Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 9 februari 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 i DU N 43
Några ord om kvinnor oeh
kvinnoarbete.
Af Mathilda Langtet.
I.
jLI et har blifvit sagdt, att kvinnoarbetet är
i sä fall underlägset, att däri skulle
saknas nödig »ryggrad», det vill säga
den ihärdiga kraft och uthållighet, som ford-
ras för ett samvetsgrant och fortgående ar-
bete. Och det har blifvit sagdt, att detta
vore kännetecknet pä kvinnoarbete i allmän-
het, denna brist pä seg uthållighet, som skulle
vara männens arfvedel, alltsedan den tid, dä
»Adam gräfde och Eva spann».
Medgifvas måste, att Adam hade det tyngre
och Eva det lättare arbetet, men om ej deras
söner och döttrar alltför mycket vansläktats,
kan man med temlig säkerhet antaga, att när
Adam slutat att gräfva, sträckte han sig i
sykomorens skugga och hvilade ljufligen, tills
Eva väckte honom med några stekta äpplen
och kornkakor, hvarmed han stärkte sig till
nya ansträngningar. Likaledes kan man tämli-
gen tryggt antaga, att Eva måste spinna un-
gefär lika ihärdigt som Adam gräfde, efter-
som uppväxande söner och döttrar troligen,
liksom föräldrarne, »blygdes att de voro
nakna». Men huru troget hon än satt vid
sitt arbete, måste hon ju dock laga mat, och
det tog alltid sin tid, äfven om det var så
enkelt som att steka äpplen och krossa korn
mellan stenar för att sedan baka några pri-
mitiva pannkakor däraf. Och så måste hon
jn ägna barnen så pass tillsyn, att de icke
slogo ihjäl hvarandra — förrän de blefvo
fullvuxna, åtminstone. Sist, men icke minst,
måste hon visa Adam ett gladt ansikte, när
han kom hem, ty, som vi veta, var han dels
rätt benägen att skylla alla ledsamheter på
henne, dels hade han ju god reda på, att han
fått henne till »ena hjälp».
Och om allt detta i den förhistoriska tiden
var kvinnligt nog, så är det minsann icke ett
grand lättare i våra tider med dess kompli-
cerade kulturförhållanden. Och det fordras
icke så dålig »ryggrad», som en och annan
synes föreställa sig, för att bära den dagliga
bördan af de dagliga göromålen inomhus,
barnens uppfostran och tillsyn, ordningen i
hemmet, tjänares slarf och uppstudsighet,
mannens ofta ömtåliga och retliga lynne och
med allt detta ändock behöfva med träget
arbete bidraga till husets underhåll och för-
kofran.
Men det var måhända ej heller detta för-
kastelsedomen gällde. Det var blott den Eva,
som ej funnit, som kanske aldrig finner sin
Adam, utan måste »grafva» själf för att få
det korn, som fordras till hennes dagliga
bröd, det var kanske hon, som icke hade den
sega uthålligheten i arbetet. Möjligt. Men
hvaraf kommer det då, att kvinnorna blifva
antagna till sådant arbete, ja, till och med
föredragas framför männen ? Icke kan det vara
endast för den ringare lönens skull, ty då
borde aldrig viktigare befattningar, såsom i
banker och allmänna kassor, blifva dem an-
förtrodda. Till sådant arbete kan man väl
ej gärna för billighetens skull nöja sig med
underhaltigt arbete. I åtskilliga embetsverk,
såsom exempelvis posten, där visserligen nog-
grant följes den grundsats att största spar-
samhet bör iakttagas, äfven där äro män och
kvinnor likställda — nämligen lika aflönade
med alldeles samma arbetstid. Vid efterfrå-
gan kan en och hvar där göra sig underrät-
tad om, huruvida någon annan skillnad i ar-
bete och punktlighet där förekommer än den,
att somliga män och somliga kvinnor äro
fullkomligt ordentliga, arbetsamma och plikt-
trogna, somliga mindre, somliga icke alls,
och att öfverhufvud taget denna klassificering
utfaller snarare till kvinnornas förmån än
tvärtom. Gå vi till banker och handelskon-
tor, se vi kvinnor äfven där, och helt säkert
få vi äfven där samma svar: duglighet med
mera olika hos olika människor, icke fram-
för allt olika hos män och kvinnor.
Komma vi så till skolan, folkskolan näm-
ligen, möter oss en mängd kvinnliga arbets-
krafter, om hvilka omdömet längsedan är
stadgadt, nämligen att de fullt ut, med lika
seg uthållighet som någonsin männen, fylla
sitt kall. Att de mycket förkättrade guver-
nanterna icke såväl fylla sin plats, torde,
om så förhåller sig, till stor del bero på den
mindre tillfredsställande undervisning de i
flickskolorna erhålla. Detta senare närmast
till följd däraf, att endast få af dessa skolor
hafva något understöd af staten, hvarför rätt
dryga terminsafgifter måste påläggas eleverna.
De mindre bemedlade bland dessa tvingas
därför ofta att börja i en högre klass, dit de
med knapp nöd examineras in, än deras gåf-
vor och mognad egentligen kräfde, och få
sedan svårt att slita sig igenom, för att med
möjligaste minsta kostnad få ett afgångsbe-
tyg. Vida mera torde dock bero på, att af
guvernanterna fordras icke blott barnens un-
dervisning i »vanliga skolämnen, handarbeten
och musik», utan äfven — som man dagli-
gen af tidningsannonserna kan se — »biträde
med sömnad och lättare hushållsgöromål.»
Skurning och tvätt ingå således ej i fordrin-
garna, men nog undrar jag, om ens männens
ryggrad skulle räcka till för ett så mångsi-
digt arbete, helst när det betalas med 100—
150 kronor pr år. Nog skulle jag vilja se,
hvilken min herr informatorn skulle påtaga,
om han efter slutad läsning med disciplarna
beordrades att kratta gården, göra ren herr-
skapsvagnen, rykta hästarne, slakta grisarne
och andra »lättare» landtbrukssysslor? Eller
om han blefve ombedd att på lediga stunder
sköta principalens korrespondens och bokfö-
ring? Därtill vore antaligen hans ryggrad
alltför styf.
Invändas kan, att informatorn oftast be-
höfver sin lediga tid för egna studier, på
hvilka hans framtid beror. Men skulle detta
ej äfven kunna vara fallet med guvernaten?
Om hon också ej läser på någon examen,
kan hon väl behöfva ägna någon tid till egna
studier för att hålla sina kunskaper uppe och
ej blifva efter sina konkurrenter. Ty, märk
väl, guvernanten har ej, som informatorn,
blott en öfvergående befattning. När eleverna
i det ena hemmet vuxit upp, måste hon söka
sig ett annat och där börja samma arbete
igen, och detta om och om, ända tills hon
blir för gammal eller för gammalmodig. Och
jag ber att få fästa herrskapets uppmärksam-
het *på, att det behöfves en ganska god och
bastant ryggrad för att bara bära den fram-
tidsutsikten och arbeta samvetsgrant ändå.
Återstå nu de stackars telefonfröknarna.
De skulle framför allt höra till de ryggrads-
lösa. De skulle sköta sin tjänst så dåligt,
att man vore tvungen att ersätta dem med
tarfligare kvinnor, arbetskvinnor, de där som
lärt sig arbeta — den »lärdomen» skola vi
återkomma till. Månne detta dock egentligen
beror på bristande arbetsduglighet, på bri-
stande »seg uthållighet»? Det är ju kanske j
förtal — men eljes påstås det tämligen all-
mänt, att rätta orsaken vore den, att en ar-
betskvinna lättare kommer ut med den ringa
aflöning, som bestås telefonister : det talas om
40, högst 50, lägst 25, säger tjugufem kr. i
månaden. Huruvida detta är riktigt, kan ju
den, som ej är inom i verket, ej bedöma;
men äfven femtio kr. i månaden synes vara
tämligen knappt tilltaget för en tjänstgöring,
som utan tvifvel måste vara allt för ansträn-
gande för att medgifva någon annan som helst
utsikt till förhöjda inkomster, ingen högre af-
lönad post, ingen ålderdomspension. Det är
sant att på femtio kronor i månaden kan
man ju draga sig fram, men att lägga af
något är ej gärna möjligt, i alla fall icke så
mycket, att man däraf han på ålderdomen
beräkna något stöd.
Såsom ett skäl till förändringen har också
framdragits de större krafter den arbetande
kvinnan skulle till telefonarbetet medföra.
Men hvad bevisar väl detta, om ej att arbetet
är i hög grad ansträngande och följaktligen
också mycket för litet betaldt? Att kvinnan
af arbetsklassen skulle bättre härda ut med
detta nervretande arbete är för öfrigt långt
ifrån säkert. Hon står ut med sådant, hvar-
vid hennes nerver blifvit vana och härdade,
men hon visar sig ofta ytterst ömtålig i ovana
förhållanden, och hon tål icke alltid vid stil-
lasittande arbete.
Detta om detta. I det följande skola vi
närmare skärskåda roten och upphofvet till
det »öfverklagade förhållande» (är det öfver-
klagadt?) att kvinnorna äro odugliga till ord-
nadt, punktligt och uthålligt arbete.
I ”damernas Idun”.
En afton i Nya Idun*,
tecknad af Sigrid Elmblad.
en kan ni verkligen ha något roligt i
det där Idun?» är en fråga, som
jag stundom — naturligtvis från manliga
läppar — hört med ett litet tviflande löje
framställas, och om samma manliga läppar
ej högt tillagt, ha de utan tvifvel af höflig-
het nedsväljt det tänkta slagordet: bara frun-
timmer!
Ja, mina herrar, hvem som än vill veta
det, vi roa oss verkligen, ty se ni, det är
inte »bara fruntimmer» i Nya Idun, utan äfven
begåfvade fruntimmer; det är talanger, kun-
skaper och vaket intresse, som stämt möte, och
om dessa egenskaper nu äro iförda kjolar
eller de onämnbara, förstå de alltid att skapa
ett angenämt och lifvande samkväm.
Om ni blott visste, hvilka små glada nach-
spiel där hållas, då ord till »alvor og lyst»
falla likt tändande gnistor i laget, och däri-
från man går hem med en rätt varm känsla
af andlig underhållning — och det utan ett
enda glas punsch. Gör det efter, mina
herrar!
Om det är frimärkenas förtjänst, att kvin-
norna fått reformlust, vill jag lämna osagdt,
* Efter mönstret af det manliga stockholmssäll-
skapet Idun stiftades som bekant för några år
sedan i hufvudstaden ett liknande kvinnligt säll-
skap: Nya Idun; det är från dettas senaste sam-
mankomst sistlidne lördag, som Sigrid Elmblad här
lämnat en liten skildring, som helt visst med nöje
skall mottagas af våra läsarinnor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
