hrr Lundmark och Grafström voro äf-
venledes tillfredsställande som brorsonen Chariot
och domaren Jacquinard, om man ock beträffande
den förre skulle velat se hans yttre litet mera
stämma öfverens med de »tjugu åren». På frun-
timmerssidan uppträdde fröknarna Frödin och
Karlsohn som resp. Pathelins hustru och piga.
I spelet skulle litet mera lif och uppsluppenhet
ej skadat någondera. Hvad sången beträffar för-
tjäna de bättre erkännande, särskildt naturligtvis
fröken Karlsohn. Fröken Frödin har nog ett
mycket ledigt föredrag och särskildt är hennes
koloratur briljant; hon har dock det ledsamma
felet att ej så sällan i sången slå öfver. Det hela
skulle ock vinna på, om stämman kunde få mera
klang och färg. Här om någonsin torde fortsatta
studier i god skola vara att tillråda, innan det
blir för sent, ty fröken Frödin har många förut-
sättningar att kunna bli en god sångerska. Den
präktiga och i allo anslående musiken väckte som
sagdt också det lifligaste bifall.
Först på programmet stod Adams »Alphyddan»
med ny rollbesättning. Hr Lemon gaf i sitt spel
en god bild af den unge bonden Daniel. Sången
vidlåddes dock af de vanliga bristerna. Fru Sterky
hade öfvertagit Betlis parti, som hon utförde med
friskhet och behag. I Max’ parti debuterade en
ung sångare Carl Lejdström, bror och elev till
den kände sångläraren O. Lejdström. Debutan-
ten visade sig äga ett godt röstmateriel, men bör
ännu en god tid fortsätta sina sångstudier, innan
han kommer till någon vidare användning vid
operan. Vid debuten sjöng han betydligt falskt,
och stämman vibrerade betänkligt. Spelet, i bör-
jan något stelt, tog bra upp sig mot slutet. Pu-
bliken, som alltid är välvillig och öfverseende
med debutanter, var det denna gång nästan mer
än vanligt.
De båda balettnumren, ur »Granadas dotter»
samt »Tsar och timmerman», slogo lifligt an. —
Föreställningen leddes denna afton med smak
och skicklighet af hr Max Strandberg.
O
A K. Dramatiska teatern afslutar fru Hartmann
sitt gästspel nästa måndag den 29 dennes. Om
söndag gifver den framstående skådespelerskan en
afskedsmatiné, hvarvid uppföres de fyra småpjä-
serna »Tillfälligheter», »Hjärter dam», »Vid
vaggan» och »Småflickor». Att huset blir utsåldt
förköp, taga vi för gifvet.
Vasateatern ger numera som förpjäs till den
förut omtalade nyårsrevyn Axel Anreps hederliga
gamla lustspel »Nerkingarne», hvars naiva god-
mod och nationela färg lifligt synas tilltala en
publik, hvilken man kunde frukta skulle ha blif-
vit allt för blaserad för si enkelt sunda anrätt-
ningar. Detta utgör i hvarje fall ett fägnande
bevis på, att en god portion barnasinne alltjämt
ligger på botten af vårt svenska lynne, när till
och med den ofta förkättrade »findesiécle»publiken
i hufvudstaden kan så oförbehållsamt röja det. Utfö-
randet är för öfrigt förträffligt. Hr V. Holmquist
har sen gammalt en af sina glansroller i den gamle
soldaten Östings skepnad och verkar nästan gripan-
de med små och enkla, men träffande sanna me-
del. Bland de öfriga vilja vi särskildt framhålla
hr Warberg som Lasse, hr Kellbery som sex-
man Jonsson, fru Lindström som hans syster,
den rika bergmansänkan,- och fru Bergström som
guvernanten, mamsell Bom. Fru Castegren i Sti-
nas lilla roll var också synnerligen till sin för-
del.
Södra teatern har gjort ett fynd, som är guld
värdt och som minnsann icke göres alla dagar
— en fars, så uppsluppet, så befängdt lustig, att
den trumpnaste oemotståndligt lockas till löjes-
tårar. Det kan ej heller bli tu tal om, att icke
en allmän folkvandring under den närmaste ti-
den förestår till det glada lilla konsttemplet på
Mosebacke höjder. I våra gråduskiga influensa-
tider försitter man minsann icke godvilligt ett
tillfälle till en så genomgående »uppruskuing», som
Brandon Thomas’ »Charleys tant» med garante-
rad effekt förmår erbjuda.
Ett engelskt studentupptåg utgör styckets ämne,
och en studentikos friskhet hvilar äfven öfver
det hela, bevisande att tjufpokslynne tycks vara
sig tämligen likt under skilda breddgrader. Sö-
dra teatern var nog också den af de våra som
bäst var rustad att återge ett dylikt burleskt
skämt. I titelrollen — ja, ty tanten år verkligen
bara en förklädd karl under fyra femtedelar af
pjäsen ! — firar herr Hirsch en succès de rire,
som ej kan betecknas med lämpligare uttryck än
pyramidal. Herr G. Bergström är också med,
och att det betyder: skratta, veta vi af gammalt.
För öfrigt en stor del af teaterns bästa krafter,
som alla ryckas med till framgångsrika ansträng-
ningar af den oemotståndliga ensemblen — båda
herrarne Wagner, fröknarna Widell, Lindsén, fru-
arna Forneil och Olsson, hrr Olsson och Stern-
vall. Som förpjäs gifves en liten spansk baga-
tell »Doktor Carrasco», äfven den ganska mun-
trande, där fröken Lindzén med ungdomligt bebag
och hr Ander med lika ungdomlig oförskräckthet
uppbära hufvudrollerna.
Tredje kammarmusiksoarén gafs i tisdags inför
en alldeles fulltalig och som vanligt mycket in-
tresserad publik. Programmet inleddes med ett
klassiskt nummer, nämligen Haydns stråkkvartett
i a-dur, hvars vackra adagio var särskildt anslå-
ende. Följde så Emil Sjögrens förträffliga, väl
genomförda och melodiösa sonat för violin och
piano (e-moll). Hr Aulin utförde violin- och hr
Stenhammar, nyligen hemkommen från utlandet,
pianostämman, båda på elt synnerligen förtjänst-
fullt sätt. Detta stycke väckte också det lifligaste
bifallet, i det de båda exekutörerna jämte kompo-
sitören framropades ej mindre än tre gånger.
Soaréns slutnummer utgjordes af Brahms’ stråk-
kvintett i g-dur med ett par ganska anslående
satser, den andra och tredje. Intressantare och
mera anslående kompositioner af Brahms hafva
dock, enligt vår åsikt, utförts här.
"JT
E ft e r å t.
Ur mormors brefpåse.
Af Sophie Linge.
, (Forts.)
Sig dag kom jag dit in, lockad af ett lifligt
knackande. Där funnos två väfstolar i
gång; i den ena satt vår huspiga Tilda, i den
andra gamla Anna.
»Nej, se det var då roligt, att Helène kom-
mer hit och hälsar på oss» — hon kallar mig
med en gammal daddas rätt aldrig för annat
än Helène — »och tittar på våra väfvar. Ja,
Tildas den kan då tåla vid att se på, men
min egen skäms jag då riktigt att visa för
Helène. »
»Hur så, dadda,» sade jag, »du brukar eljes
alltid göra verkliga mästerverk i den vägen.»
»Jo, ser Helène, en del af garnet blef så
illa spunnet i vintras, men frun ville ändå, att
det skulle användas till lakan ät folket, ty
inte kunde en kasta bort det, förstås. Men
om nu Helène jämför Tildas och min väf, sä
ska hon få se en så’n skillnad det är. Tildas
den är jämn och blank som ett siden, men
min, där trådarne äro ojämna och knutiga,
ser ut som om den hade någon utalagssjuk-
dom. Stark blir den naturligtvis inte heller.»
Jag skrattade åt gamla Annikas utlåtande
om sin väf, men när jag kom ut i förstugan,
ställde jag mig där och besinnade hvad hon
sagt.
Yårt hvardagslif är också en väf, samman-
satt af idel obetydligheter — tråd vid tråd.
Äro trådarne mycket ojämna, blir väfven ful,
och stark blir den ej heller. Så var det med
vår väf — Christians och min. Han slog i
de fina trådarne, jag de grofva, och därför
måste den klippas ned, innan den blef färdig.
Du talar om arbete såsom den bästa afleda-
ren för sorgsna tankar, och min rara, prakti-
ska moster Malla tycks hysa samma åsikt, ty
dag efter dag lägger hon embargo på mig, än
för ett, än för ett annat göromål. Som du
vet, är det hon, som efter pappas död sköter
om ekonomien här — icke allenast den inre,
utan äfven den yttre — ty mamma har aldrig
varit road af landthusbållningens många detal-
jer. Att börja med förrättade jag mitt arbete
helt automatiskt, men får nu alltmera intresse
därför och finner, att det är mig till god
nytta. Och under det jag hjälper moster med
att skala äpplen och päron, stoppa korf eller
baka skorpor och småbröd nere i brygghus-
kammaren, så torka färgerna på min palett, och
de sista löfven falla af träden, innan jag hin-
ner att fullborda min stora höststudie, hvilken
står halffärdig på staffliet. Lika godt! Värl-
den gör ingen förlust på det.
Här hemma äro alla så goda emot mig —
mycket mera än jag förtjänar. Mamma, tant,
tjänstfolket och alla underlydande på godset.
Ibland gör jag en rond i stugorna häromkring,
läser högt för någon sjukling eller medför
en liten läckerhet från vårt välförsedda skaf-
feri. Men äfven då hon kommer tomhändt,
är »doktorinnan» välkommen. Härute på
landsbygden, där man håller så mycket på tit-
larne, benämner man mig alltid så, och det
utgör en af mina små plågor. Det skär i
mina öron som det fadda klingandet af falska
mynt -—- ty jag har ju egentligen ej rättighet
att längre benämnas så.
Jag har i min ägo ett ypperligt porträtt af
Christian, men bar hittills haft det gömdt, djupt,
djupt under papper och böcker i en låda. I
går kunde jag emellertid ej motstå frestelsen
att taga fram det och ställa upp det på mitt
skrifbord. Kalla mig ej dåraktig, Berta, men
jag kan ej mera skiljas» från det — jag har
så länge saknat blicken ur dessa själfulla, mörk-
blå ögon.
Icke för allt i världen skulle jag vilja, att
han själf komme och finge se det. Hvad jag
då skulle blygas. Jag skulle då sjunka i hans
omdöme till en svag fjolla, men det är ingen
fara för att han någonsin får veta, hur litet
karaktärsfast jag är. Dess värre kan jag vara
lugn därför.
Ack, Berta, hvad det förgångna ser helt
annorlunda ut, när man ser tillbaka därpå så
här från en passionsfri ståndpunkt. Alla små
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
