Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 16 februari 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I D U N 55
andras sällskap — han inbunden, hänsynsfull,
stillsam, hon robust och hurtig, pojkaktig och
högljudd. Af det, hon berättat, om de för-
hållanden, hon växt upp uti, förstod jag myc-
ket väl, hur hon blifvit sådan hon var.
»Någon vidare uppfostran hann jag inte få,»
hade hon sagt. Hon hade blifvit duktig, före-
tagsam, orädd, själfständig, men någon synner-
lig finhet hade ej kommit på hennes lott.
Kanske skulle hon kunna lefva sig till det,
som hennes uppväxtår ej gifvit henne — möj-
ligheter saknade hon inte.
Att Edvard slagit an på henne, kunde man
se i kolmörkret. Vi träffades ofta, men de
träffades, jag tror hvarje dag, och tycktes all-
tid ha fullt upp att tala om.
Hon talade också gärna om honom. Hon
fann något så säkert och pålitligt och förtroen-
deväckande hos honom — han hade en sä
klar och god blick. »Han hör till dem, som
sprida trefnad omkring sig, inte sant, utan
att göra minsta ansträngning för att vara un-
derhållande? Han är visst en människa, som
man skulle kunna hålla af.»
Hon hade trott, att han var konservativ, men
det var han alls inte. Och inte var han hvar-
ken förbehållsam eller inbunden, när man fick
tala med honom i lugn och ro. Han hade
berättat henne en massa saker. Men han var
alldeles för hänsynsfull, för litet fräck -— man
måste skaffa sig armbågsrum i lifvet, eljes blir
man utträngd.,
Hon berättade ett drag, som var mycket ka-
raktäristiskt för honom och som han kommit
att tala om. I Düsseldorf, när det inte gick
framåt med hans arhete och han därför var
nedstämd och misströstade, så brukade han
resa bort, for hvart som helst, uppåt Rhen
eller utåt landet, för att inte tråka ut andra
med sitt dåliga lynne. Så kom han igen efter
några dagar och var då uppkryad och arbets-
hågad.
Första året i Düsseldorf hade han inte be-
höft göra några dylika resor. Då hade han
lefvat som en enstöring och bara arbetat. Han
ansåg sig inte kunna någonting, och han tyck-
tes inte ansett sig värdig att sällskapa med de
andra artisterna bara därför. Det var också
ett skäl! Men när han blef känd som en lof-
vande och begåfvad målare, då kom han in
i artistlifvet. Rätt gemytligt hade de haft det,
men inte var det hela vidare lifvande. Man
satt mest på Malkasten eller hos Langenberg
och hackade på hvarann. En gång sa’ Dti-
cher—professorn — ätt han inte passade i Düs-
seldorf, utan att han borde resa till Paris.
Men då for han hem till Stockholm i stället,
och det var dumt gjordt af honom.
Han hade förstås sina skäl — han tyckte,
att han hade länge nog varit ute och att det
skulle vara roligt att studera svensk natur. Så
hade han kommit hem och hade fått god mark-
nad och hade gift sig.
Nu hade han rymt hit ut — och några da-
gar efteråt drog han familjen efter sig. Det
var alls inte förståndigt. Att han inte var i
sitt rätta element i hustruns stora familj i Stock-
holm, det var tydligt, fäst han sagt, att de alla
voro trefliga och snälla människor, och fast
man kan förstå, att det var nytt och hade sitt
behag för honom att få lefva litet familjelif,
när han kom utifrån.
Släkten säg honom inte öfver axeln — det
hade bara fattats det! Man var tvärtom stolt
öfver honom, och man trifdes utmärkt med hvar-
ann. Alla hade anspråk på honom, det var ett
ständigt spring af svågrar och tanter i hans
atelier. Det hände att man sade till honom:
»Nog hinner du smörja ihop dina taflor all-
tid,» när man ville ha honom ut att åka skrid-
sko och han ville arbeta.
Han hade försäkrat, att han tyckte bra om
sina släktingar, men ända kom där ett visst
ofrivilligt agg i tonfallen, när han talade om
dem. Hankände —— om han också icke ville
tillstå det för sig själf — att det lif, han
förde, var till skada för honom, att han inte
hade något att göra bland dessa människor —-
hur älskvärda de än kunde vara — att hans
arbete fordrade en annan luft. Han hade inte
kommit sig för med något större arbete under
dessa två år, han hade bara målat småtaflor —
det kostade mycket pengar att bo i Stockholm
och ha familj — och han hade varit missnöjd
med ‘allt han gjort.
Aja blef riktigt varm, när hon talade om
honom. Han hade förstås alls into sagt henne
detta i den tonen, de hade pratat hit och dit
om allt möjligt och däribland också om hans
stockholmslif. Hon blef riktigt upprörd till
slut:
»Det är ett fördärf för en artist att kom-
ma in i en familj af icke artister, är det inte
sant ?»
»Jo» —- det medgaf jag gärna —- »så vida
inte hans fru förstår honom och följer honom
ut ur släkten. Det tror jag är den enda lös-
ningen.»
»Fru Asp har visst aldrig kunnat tänka sig
sådan lösning!»
Det var med verkligt förakt i tonen, Aja
kastade fram dessa ord.
* *
Ä
Edvards fru var lång och smärt — ett blekt
och regelbundet ansikte med stora, mörka,
tämligen intetsägande ögon. Vi sågo inte sär-
deles ofta till henne — hon höll sig mest i
närheten af deras mjölnargård, satt och sydde
i en skogsbacke och hade barnvagnen bredvid
sig.
Men Edvard sökte ofta upp oss, eller träf-
fade vi honom ute. Så munter, som första
gången vi råkats — då vi ströfvade i bergen
och han hvisslade Faust och jagade ekorrar
och ropade på ekot — var han aldrig mer.
Han blef tvärtom, ju längre det led på som-
maren, allt mera inbunden och otillgänglig, och
det nervösa draget öfver hans ögon framträdde
allt starkare.
Orsaken därtill var ej svår att tänka ut.
Han var en konstnär af det slaget, som al-
drig blir tillfredsställd med sitt eget arbete,
som lefver i en ständig kamp med arbetet
och ständigt hetsas af sina fordringar på sig
själf. Hans konst var ett aflåtligt Bökande ef-
ter något, som han ej hade krafter tillräckligt
att nå. Han hade lärt sig en solid teknik,
han kunde måla vackert och elegant, men det
han ville nu, var ej det samma, som han och
de andra sträfvat till vid den tyska konst-
skolan.
Skollärdomen från Düsseldorf tyngde honom
i allt, han tog sig för. När han, ensam med
naturen för sina ögon, lade upp en stämning
på duken, då var det en lust och en fröjd att
brottas med svårigheterna. Men sedan, då mål-
ningen skulle utarbetas i sina detaljer, då kom
den lärda barlasten och trängde sig mellan ho-
nom och det friska, stora, hela intrycket, och
taflan blef hvarken ett solidt düsseldorfland-
skap med harmonisk färgskala och effektfulla
motsättningar, eller en friluftstämning, sådan,
att man andades in himlens friska vindar, när
man stod framför den.
Hans tidiga framgång i Stockholm hade alls
ej stigit honom åt hufvudet — han insåg klart,
hur pass mycket den var värld -— men den
hade skärpt hans själfkritik, och den försvåra-
rade arbetet för honom. Så som han af tid-
ningarna blifvit framhållen, som den sunda, är-
liga realismens målsman bland de unga, var
det hans skyldighet att ställa fram målningar
af betydenhet, som skulle rättfärdiga allmänhe-
tens tro på hans konstnärsskap. Han hade
att välja mellan att hålla uppe det rykte, han
oförtjänt vunnit, genom att fortsätta måla i
samma anda som förr — det hade ju varit
lätt — eller att, utan tanke på fortsatt erkän-
nande, gå den väg, hans eget samvete visade
honom in, att med energi och kärlek och tåla-
mod söka sig fram steg för steg.
Det gäller ju för konstnären att börja om
från början, hvar gång han studerar ett nytt
stycke verklighet. Det gäller att se detta
stycke natur och endast det. Det gäller att
aldrig göra om, hvad han eller andra gjort
förut, att ständigt skapa nytt och gifva af sitt
eget, aldrig stjäla af andras.
Edvard Asp var kanske ingen stor talang,
med han var konstnär i sina tankar och kän-
slor, och han var ärlig, alldeles för ärlig för
att kunna höra till de konstnärer, som lyckas
lätt. Ju mera han arbetade, dess större växte
svårigheterna för honom — förr hade det gått
sä ledigt, så utan större ansträngning. Men
nu blef det endast halfhet, allt han kunde
åstadkomma.
Och nervös och osäker på sig själf, som han
nu kände sig, var han så mottaglig för intryck
utifrån, att han lade vida mer vikt än han
eljes skulle gjort vid Ajas och Nisses tal om
de idéer, som för ögonblicket höllo på att
bryta sig fram i Paris, konstens hufvudstad,
men också modernas. Aja nöjde sig likväl
med att framhålla för honom, att målaren bör
söka ljus och luft, bör bry sig katten om
naturens detaljer, utan endast söka totaleffekten
af dagern i motivet — medan Edvard med
sina förutsättningar hufvudsakligast sökte kärak-
tären i landskapet och i dess enskildheter.
Men Nisse kände sig smickrad öfver att Asp
hörde på honom och upptog hans utläggnin-
gar utan att drifva både med dem och med
honom själf — han var van vid drift. Han
proppade »düsseldorfarens» öron fulla med sina
osmälta teorier, och han målade för honom i
luften storslagna landskap med dekorativa linier,
som skulle suggerera målarens känsla in i
åskådarens själ, med förenklade toner, som voro
målade melodier, och sönderdelade färger, som
hvilade på ett inveckladt vetenskapligt system,
och som skulle göra revolution i konsten.
Slutligen reste Nisse med sina aldrig färdiga
studier och sina halfsmälta idéer. Af artisterna
voro nu, förutan Asp, endast Aja kvar — om
fjorton dagar skulle också hon resa.
Sommaren började lida mot sitt slut.
5.
»Kom in och drick en kopp kaffe hos mig,»
sade Aja en eftermiddag, då hon och jag varit
ute och gått.
När vi kommo in i hennes rum, satt Ed-
vard där.
Hon blef synbart gladt öfverraskad. »Det
var riktigt hyggligt, att ni väntade på oss.»
Edvard hade tagit ned flera af hennes stu-
dier från väggen. Han satt framme vid fönstret
och såg på dem.
Orsaken, hvarför han kommit, var uppenbar.
Det hade inte gått att arbeta, och han hade
kastat penslarna. Och som det naturligtvis
inte kunde roa honom att berätta för sin hustru,
S
£
:0
Cl
O
»ö
£
P*
-E
o
V2
cg
c3
a
«
fH
H
H
o
<
g
»
o
m
w
É
B
ö
o>
– c
Si
U,
P
«
C
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
