Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 6. 9 februari 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DU N
Kvinnliga löjtnanter torde snart ej längre
höra till ovanligheten äfven utom frälsningsarmén.
Eleverna vid Gymnastiska centralinstitutet ha näm-
ligen ingått till k. m:t med ansökan om rätt för
dem att utan genomgående af volontärskola blifva
befordrade till reservunderlöjtnanter, och då man
vet, att vid nämnda institut äfven finnas kvinnliga
elever, har man ju grundad förhoppning om att
få verkliga »löjtnantskor» — för så vidt nämligen
k. m:t finner skäl bifalla ifrågavarande ansökan.
*
En kvinnoutställning, afsedd att omfatta
alster af kvinnlig verksamhet på alla områden,
förberedes i Köpenhamn. För närvarande agiteras
lifligt för att från statens sida erhålla ett anslag
af 20,000 kr. I hufvudstaden arbeta 80 kvinnor
dagligdags på förberedelserna, i Jylland ett 50 tal
— kvinnor i de mest skilda ställningar, författare,
konstnärer, skolfolk och handtverkare. Någon be-
stämd tid för utställningens öppnande är ännu ej
fastslagen ; knappast torde den hinna bli färdig
till sommaren, då man önskar få Sverige och
Norge med som deltagare. Emellertid drifvas för-
arbetena med stor energi.
Teater och musik.
Kungl. operan uppförde i måndags Wagners här-
liga opera »Tannhäuser» med i hufvudpartierna
ny rollbesättning. Det mycket fordrande titelpar-
tiet innehades nu för första gången af hr Brat-
bost, hvilken rätt förtjänstfullt löste sin uppgift,
om ock här liksom i andra uppgifter det ansträngt
skrikiga i hans höga toner ofta verkar störande.
Någon god representant för Tannhäuser har vår
k.opera på länge ej haft, och svårt torde alltid bli att
finna någon i detta parti fullgod sådan, hvars
stämma på en gång äger det erforderliga omfån-
get, den värmande glöden och det smekande väl-
ljudet. Hr B. skilde sig emellertid som sagdt
ganska väl från sin uppgift. I Elisabets parti,
som senast på det förträffligaste sätt utfördes af
fru Östberg, uppträdde nu fru Brag. Med vanlig
samvetsgrannhet har hon sökt sätta sig in i den
henne anförtrodda uppgiften. Att hvarken hennes
stämma eller hennes yttre fullt lämpar sig för ett
så maktpåliggande parti som detta, rår hon
ej för. Hon förtjänar emellertid erkännande för
sina bemödanden, som kröntes med en viss
framgång. I Venus’ lilla parti debuterade med
öfverraskande godt resultat fröken Gerda Peterson.
Hederspriset för aftonen tillkommer dock hr Land-
quist, hvilken i Wolframs parti har en af sina
allra bästa uppgifter. Hr Sellergren som landt-
grefven förtjänar ock att framhållas. Ofriga roll-
innehafvare gjorde sitt bästa.
En förändring hade vidtagits i första aktens
Venusbergs scen, hvilken tillökats med en balett
och prydts med nya dekorationer. Operan gick i
sin helhet mycket bra under hr Halléns anförande.
Salongen var fullsatt till sista plats af en lifligt
intresserad publik.
K. Dramatiska teaterns senaste program gjorde
föga lycka, och vi kunna så mycket hellre fatta
oss i korthet om detsamma, som det redan torde
vara för alltid begrafvet i glömskans natt, när
detta n:r kommer våra läsarinnor till handa. Den
engelska pjäsen »Strejken i Arlingford» rörde sig,
som namnet antyder, om ett högst modernt tema,
men detta var så gammalmodigt och långtrådigt
behandladt, att hvarken fru Fahlmans eller hr
Hillbergs nobla konst i ett par af hufvudrollerna
förmådde rädda det. Efterpjäsen, en tysk enak-
tare : »Första middagen» af en hr Görlitz, täflade
värdigt med föregångaren i intresselöshet och ba-
nalitet. Hr Personne, och fröken Svanström, hade
här det otacksamma uppdraget att sauvera de
klena apparancerna och gjorde visserligen hvad
göras kunde. Hela programmet var emellertid
allt för mycket under teaterns värdighet. Frid
öfver dess minne!
Professor Ivar Hallströms konsert hade i lördags
så godt som till sista plats fyllt Musikaliska aka-
demiens stora sal med en finfin publik, bland
hvilken märktes konungen och prins Karl, hvilka
tagit plats närmast estraden, samt hertiginnan af
Dalarne. Programmet upptog tvänne nummer,
nämligen »Skaldens hämnd» (ny) och »Blommor-
nas undran», senast uppförd för fem år sedan.
Af dessa båda kompositioner står nog den sist-
nämnda främst i musikaliskt värde. Den första
tonsättningen har emellertid också att uppvisa flere
lyckligt funna pointer och anslående melodier.
Båda styckena fingo ett förträflligt utförande. Men
så hade konsertgifvaren också till sin disposition
ej blott så goda solister som grefeinnan Taube,
hvars härliga stämma och ypperliga sångkonst
man tyvärr alltför sällan blir i tillfälle njuta af,
fru Edling, fröknarna Ek, Piehl och Anderson samt
hrr Lejdström och Lemon jämte en musikälskare
med präktig basbariton, utan ock en särdeles ut-
vald kör. Prof. Hallström skötte själf med van
hand pianoackompanjemanget. Det hela skulle
nog hafva vunnit på, om orkester fnnnits. Det
lifligaste bifall samt blommor och lager belönade
den aktade konsertgifvaren.
Två Scholanderaftnar ha under den senaste vec-
kan fyllt Vetenskapsakademiens hörsal till sista
plats med en distinguerad publik, som knappast
kunnat finna nog entusiastiska uttryck för sin be-
undran af den originelle konstnärens sällsynta
begåfning. Om någon ägt förmågan att sjunga
sig in i sin publiks hjärtan, är det i sanning Seen
Scholandcr. För alla stämningar har han toner,
för alla känslor uttryck, och därför träffar han
ung och gammal, den lifslustige och den tung-
sinte, den sentimentale och den muntre, filosofen
och drömmaren efter hand på kornet hos hvar
och en af sina åhörare, så att ingen går ifrån
utan en rent personlig behållning. Hans reper-
toar var redan förut stor, men han slår sig ej
till ro på gamla lagrar, utan är ständigt ute på
nytt förvärf. De gamla bekanta hör man så gärna
åter, och de nya få genom hans framställning
hvar och en också en alldeles ny fägring.
På den senare soarén — i tisdags afton —
reciterade sångaren alldeles förträffligt en del af
faderns, F. W. Scholanders vackra ballad Den blö-
dande sonen, hvilken som ett mellanummer mel-
lan de förtjusande gammalfranska visorna och
de oöfverträffligt föredragna Bellmansnumren gaf
en behaglig omväxling åt programmet.
Litteratur.
Svensk tidskrift, den af Frans von Scheele för
tjänstfullt redigerade, innehåller i häftena 12—17
från föregående år (häften kunna få köpas sär-
skildt) ett ytterst intressant meningsutbyte mellan
fröknarna Eva Fryxell och Ellen Key.
Det rör sig omkring Anne Charlotte Edgren-
LefUers biografi öfver Sonja Kovalevsky och Ellen
Keys skildring af fru Edgren-Leff1er samt är å
bägge sidorna framfördt med ett lif och en öfver-
tygelse, som ovillkorligt rycka läsaren med sig,
vare sig han delar den enas eller den andras
åsikter.
Också tillråda vi uppriktigt iduns alla vänner,
hvilka utan tvifvel intressera s>g för de bägge af-
lidna, rikt begåfvade personligheterna samt den
verkan deras diktning i vida kretsar utöfvat, att
genom läsningen af fröknarna Fryxells och Keys
inlägg i frågan iakttaga, huru ett par af våra da-
gars bildade och intelligenta kvinnor äga både
själfständiga åsikter och mod att öppet kämpa för
dem.
Huru olika härvidlag vapnen äro, och huru olika
de förts — ja, det är till en stor del däri intres-
set ligger, äfvensom orsaken till denna vår upp-
maning.
Aja.
Berättelse af Georg Nordensvan.
(Forts.)
» jÄ’h, han målar tråkigt, han är diisselfor-
* fare,» invände Nisse.
»Då skall du lära honom att måla bättre,»
rådde honom Aja.
»Och så är han familjepappa, och det skall
man inte vara, när man är målare. Gift dig
aldrig, bror!»
Bror, det var Aja, det.
»Du kan vara så lugn, lillebror!» sade Aja
och såg på honom med sina små bruna ögon,
47
som alltid logo och alltid lyste. »När jag inte
blifvit kär i dig, så blir jag det aldrig, var
lugn för det.»
Hon talade alltid till honom som till en
skolpojke", och »lillebror» fann sig utan in-
vändning i sin roll.
3.
Med Edvard Asp hade jag gjort bekantskap
i Stockholm, vintern före denna sommar. Han
var en älskvärd och tilldragande man. Det
var något fint och nobelt, såväl i hans utseen-
de som i hans sätt. Han var tämligen tyst-
låten och förbehållsam, utan att likväl förefalla
dryg eller stel.
Flan hade haft fiamgång, omtalades i tid-
ningarna som en talangfull konstnär och sålde
ofta taflor både till konstföreningen och till
privatpersoner.
För ett par år sedan hade han gift sig med
dottern till en lektor i Stockholm, en rätt
vacker flicka. Han syntes inte mycket ute i
stockholmslifvet, utan tycktes ha uppgått i fa-
miljen. Hans fru hade åtskilliga bröder och
systrar, alla yngre än hon själf, och föräldrarna
voro kända för sin gästfrihet och hade en stor
umgängeskrets.
Det var hvad jag visste om vår sommarko-
lonis sista akvisition.
För att få sällskap tycktes han inte ka kom-
mit hit — det dröjde flere dagar, innan vi
stötte på honom. Men då befanns han alls
inte vara någon »tråkig janne», som Nisse be-
hagat uttrycka sig, och inte heller var han i
behofaf att bli »uppskojad» — så att han behöfde
inte Ajas omvårdnad.
Han var alldeles tillräckligt uppsluppen ändå,
inte sig lik, sådan jag sett honom i staden —
antingen det nu var naturen eller midsomma-
ren eller känslan af frihet, som gjorde det —
antagligen var det allt detta tillsamman.
Vi träffade på honom ute, och han drog
oss med sig på ett flere timmars långt ströf-
tåg hit och dit i trakten. Han var liflig och
pojkaktig, klättrade upp och ner för bergen,
sprang efter ekorrar, hojtade efter eko, hviss-
lade Faust och var glad som en flyttfågel, när
han återser det land, där han är hemma.
Att det fanns något, som kallades konst
och som var något mycket krångligt, tänkte
ingen på under den dagen. Vi tänkte i det
stora hela på ingenting annat, än att det
var härligt uppe på bergen och inne i skogar-
nas svalka en sådan dag vid midsommartiden.
På hemvägen frågade Aja, om herr Asp
ville följa med upp till gården och äta mat
med oss.
Tack, men det kunde han inte. Han måste
skrifva bref till sin hustru.
»Jag får verkligen bekänna, att jag rymt
från hus och hem. Ingen vet hvar jag är —
det är rent af skamligt, att jag inte skrifvit för
länge sedan.»
Han skrattade gladt.
»Ja, jag rymde. Ingen annan än Emma,
min hustru, visste att jag for min väg, och
inte ens hon visste, hvart jag tog vägen. Jag
reste helt och hållet på måfå och steg af här,
därför att här såg ut att vara vackert. Men
i dag är jag alldeles tvungen att skicka af bref.
I morgon skall jag komma på visit — tack
för att ni har visat mig trakten.»
Det var i själfva verket han, som hela ti-
den varit före och som dragit oss med sig.
Dagen därpå blef det tal om konst. Då
var den store teoretikern Nisse med, och det
£ ’S
ÏÎ
01 PS
<3 Al
o tn
3 ‘2
ra ft
& K
&
O
- ra
ÏH
O
-p
(H P
O o
w Jt4
mw-i
(4
«3
o
a -
e*
R
O
ti
n
m
B
10
fA
H
»
o
w
o
m
a
£
Ü
-ii
a
«
-M
s
to
*
«
S
«
’S
u
©
£
"W
3
&
k)
IA ïO
32 M
. f-t
ra :0
r-
■2pt|
£ £
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0051.html
