Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 8. 23 februari 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60 I DU N 1894
rikare än individer af samma skaplynne bland
männen — ja, kanske till och med inom själfva
den aktade läkarekären. Ty om ock med
påminnelsen om s>Läkareansvar» följde åt-
skilliga för mycket omfattande domslut, kan
väl ej nekas, att äfven inom gruppen af de
ädlaste män då och då framträda ryggrads-
lösa arbetare.
Men om vi nu antaga, att de anklagelser
vi här söka bemöta träffa förnämligast de
ytliga, fåfänga damer, som, bortskämda i
ett godt hem, vana vid endast rättigheter
utan plikter, vårdslösa sitt arbete och dock
fordra lön som för fullgodt sådant — i detta
fall kommer frågan in i ett annat skede.
Det blir då arbetsgifvarens plikt att afskeda
dem och ersätta dem med dugliga kvinnor,
ty — med hrr Lokes och konsorters till-
låtelse — sådana finnas. Här får ingen hän-
syn gälla; bättre, vida bättre att afskeda de
odugliga än att låta dem slarfva sig fram
för en dålig lön för att i samma ordning
gifva rum för andra af samma slag. Veta
kvinnorna, att det icke går för sig att komma
med underhaltigt arbete, så rätta de sig där-
efter och söka sig ej in annat än der de
kunna utföra ett dugande arbete. Och här
ligger enda korrektivet med det »öfverklagade
onda», där det verkligen förekommer*.
Häremot invändes kanhända, att kvinnorna
»tränga sig in» öfverallt på alla områden,
antingen de duga eller ej till de arbeten de
fika efter. Därpå svaras, att hvarken kvin-
norna själfva eller någon annan ännu vet,
hvar kvinnan pass«tr, och hvilka arbeten hon
har ryggrad till, när hon kommer utom det
område, som civilisationen anvisat henne an-
tingen af missriktad välvilja eller obefogad
ringaktning af hennes krafter. Yi säga med
flit civilisationen, ty hos de vilda folken är
det oftast kvinnan, som är den arbetande, är
familjeförsörjaren, medan mannen inskränker
sig till att vara krigare eller jägare. Inom
civilisationens råmärken måste kvinnan emal-
lertid försöksvis ägna sig åt en mängd ar-
beten, innan hon finner det, som mest ägnar
sig för henne. Och att hon, där hon förmår
prestera lika godt arbete, icke skulle få dela
mannens arbetsområde, det vore väl ändock
en smula orättvist.
En korsdragerska
och hennes existensminimum.
Anteckningar meddelade genom Esselde. **
S
å i höstas en viss gammal fru satt och
och arbetade vid sin aftonlampa, an-
mälde man, att ett välklädt fruntimmer ön-
skade träffa »Fredrika-Bremer-Förbundets stif-
tarinna». Den främmande inträdde och, till-
frågad hvad hon önskade, svarade hon med
dof röst blott det enda ordet »arbete»! och
lade på bordet ett papper med prof på en
ovanligt vacker handstil. Då skriften beröm-
des, svarade hon, under tyst, förtäckt gråt,
att hon icke desto mindre var ur stånd att
medels renskrifning eller på annat sätt er-
hålla något arbete.
* Det torde emellertid icke saknas exempel på,
att äfven män prestera underhaltigt arbete och
dock fordra stor lön, om ock detta icke af män-
nen »öfverklagas» och framhålles.
** Detta lilla utdrag af en olycklig’kvinnas berät-
telse om sig själf har samtidigt lämnats till Dagny
och Idun.
Under vidare samtal berättade den främ-
mande, att hon var dotter af en nu afliden
sidenväfvare, ssmt att hon lefvat en sjuklings
lif alltsedan två års ålder. Hennes lidande
kom af hvad läkare kallat »medfödda skrof-
ler», som under olidliga plågor angripit huf-
vud och ögon samt slutligen påkallat en ope-
ration, som läkt det onda, men lämnat ett
ärr, hvilket i någon mån vanställt hennes an-
sikte och kommer människorna att misstroget
afvisa henne, då hon söker arbete. Häri
ligger orsaken till hennes oförvållade bittra
nöd.
I följd af hennes sjuklighet hade all den
undervisning hon erhållit utgjorts af en tre
års folkskola samt 6 månaders privat semi-
nariekurs för småbarns undervisning. Hon
hade vackra betyg, men skulle fåfängt hafva
sökt plats i skola.
Den gamla frun, som under många förny-
ade samtal tagit del af henne? sorgliga öde
och omfattat henne med varmt deltagande,
frågade henne slutligen, om hon kunde upp-
sätta en enkel skriftlig redogörelse för, huru
hon varit i stånd att uppehålla lifvet under
sådana förhållanden.
»Med nöje,» svarade hon och såg glad ut
öfver uppdraget och återkom efter ett par
dagar med sin redogörelse, skrifven helt och
hållet af hennes egen hand och här nedan
meddelad utan den ringaste rättelse eller
ändring.
* *
*
Virknålen såsom medel till själfför-
sörjning’.
I en tid, då upplysningar samlas angående sven-
ska kvinnans löne- och arbetsförhållanden, kan
det kanske ej vara alldeles utan intresse att er-
fara hvad ett fruntimmer i hufvudstaden, som un-
der närmare ett års tid genom omständigheternas
tvång ej haft annan inkomstkälla än spetsvirkning,
knnnat förtjäna, och hur hon burit sig åt att
kunna existera på denna inkomst.
Det är här icke fråga om några särdeles fina
eller konstnärligt arbetade spetsar, utan vanliga
enkla, lätt säljbara sådana till lakan, örngått m.
m. Jag har alltid sålt till återförsäljare (klädstånd
och andra mindre butiker), emedan detta varit
enda sättet tillförsäkra mig någorlunda jämnt ar
bete. Och då konkurrensen äfven på detta område
af arbetsmarknaden är stor och återförsäljaren ju
själf måste ha avance, har det högsta pris jag
lyckats erhålla varit 35 öre för aln för cirka 10
à 12’ centimeter breda spetsar (jag räknar här
alnvis, emedan detta är mest brukligt i de små
bodar, som varit mina afnämare).
En och annan gång har det händt, att om mönst-
ret å spetsen af någon anledning ej behagat bod-
ägaren eller ägarinnan, priset blifvit ytterligare
nedprutadt till 25, ja, 20 öre aln. En gång till
och med, då det i min kassa var fullständig ebb,
måste jag sälja en bred lakanspets på 3 och en
half aln för 50 öre för att åtminstone återfå hvad
jag gifvit ut för tråd. För mer än en och en
half dags flitigt arbete kunde jag den gången glädja
mig åt en förtjänst af ungefär 18 öre.
Med stor flit under ungefär 10 timmars -arbets-
dag kan jag medhinna 11 alnar i veckan, hvilket
efter 30 öre alnen gör 3 kronor 85 öre. Till dessa
11 alnar åtgå cirka 6 nystan Clarks ankartråd à
16 öre eller tillsammans 96 öre, som dragna från
ofvanstående 3 kronor 85 öre lämna en nettobe
hållning af 2 kronor 89 öre, som då skall räcka
till hyra, mat m. m. för 8 dagars tid.
Eget rum kan naturligtvis ej ifrågakomma, så-
som inneboende betalar jag 1 kr. 25 öre i vec-
kan *. Till lyse och för att koka mina tarfliga
* Här några upplysningar om bostaden. Rum-
met âges af en mycket snäll och renlig gumma,
tvätterska till yrket. Tvätten går i liten skala,
men försiggår och torkas i det lilla rummet, hvil-
ket ej förbättrar luften. När gumman stryker,
behöfver hon det enda bordet och den inneboende
måste, om hon är nog lycklig att ha fått något
skrifarbete, utföra det stående vid en halfhög skänk.
Hennes bädd, som har sin plats vid en dragig
dörr, består af två stolar och ett strykbräde med
goda sängkläder, stoppade med små tyglappar.
anrättningar åtgå hvarje vecka en och en half
liter rysk fotogen à 12 öre. Uppvärmning af rum-
met kommer naturligtvis på min värdinnas konto.
Kaffe har jag ej råd att begagna; mjölk, te,
choklad o. d. lika litet. Men för att åtminstone
hafva någon slags ersättning för den kära kaffe
tåren, har jag ändå funnit på råd. Jag köper näm-
ligen s. k. rysk cikoria, ett långt paket för 35 öre.
Ett sådant paket räcker till dryck 2 gånger dag-
ligen i ungefär 2 månaders tid, hvilket gör en kost-
nad af ej fullt 5 öre i veckan. Jag kokar och
dricker denna cikoriablandning som kaffe, men
utan minsta tillsättning af kaffe. Denna dryck
föreföll mig väl att börja med något fadd, men
tillsatt med några korn salt blef den bättre, och
sedan jag nu blifvit van därvid, finner jag den
till och med ganska smaklig. Grädde har jag al-
drig råd att köpa ; men ett hektogram socker i
veckan kan jag dock ej försaka. Under sommar-
månaderna brukade jag plocka ärenpris eller, som
det på folkspråket kallas, »sjömanste», hvilket,
kokadt som te med tillsättning af något socker,
gaf en särdeles välsmakande dryck.
Kaffebröd består jag mig ej. För hvarje dag
köper jag en mjuk, grof rågkaka, hvilket slags
bröd jag funnit vara det mest mättande af olika
brödslag. En half kaka ätes till frukost kl. 10
f. m., och den andra halfvan ätes till middagsbröd.
Smör och sofvel till brödet har jag ej råd att köpa.
3 liter potatis och en stor sill å 10 öre måste jag
dela så, att däraf blir tillräckligt för fem midda
gar. En gång i veckan, merendels på lördagen,
blir festmåltid: då hämtas nämligen en helportion
middagsmat från ångköket, eller folkköket, som
det mera allmänt kallas, af hvilken portion dock
hälften gömmes till söndagens middag och då
uppvärmes. Dessa tillfällen äro de enda, då fläsk
eller kött och supanmat förekomma. Sedan jag
ätit middag kl. 1 eller något senare, dricker jag
mitt cikoriakaffe kl. 5 utan dopp, och sedan äro
matbestyren slut för dagen, ty någon aftonvard
eller kvällsvard tillåta ej finanserna.
Se här en tablå öfver utgifterna under en vecka :
En veckas hyra _
_ _____ ___ ______ kr 1: 25
1 och ’/e liter rysk fotogen à 12 öre ––- —: 18
7 kakor rågbröd à 5 öre..... ....................... —: 35
Rysk cikoria .................................. ............. —: 5
1 hektogram socker ................................... —: 8
En folkköksmiddag, hel portion .............. —: 20
3 liter potatis å 4 öre................................. —: 12
En stor sill.................................................... —: 10
En bundt tändstickor och en tvål à 5 öre —: 6
De löpande utgifterna f. veckan bli alltså kr. 2: 39
Återstå alltså ...................................... ......kr. —: 50
hvilka läggas till »reservfonden», som skall be-
strida tvätt, inköp af sytråd, salt och dylika små-
artiklar.
De veckor, då jag genom för lågt arbetspris
eller af någon annan orsak ej lyckats bringa full
harmoni mellan debet och kredit, har jag genom
försäljning eller pantsättning af någon af mina
tillhörigheter dock lyckats återställa jämnvikten.
Det faller af sig själf, att det aldrig varit min
tanke att i längden kunna existera på så ytterligt
inskränkta villkor, utan att det endast kan gå
under en mellantid, till dess något mera lönande
arbete yppar sig; ty äfven om hälsa och krafter i
längden skulle kunna stå bi med ofvan anförda
knappa diet (hvilket jag dock redan tydligen mär-
ker vara otänkbart), så skola dock aldrig några
medel blifva öfver till inköp eller reparation af
kläder och skodon och min ställning inom kort
blifva i bokstafligaste mening ohållbar.
Att hvarje detalj i ofvanstående uppgifter är
fullkomligt sanningsenlig, vore jag villig att om så
fordrades med ed bekräfta. Det anförda kan ju
vara intressant nog för att visa, under hvilka
knappa och torftiga förhållanden en flitigt arbe-
tande kvinnlig individ kan nödgas draga sig fram
midt i vårt yppiga, moderna storstadssamhälle.
»En af många».
* *
*
Så långt vår korsdragerska.
Ingen torde kunna stänga sitt hjärta för
hennes nöd, äfven om man känner blott den
teckning, hon här ofvan gifvit af sitt sätt att
lefva lifvet; ännu mindre kan man göra sig
hård eller liknöjd, när man fått en inblick
i hela omfånget af hennes sorgliga öde. I
båda fallen frågar man sig: huru kunna vi
hjälpa ?
Hvar och en är nog redo att gifva sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0064.html
