Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 2 februari 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DU N 37
mit själfvilligt, och som nu var säker på sin
framtid.
Hans fru var smärt och elegant, en liten
vacker docka med ljusa blå ögon och späda
skuldror. Hon föreföll något blyg, främmande
som hon var för oss, men söt var hon. Allt
hon sett under resan hade varit förtjusande
— hennes beundrande blickar sökte ofta upp
mannen och hängde fast vid hans ord och hans
rörelser. Han var ändå det mest förtjusande
af allt, resan till Marokko skänkt henne.
Aja hade suttit och talat med Edvard Asp,
landskapsmålaren, då det indiska rördraperiet,
som skylde tamburdörren, rasslande delade på
sig och Sven Richerts högresta gestalt blef
synlig. Om det var inbillning af mig, törs jag
inte säga, men nog tyckte jag, att Asp och
hon sägo på hvar andra med en blick, som ej
uttryckte endast förvåning öfver att sä oväntadt
få återse en gammal bekant.
»Se på Aja!» ropade Richert. »Är du i
stan ? »
Han presenterade »min lilla gumma — fröken
Borgström», och med en blick på Aja sade han
till sin hustru:
»Vi båda ha haft mycket roligt till sammans,
skall du tro. »
När jag såg de tre —v Aja mellan Edvard
Asp och Richert — stod den konflikt, jag sett
dem invecklade uti — en liten konflikt, som
kunde ha utvecklat sig till en hel roman —
så klart för mitt minne, som hade historien
utspelats i går och ej för åtskilliga år sedan.
Och när jag sent på natten — en vacker,
stjärnklar, ljum vinternatt — vandrade hemåt,
ordnade sig de minnen, jag hade förenade med
dessa tre, i mitt hufvud, och jag genomlefde
på nytt den där historien, som kunde ha blif-
vit en roman.
Hvad jag »genomlefde» var följande.
2.
Det var på landet en sommar, jag blef be-
kant med fröken Borgström. Några unga ar-
tister — däribland hon — hade hyrt sig in
på samma ställe, där jag kommit att slä mig
ner.
De målade studier ute i det gröna, mer och
mindre flitigt. Den lataste af dem var Nisse
Lind — hans uppgift tycktes egentligen vara
den att vara rolig och att gratis bjuda ut
goda råd åt alla, som ville eller icke ville ha
dem.
Han, liksom Aja Borgström, hade under vå-
ren varit i Paris. Han var fullproppad med
moderna teorier och hade klart för sig, både
hvad som borde målas och hur allting borde
målas, liksom han också visste hur allt annat
borde göras.
Vår bekantskap började med, att han under-
visade mig i det finaste sättet att spela bräde
— att han genast blef »jan», hindrade bonom
inte på minsta sätt att låta undervisningen
fortgå och de goda råden flöda. För öfrigt
tyckte han mycket om att ligga i fröken Borg-
ströms hängmatta, dricka vermout och vara
sommarlat. I den konsten visade han en så-
dan färdighet, så att jag undrade, om han ej
var sommarlat också om vintern.
Fröken Borgström var i stället flitig för
två. Nisse gjorde ingen enda studie färdig,
och man fick aldrig se de märkliga saker, han
målade enligt sina pariserregier. Men hon var
outtröttlig.
Och munter och hurtig var hon. Det fanns
inte ett spår af tillgjordhet hos henne. Man
behöfde bara se henne för att få lust att
skratta och vara glad.
Vacker var hon inte. Hon hade runda bul-
lar till kinder, små pigga, bruna ögon, en käck
näsa, högröda läppar, en kraftigt formad haka,
en fyllig hals med mjuka linier. Och hår-
testarne hängde henne i pannan och om öro-
nen, omöjliga att hålla styr på
Liten och knubbig var hon, hade mycket
vackra händer, af den typ, man ser på italien-
ska taflor från renässansen, och små nätta fot-
ter, men var tämligen tjock om lifvet och alls
inte växt som en älfva.
Hon smågnolade nästan jämt, då hon inte
skrattade, och hon gick alltid med cigarett-
papper i fickan. Hon begagnade sin målar-
paraplys käpp till promenadstaf — den var
särskildt lämplig till att sätta tjurar i respekt
med — bar en hvit barett på sitt burriga
hufvud och ett högrödt bluslif, som lyste gladt
och käckt i landskapet.
Alltid var hon med lif och själ inne i sin
sysselsättning, antingen hon arbetade eller drog
sig i hängmattan — efter att ha hvälft Nisse
ur den eller lockat honom upp genom att
ställa något ätbart eller drickbart på kaffebor-
det, som stod ett par steg därifrån med benen
fastkilade i marken, så det ej kunde flyttas
närmare.
Man fick det intrycket, att hon aldrig var
sysslolös, inte ens Där hon hvilade sig, och att
allt slags göra roade henne, antingen det för
tillfället gällde att måla en studie, att binda
ihop en bukett, sådan ingen annan bukett nå-
goDsin sett ut, eller att laga sina strumpor.
Allting var roligt, till o:-h med att gräla
om konst eller om annat med Nisse. Att
klättra i berg och backar eller att ligga i en
båt och låta den drifva var det allra härliga-
ste af allt.
Vi höllo mer än en midsommarvaka under
de ljusa nätterna. Nu var det kväll till dess
det blef morgon, bimlen var sä klar, så att
det inte ens lönade sig att tända ljus i månen,
utan han fick sitta där han satt, onödig, och
blek som ett pjerrotansikte. Nu var årets
vackraste tid inne, med skogen full af sippor
och fruktträden hvita som snö. Nu fick det
inte bli natt, och nu hade naturen inte tid
att sofva.
Flera gånger kommo vi hem från båtfärder
först efter midnatt, och då kunde vi bli sit-
tande ute, till dess solen skrattade oss rätt i
ansiktet. Då hände det, att Aja Borgström
tog sitt badlakan öfver axeln, neg för herrarna
och försvann på stigen, som gick ned åt sjön.
Aldrig var det friskare i vattnet än strax ef-
ter soluppgången.
Eller också stannade hon ensam ute vid häng-
mattan, när vi andra gingo och lade oss. Hon var
inte den, som hade tråkigt i sitt eget sällskap.
När jag fällde ner min gardin, såg jag glöden
från hennes cigarett tindra som en stjärna nere
i trädgården, där hon låg i hängmattan och
njöt af sin sorgfria tillvaro.
En dag kom Nisse med en nyhet. Asp,
landskapsmålaren, hade kommit resande med
åDgbåten och tagit in på gästgifvargården. »Det
är visst en tråkig janne, hva’?»
»Inte är han så tjusig som du, bror lilla,»
menade Aja. »Men han kan väl få vara folk
för det »
»Behöfver han bli uppskojäd,» sade jag, »så
ska’ vi rekommendera honom åt er. För resten
är han en mycket präktig »janne». Och en skick-
lig målare är han ju också.»
»Skicklig, det är just hva han är,» sade
Aja.
(Forts.)
&
Lifiorsäkrififfsbol, New-York I Lifräntor till 8, 10, 12, 14, 16
n 18 hen. nå aider
t
Elise Hwasser.
et är liksom i dröm . . .
Mot kusten slår
ett haf i storm och stänker skum
och glitter
högt öfver klipporna, där hennes Vestråt
står.
Och ensam jag vid hennes dödsbädd
sitter.
Jag ser de välbekanta, kära drag,
jag ännu minnes ifrån gosseåren,
när hon från scenen vann de stora slag,
när hon var varm och segrande som
våren.
Och stormen ryter. Ljusen flämta matt,
men höga vålnader omkring mig gästa —
det är som gaf mig denna dödens natt,
hvad lifvet en gång skänkte af det
bästa.
Förbi mig skrida skepnader från förr —
jag Hjördis ser, ser Sigrid, Desdemona,
och invid Duncans hemska, tysta dörr
står ladyn — hon som ville makten råna.
Hon vrider händren ... O, Veronas
natt
med stjärneljus och slag af näktergalen —
jag glömmer döden, glömmer den för att
i nästa nu gå med på karnevalen.
Ånyo tjuter stormen — hör dess skri;
fru Ingrid kämpar att sin son befria —
i nästa stund är denna scen förbi,
och bödelns bila väntar nu Maria.
Gif akt, gif akt, jag ser en praktfull
sal —
o, skön är Myrrha, skön som ingen annan,
bedårad drömmer kung Sardanapal
och sköter ömsom sländan, ömsom kannan.
Ett stänk mot rutan — klang af tam-
burin —
se Nora, Nora tråder åter dansen —
Kleopatra i bägarn skänker vin,
och nakna armar härma marmorglansen.
Men här är dödens ro. I svepning klädd
hon hvilar, hon, som dikten lifvetskänkte —
välan, om jag var rik, kring denna bädd
ett haf af ljus i vinternatten blänkte —
om jag var rik, ifrån Hesperiens vår
jag hämtade en last af rosor röda,
de skulle regna öfver hennes bår,
som ungdomsdrömmar skulle där de glöda.
Din ungdomsdröm den var att drottning
bli —
du blef det äfven: konsten själf dig
krönte,
och kronan strålade af fantasi,
och makalös var hyllningen du rönte . . .
I natt, Elise, du större hyllning får:
din drapa spelar storm och sjunga vågor,
och januarinattens norrskenslågor
de hälsa dig, när du till Valhall går . . .
Daniel Fallström.
Tiilg. jan. 1893....... kr. 513,064,511
Lifräntefond » 46.216.974
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
