- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1894 /
39

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 2 februari 1894 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1894
lika mycken förbluffelse som det fina pointerandet
af gossens och flickans olika väsen bifall. Äfven
vokalt var hennes prestation som vanligt ypperlig.
I en fjollig skolinspektörs skepnad tog hr Holm-
quist oemotståndligt skrattarne på sin sida, en-
kannerligen i de drastiska situationerna i sista
akten — styckets roligaste. Hr Castegren var kanske
icke fullt i sitt esse som den stackars syndaboc-
ken Cabestan, men han är en allt för habil skåde-
spelare för att någonsin skämma bort situatio-
nen. Fröken Ekström som den täcka sjukskö-
terskan Cesarine delade likaså aftonens bifall,
hvilket, som nämndt, var intensivt och tycks
båda ett långt och gladt lif för den nya operetten.
Södra teate-n har, som vi förespådde, fått en
riktig kassapjäs i »Charleys tant». Vill man nu
ha en god plats till denna teaters föreställningar,
får man lof att tinga biljett tre dagar i förväg;
eljes kan det hända, att man blir utan.
Konsert gafs sistl. fredag i Musikaliska akade-
miens stora sal af frök. Maria Nilsson inför en
ej synnerligen talrik publik. Frök. N. lär hafva
varit elev af hr Fritz Arlberg, huru länge veta vi
ej, men fredagens konsert ådagalade till fullo, att
eleven gått för tidigt från mästaren. I hrr Bel-
lander och Carlander hade konsertgifvarinnan
fått ett par goda biträdande förmågor. D:r Bel-
landers skära och vackra tenor är välkänd från
here studentkonserter, och hr Carlander förtjänar
goda loford för sitt vårdade och smakfulla utfö-
rande af Wolframs täflingssång ur operan »Tann-
häuser» och Ellings bekanta sång »Jeg vil ud».
Konsertgifvarinnan själf lyckades ej väcka något
större intresse. En längre tids fortsatta studier
torde måhända kunna utveckla hennes röst, så att
den blir jämnare och säkrare.
Professor Ivar Hallströms konsert i morgon lördag
i Musikaliska akademien upptager tvänne större
tondiktningar af honom själf, af hvilka den första,
»Skaldens hämnd», aldrig förut uppförts och den
andra, »Blommornas undran», ej gifvits sedan flere
år tillbaka. Denna musiktillställning lofvar sålunda
att varda af stort intresse. Vid densamma bi-
träda grefvinnan Math. Taube, fru Edling, frök-
narna Ek, Piehl och Andersson samt hrr O. Lejd-
ström, Lemon och en musikälskare. Vi taga för
alldeles gifvet, att den aktade och framstående
konsertgifvaren skall få glädja sig åt till sista
plats fylld salong.
Filharmoniska sällskapet förbereder till utförande
Beethovens storslagna »Missa solemnis» (d-dur-
messan), som i säsongens musiklif kommer att
bilda en mer än vanligt betydelsefull insats. Det
utomordentliga verket, som bland Beethovens al-
ster kan jämställas endast med nionde symfonien
i afseende på upphöjd skönhet, är bland kör- och
orkesterverk ensamstående äfven hvad beträffar
svårigheter, hvilken omständighet gjort, att man
hittills icke i Sverige vågat sig på dess utförande.
Hvad som emellertid lyckats i Finland, där ett
nybiidadt musiksällskap i Helsingfors förliden vår
framförde denna messa med sådan framgång, att
konserten måste upprepas flere gånger, det bör ej
vara ogörligt med våra rikare musikkrafter. Här
kan nämnas, att Filharmoniska sällskapets leda-
möter med glädjande nit och intresse ägnat sig åt
inöfningen. Konserten är ämnad att gifvas före
midten af mars.
Herr Sven Scholander gaf i onsdags sin första
musik- och Bellmansafton för innevarande år.
Biljetterna voro utsålda långt i förväg. Om själfva
musiktillställningen kunna vi ej yttra oss förr än
i nästa nummer. — En ny soaré gifves den 6
dennes, den liksom den första i Vetenskapsaka-
demiens hörsal.
Till förmån för Skansen komma under den när-
maste tiden några soaréer att anordnas. I spet-
sen för dessa tillställningar stå fru Anna Wallen-
berg, f. v. Sydow, generalskan L. Abelin, f. /te-
thelius, friherrinnan E. Rudbeck, f. Ulfsparre, fru-
arna D. Adlercreutz, L. Bäckström och L. Fiting-
hoff. Flere konstnärliga krafter lära komma att
medverka för det behjärtansvärda ändamålet.
Hr Richard Andersson, den framstående pianolä-
raren, anordnar den 7 dennes en musikafton å
Vetenskapsakademien. Samtliga nummer utföras
af hr A:s elever med benäget biträde af hr Tor
Aulin.
IDUN
E ft e r å t.
Ur mormors brefpåse.
Af Sophie Linge.
(Slut fr. föreg. n:r.)
J
plötsligt kan jag då gripas af en vild ångest,
f som rycker upp mig ur min domning, en
rädsla att förlora mig själf, och jag sträcker mina
armar efter dimbilden. Hela mitt inre är i oro,
och mitt hjärta slär vildt af förfäran. Men i ett
nu är åter all ångest borta. En ny gestalt
dyker upp bredvid den förra, och i de kraf-
tiga konturer, som aftecknas emot den dunkla
vinterhimmelen, igenkänner jag Christian. Han
räcker handen ät mig, och i ett ögonblick sam-
mansmälta de båda figurerna till en, för att
strax därpå försvinna från min synvidd.
Är detta hvad man kallar hallucinationer?
Jag känner mig också kroppsligt svag samt
tankeslapp, och det förefaller mig stundom,
som om det skulle vara en njutning för mig
att för veckor få lägga mig till hvila på den
sjukbädd, som min mor nyss lämnat. Vår
snälle doktor, hvilken ännu tittar hit ibland,
ruskar på hufvudet åt mina bleka kinder och
proppar i mig stora doser af china. Men det
gör endast susningen i mitt hufvud ytter värre.
Skulle du ej få något bref af mig på länge,
så vet du, att jag är sjuk, och skall då ej i
dina böner glömma
Din Helène.

*


Dyra vän !
Handen darrar ännu, då den skall föra pen»
nan och gör min skrift nästan oläslig, men
mitt hjärta är så fullt af tacksamhet, att jag
måste ge det luft.
Det är ännu stunder, ja, ibland hela dagar,
som jag ej är mäktig mig själf, då min om-
gifning får pröfva pä mitt ojämna, nyckfulla
lynne, men dessa stunder blifva allt färre, i
samma mån som mina krafter komma tillbaka,
och de, under hvilka jag behärskas af en in-
nerlig tacksamhet, blifva allt flere. Gud har
varit mycket god emot mig, då han med se-
ger fört mig igenom denna långa och svåra
sjukdom och gifvit mig tillfälle att taga igen
mycket af hvad jag försummat — jag vet nu,
att jag varit en trög lärjunge i lifvets skola.
Mamma och moster, hur kärleksfulla och
öfverseende äro de ej emot mig! Emellanåt
är jag riktigt afskyvärd i mina egna ögon, men
i deras läser jag endast undfallande godhet
och medlidande med det sjuka barnet —
mamma kallar mig nu ofta för »barn», allde-
les som om hon därmed ville ursäkta min
oefterrättlighet i många afseenden, och ibland,
då jag ej kan rå med mig själf, känner jag
mig också verkligen mycket, mycket liten.
Men icke allenast Gud, som hållit sin hand
utsträckt öfver mig och mina närmaste, hvilka
gjort och ännu dagligen göra så stora offer
för min skull, utan äfven dig, du trogna vän,
är jag skyldig de varmaste tacksägelser. Du,
som för många veckor lämnade ditt eget hem
för att under min sjukdom ägna mig de öm-
maste omsorger. Min mor skulle ej stått ut
med att vaka öfver mig, då hon själf knap-
past hunnit att återfå sina krafter efter den
långa nervfebern, och moster Malla har ju tu-
sen andra bestyr, som ta hennes tid i anspråk.
Med alla sina många förträffliga egenskaper
föröfrigt är hon dessutom ej fullt lämplig för
sjukrummet.
39
Tag mitt innerliga tack, det tack, som mina
darrande läppar knappast ännu förmådde ut-
tala, då du lämnade mig.
Du kan icke tro, hur mager och blek jag
blifvit, och hur matta och infallna mina ögon
äro. Första gången jag såg mig i spegeln,
kände jag knappast igen mig själf. Min för-
sta tanke var, att Christian nu skulle tycka
mig vara vidunderligt ful — han som beun-
drar allt skönt — men så kom jag genast
ihåg, att han ej skall se mig mera, och att
det nu är honom likgiltigt, hur jag än ser ut.
Och vid denna tanke gick det som ett svärd
genom mitt hjärta — jag kan ej hjälpa det,
Berta, men jag tror, att — jag ännu älskar
honom. Skall denna kärlek bli mitt straff
härnere, den svarta tråden i mitt lif?
Nej, jag orkar ej skrifva mera. Det skym-
mer också på och en skarp nordanvind piskar
massor af snö mot fönstren i mitt rum. Men
i kakelugnen sprakar en munter brasa, som
sprider sin värme ända hit. Mamma sitter i
länstolen framför elden, men hennes händer
med stickstrumpan ha sjunkit ned i knät och
hufvudet tillbaka mot ryggstödet. Hennes barn
hade också elaka drömmar i natt och störde
henne emellanåt — hon ligger nu alltid i
rummet bredvid mitt.
Gud belöne er alla, I kära, för edra om-
sorger.
Din tacksamma
Helène.
*


Om du mötte mig helt oförmodadt, Berta,
så skulle du knappast känna igen mig. Man
har klippt af mig håret så nära som möjligt,
och jag känner mig riktigt svag och tafatt
sedan jag mistade denna min kvinnliga prydnad.
Mitt hufvud har blifvit så litet, att det ej
kan rymma många förnuftiga tankar, och det
är väl därför, som jag närmast känner mig
som ett nyklippt får. Men mina krafter åter-
komma alltmera, och du skulle se, hur jag äter.
Knappast har jag hunnit att sluta ett mål,
förrän jag känner mig hungrig igen, och ehuru
jag finner det afskyvärdt att vara så glupsk,
kan jag ej motstå den frestelsen, som ligger
gömd i en blodig biff eller i en pösig ägg-
kaka. Mina kära vakterskor se på mig med
glänsande ögon, när jag äter, och hjälpa till att
fylla min tallrik, då den blir tom.
Före min sjukdom var mitt känslolif sjuk-
ligt utveckladt, hvarje nerv var spänd och det
var förenadt med fara att gå ett enda steg
längre i samma riktning — nu är det krop-
pen som tar ut sin rätt.
*


Jag sofver åter med ett barns djupa, lugna
sömn — utan drömmar — och mamma har
fått flytta tillbaka i sin egen ’sängkammare.
Mitt mänskliga utseende börjar också att kom-
ma åter, mina kinder runda sig, och på mitt
hufvud trängas små krusiga lockar.
När vädret ej är allt för dåligt, gör jag
långa promenader, ibland tillsammans med mam-
ma, ibland ensam, och kan åter titta in i stu-
gorna till mina fattiga och sjuka. De tyckas
vara glada att se mig igen, och jag förstår nu
också bättre än förr, hvad hvar och en af
dem bäst behöfver.
Är det min plikt att under allt detta känna
mig olycklig, Berta? En frånskild husiru.
0–
t> 4»
•m d
° rt
m F*
« M
•o m
1 a
£ Ü
^ :g>
O
. M
f-t
O
’S -»i
o o
M A4
« ’K
» .3
R o
a
Q
O
Vi
w
w
s
10
2^4
v> =C3
22 VI
- 8~*
ta :0
If
,lg s
■o w 5
E J2 -»
tn 3

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free