Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 2 februari 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1894
36
Mera ljus.
^^ssroligeu ha vi alla mången gång erfarit, att
vy man först riktigt värderar något godt, då
man ej längre har det, eller då det ej mera
står oss till buds i öfvermått. — Så går det oss
äfven med ljuset, urkällan till vår hälsa och vårt
bestånd.
Nu först under den ljusfattiga årstideu lära vi
oss mest värdera den gyllne ljuskällan. Den långa
grå morgonskymningen med sina täta dimslöjor
erbjuder oss en dålig ersättning för det strålande
dagsljuset. Många timmar är nu vårt dagsverke
beröfvadt dagsljuset, och säkert är. att man då
inte arbetar med samma lif och lust, som då de
muntra solstrålarne lifva oss till flit. Och likaså
se vi klagande den korta dagen, som knappast mer
än börjat, åter försvinna, äfven om den gemytliga
vinterkvällen vid lampans förtroliga sken har sitt
eget behag.
Borde nu ej de ljuskarga dagarne mana oss till
att öfvergifva vår tids modedårskap, som går ut
på att så mycket som möjligt utestänga dagsljuset
från våra rum? Oaktadt vetenskapen oupphörligt
och med framgång bemödar sig att alltjämt åstad-
komma mera bländande ljuseffekter, äro vi likväl
för ett modes skull i stånd att genom målade fön-
ster, jalusier, skärmar och tjocka draperier ute-
stänga dagern, som om vi voro ljusskygga. Hvil-
ken despotisk härskarinna är ej modet, för hvars
skull till och med hälsan offras !
Låtom oss blott en gång hålla mönstring med våra
moderna, stilenliga våningar, låtom oss vandra
från hem till hem, och vi skola snart bli öfver-
tygade om, huru ljusfiendtligt dessa äro inrättade.
De ljusa, glada tapeterna, de hvita blommiga gar-
dinerna äro nästan helt och hållet försvunna från
de lina rummen. 1 stället se vi blott mörka färg-
toner i tapeterna, crémefärgade eller mörka gar-
diner, därtill oftast mörka fönsterposter, mörka
dörrar, tunga takdekorationer, hvilka genom öf-
vermåttet af stuckprydnader nedkasta djupa skug-
gor. Vidare gardiner, framdragna för nästan hela
fönstren, släpande mörka draperier, kakelugnarnes
och de mörka möblernas dystra färgton, korteligen
ett verkligt skuggrike trots all den därpå använda
prakten och härligheterna och de vackra konst-
föremålen, som i det klara solljuset blott skulle
göra sig så mycket mera gällande. Till och ir,ed
om kvällen tycker man om den magiska belys-
ningen genom en mängd ljusdöljande och moderna
slöjor och skärmar.
Men så se också invånarne i sådana rum bleka
ut. Men äfven detta är ju den »fina färgen»,
Som om inte ett friskt, rödblommigt ansikte med
hälsans prägel vore en vackrare anblick, om än
mera sällsynt. Månne icke detta oupphörliga ute-
stängande af dager och ljus bär en del af skulden
till denna blekhet. Våra nerver, som så våldsamt
anlitas af den oroligt pulserande tidsströmningen,
borde först och främst erhålla sina bölsobrunnar:
ljus och luft. Men af båda dessa, lilksom af den
tredje i förbundet, vattnet, få de ofta allt för litet.
Vi se blott på växten, hur den sträfvar till ljuset
och hur den, då den är undandragen detta, med
all makt tänjer och sträcker på sig, tills den nått
ljuset för att i dubbel rikedom ånyo utveckla sina
blad. Har människan icke ännu mera behof af
det för att vara frisk? Ett barn har vid sitt
inträde i lifvet full rätt att få del af ljuset och
bör icke, såsom oftast är fallet med de stackars
dibarnen, hänvisas åt underjordens mörker. Afund-
samma schalar och förhängen, sufletter och säng-
himlar, hvarmed barnet pjåskande omges, utestänga
dess blick från dagern. Och när det ändtligen får
del af de gyllne ljusfloderna, måste barnet blän-
dadt sluta ögonen. Hvilket välgörande inflytande
utöfvar ej dagsljuset på de sjukas själstillstånd
och lynne, hvilkas fantasi feberaktigt uppjagas af
det nattliga mörkret, hvilkas drömbilder genom
detta bli allt oroligare och mera ängslande. Huru
plågas ej de ögonsjuka genom att undandragas
ljuset. Mörk cell var förr ett allmänt, mycket
bårdt fängelsestraff. Och hur ofta förefaller oss
ej en sorg, ett bekymmer eller en förargelse ökade
genom nattens skuggor, som dagen med sitt har-
moniska inflytande på själ och sinne mildrar och
skingrar? Ljuset upplifvar vårt mod och ökar för-
troendet till våra krafter. Därför borde vi under
en årstid, då dagsljuset är oss så mycket spar-
sammare tillmätt, betänka hvilken bärlig himla-
gåfva blifvit oss skänkt med ljuset. Vi äro barn
af en ljusomfluten värld, och vi skulle ej låta ett
dåraktigt mode inkräkta på detta prerogativ!
Fru Hildegard.
Prisnämnd i Iduns literära
pristäf/an.
Som bekant utlyste vi sistlidne decembh- en
literär pristäflan, i hvilken för en svensk ori-
ginalroman, afsedd för Iduns romanbibliotek,
utfästes ett pris & 2,000 kr. kontant och en
honnörsbokupplaga på 500 ex. under närmare
bestämmelser, som förut tillkännagifvits. Vid
denna täflan, till hvilken inlämningstiden utgår
den 1 sept, i år, skulle jämte redaktionen fun-
gera en prisnämnd af 4 personer. Vi hafva
nu nöjet meddela, att vi till medlemmar af
denna nämnd lyckats förvärfva:
Professorskan Fru Helena Nyblom,
Skriftställaren Herr Frans Hedberg,
Literaturkritikern Herr Hellen Lindgren,
Literaturkritikern Herr J. A. Runström.
— namn, hvilka borga för ett sakkunnigt och
samvetsgrant bedömande. Vi begagna detta
tillfälle att ännu en gång på det varmaste an-
befalla den mindre vanliga täflingen till svensk-
skrifvande författare och författarinnor.
Æ ja.
Berättelse af Georg Nordensvan.
I.
S
å en atelieifest i vintras träffade jag Aja
Borgström, målarinnan, som jag inte sett
sedan i Paris för fem, sex år sedan. Det var
till ära för henne, som en af hennes kvinnliga
kamrater från deras akademitid stält till den
lilla festen — gamla bekanta skulle råkas,
man skulle upplifva gemensamma minnen och
känna sig lika ung och sorglös som i de flydda
dagarna.
Aja — »Muntergöken», som en af professo-
rerna kallat henne, när hon gick på akademien,
till skilnad från »Lergöken», som var skulp-
tris — hade vistats i Frankrike allt sedan den
där våren för . . . ja, det var hela sex år se-
dan dess. Nu var hon nyligen hemkommen
för att se efter, om hon skulle trifvas i Sverige
och om hon hade något där att göra. I annat
fall så fanns Paris kvar på dess vanliga plats,
och sin atelier där hade hon hyrt för hela
året.
Liflig och glad var hon som förr — till och
med ännu mera än förr — pratsam och obe-
svärad, ibland skäligen tanklös i sina yttranden
och minst af allt fullärd i förställningens konst.
Nu liksom förr blef hon röd öfver hela an-
siktet, när hon sagt något som befanns en
smula vågadt eller förhastadt — men så skratta-
de hon för att dölja sin förlägenhet, och innan
hon slutat skratta, gällde skrattet hennes egen
tåpighet och smittade ofelbart oss andra att
instämma.
Hvad hon tyckte om Stockholm, frågade henne
vår värdinna för aftonen -— hon hade blifvit
societetsdam under dessa år, medan Aja Borg-
ström lefvat pariserlif. Hon hade vunnit en
position som porträttmålarinna här hemma. Hon
var elegant och korrekt och sade ingenting,
som hon behöfde rodna öfver eller som andra
kunde skratta åt.
Åhjo, Stockholm var en bra stad att hälsa
på för en kort tid. »Men trifvas här länge,
det går nog inte. Folk har inga intressen här.
Och så är här för snyggt och stelt för mig.
Alla människor se så ledsamt städade och bor-
stade ut. Och alla gå de och titta på hvarann.
I Paris sköter hvar och en sig själf. Jag
städade min atelier högst egenhändigt — det
skulle vara opassande om man här gick och
städade. Det var i en artistkasern vid bou-
levard Arago — aderton atelierer i rad. Jag
har bott där nu i tre år. Där bodde medal-
jörer och nybörjare vägg om vägg. Om morg-
narne kom vi knogande med våra hinkar, hvar
från sitt håll, till trädgården, där vattenled-
ningen var. Det var alls inte några stockholms-
vanor! Man skulle förlora allt anseende. Och
lilla jag’ kokade min frukost själf på kaminen,
jag lärde mig steka biffar och kratnsfågel ...»
»Det var roligt, att du lärde dig något där
ute,» inföll ett kvickhufvud.
»Ja, det lärde jag mig riktigt ändå,» skratta-
de Aja Borgström. »Kramsfågel var min speci-
alitet. »
Vår värdinna menade, att man kunde in-
rätta sig trefligt också här hemma.
»Ja, det är den här kvällen ett exempel på,»
inföll en artig herre.
»Ja, hos dig, det tror jag!» ropade Aja och
flög upp från sin plats. »Du som är begåfvad
med så många trefliga kamrater.»
Hon tog den eleganta värdinnan om lifvet
och svängde henne rundt.
»För resten» — hon strök håret ur pannan,
hennes ostyriga hår hängde alltid ner i ögonen
— »för öfrigt så har jag roligt hvart jag kom-
mer. Allt sen jag kom hem, har jag ramlat
från den ena tillställningen till den andra. Små
middagar och små fester hos alla människor.
Och så skulle jag förstås se alla de nya kafé-
erna, och det tar tid. Det tycks inte vara
någon brist pä småmynt här i stan. Men inte
blir någon stockholmare så full, sä att han
köper taflor.»
Hon skrattade åt sitt infall, och de andra
skrattade åt hennes lustighet ocb åt hennes
skratt. »Muntergöken» befanns vara sig lik,
munvig och skojfrisk alldeles som förr i värl-
den — på den tiden, då professorn sade, att
han aldrig sett någon som kunde se så ’nosig’
ut som hon.
Hon satt uppkrupen i ett hörn i divanen,
hade ett glas punsch inom nåhäll — man
skulle förstås vara patriotisk nu och smaka på
punschen — och rökte den ena cigaretten efter
den andra. »Att röka, det är min stora passion,
jag röker in mig för att hålla mig färsk i det
längsta. »
Men i mina ögon var hon ändå inte alldeles
den gamla muntergöken, likasom stämningen
här uppe ej var den samma osökt glädtiga
som förr i världen på dylika kamrattillställ-
ningar. Det kom, ju längre aftonen led, något
tvunget in i stämningen, något forceradt i gläd-
jen. Det var som — åtminstone inbillade jag
mig det — som om dessa människor ej rätt
passade till samman, och som om de kände
det och försökte dölja det.
Det var egentligen sedan Sven Richert fallit
ned som från skyarna midt i sällskapet, som
jag tyckte mig märka en viss oro i luften. Han
befanns ha kommit till staden dagen förut —
från sin bröllopsresa till Sicilien och Marokko
— och det var till allmän öfverraskning, han
och hans unga fru gjorde sin entrée ibland oss.
Bredaxlad och tvärsäker kom han, solbränd
och kämpilik, den personifierade styrkan och
friskheten. Ea liflig blick, ett fast handslag,
stark basröst, myndig, afgörande ton, själfsäker
hållning — en ung man, som haft tur och
som förstått att skaffa sig tur, då den ej kom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
