Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 23 februari 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894
61
skärf; men de spridda slantarna blifva ofta
en hjälp blott för ögonblicket. Det fordras
att gifvarna hålla i någon mån tillsammans
och att man handlar efter en gifven plan,
syftande att bereda själfhjälp.
En sådan plan har man redan så smått
börjat sätta i verket. Den första åtgärden
gällde att göra den olyckligas öde kändt; för
detta ändamål vill man i tryck utgifva hen-
nes egenhändigt nedskrifna historia för att
genom dess försäljning afhjälpa den svåraste
nöden och bereda den stackars kvinnan en
människovärdig tillvaro. Denna tryckning har
Idun åtagit sig att bekosta.
Vidare har man ordnat listor fö» anteck-
ning dels af penninggåfvor till en framtida
reservkassa, dels af anbud på arbete. På
listan n:r 1 står redan hennes majestät drott-
ningen som en blid vägvisare för de gifmilda.
Här må blott tilläggas, att den lilla skriften
under titel En korsdragerska och hennes exi-
stens-minimum, så snart den hinner tryckas,
skall hållas till salu à 50 öre hos hrr bok-
handlare Samson & Wallin Drottninggatan,
Fritzes k. hofbokhandel, Gustaf Adolfs torg,
samt H Sandberg, 8 Sturegatau i Stockholm.
Inkomna gåfvomedel skola uppbäras och
redovisas af fröken Märtha Leijonhufvud Gref-
turegatan 76 b, och brukspatronen hr Arved
Nordensson, Flemingsberg, Kungsh. Sthlrn.
%
Försuminen ej det ovanliga tillfället att
gratis förskaffa Eder en flossa-apparat
och deltaga i vår handarbetstäfian. Se
tillkännagifvandet på första sidan i an-
nonsbilagan.
Från operamaskeraden i Paris.
Teckning för Idun af Jane Gernandt-Claine.
»
et var en gång en kung, som skulle ställa
till bröllop, oeh intet var honom ange-
lägnare än att bjuda alla féçrna i riket. Han
skickade sina tjänare till Ungdomen och Be-
haget oeh Kvickheten och Rikedomen, och
dessa damer tackade och svarade, att de skulle
infinna sig. En enda glömde han att bjuda,
men denna enda, som blef förbigången, var
mäktigare än alla de andra och kunde vända
svart till hvitt och rosor till törne, bara där-
för att hon icke kom.
Det är således icke klokt att utesluta féer.
De hade blifvit nog Bå mangrant ihågkomna
på operamaskeraden i Paris den tredje fe-
bruari det nådens år 1894, ty man såg både
Skönheten och Gracen, Kvickheten och Sma-
ken — endast Glädjen såg man icke, hvart
man än ville vända sig. Man hade glömt
henne, helt enkelt glömt henne, den fjärils-
vingade, som dansen lockar och som så gärna
lyfter sina evigt unga armar till fiolernas ut-
dragna ton. Hon hämnades, denna förbigångna.
Hon skapade ett dussin vrångbilder af sin
skugga och förklädde dem och skickade dem
på balen. Och ingen kunde säga, hur det
gick till, men de blefvo insläppta allesammans :
den tomma munterheten, som maskerats som
skallra, det fula skrattet, som helt enkelt var
en gubbe i lösperuk, och de platta påhitten,
som alla kommo utklädda till grodungar.
Men om man roade sig eller icke, var ope-
ramaskeraden en bländande ögonens fest. Ly-
I D U N
sande i trikolorens färger eller i blekrödt och
guld sno sig smala och som det tyckes oänd-
liga pappersremsor — dessa »serpentins», som
för ögonblicket äro så på modet, från rad till
rad, från loge till loge — snärjande garn,
som man måste slita, om man ville tränga sig
fram. Öfver detta gungande nät slungas ett
myller af konfettis — lätta pappersflingor, som
spela i alla färger och fästa sig likt brokiga
moucher på en eller annan hals. Striden har
rasat ända ifrån midnatt, men ingen känner
sig trött. Man slåss i logerna, på scenen och
ända ut i gallerierna. Med ett fång af ser-
pentins i famnen böjer sig en ung strålande
dam — stjärnan vid en af Paris’ teatrar -
omaskerad och klädd i sällskapstoalett — öfver
barrièren till sin loge och står där ett ögon-
blick och betraktar vimlet. Så kastar hon
med en snabb, kattlik plötslighet sitt brokiga
pappersnystan på några beundrare därnere och
glider därefter in i logens bakgrund, fort och
lätt som en skugga. Det är för att undgå
bomben, som riktas emot henne, men ögon-
blicket därpå är hon tillbaka, beväpnad med
två konfettistrutar, och de fem sex herrar, som
underdånigast omge henne, förse henne oupp-
hörligt med nya anfallsvapen. Hon visar, hur
mjuk och hur spänstig och hur oberäknelig
hon är, och man strider med samma häftighet,
om också inte med samma grace, i avantsce-
nen midt emot, där ett sällskap af herrar och
damer — damerna i dyrbara svarta dominos
med spetsmasker, som äro rena mästerverk af
arrangement och bilda stora, genomskinliga
sländvingar på båda sidor om hufvudet —
ömsesidigt öfverhölja hvarandra med en snö
af konfetti. Öfver allt stiger lidelssn, man
skrattar och jublar vid ett välriktadt slag,
och ett halft dussin förtjusande unga engelskor,
typer från Daily-News-julillustrationerna och
så små, att man kunde taga dem för flickor
om tio, elfva år, klappa till och med i hän-
derna, där de böja sig öfver logekarmen i
hvita Kate Kreenawaydräkter och med de små
elfanletena försmalade af långa, mjuka, blonda
lockperuker. Deras barnsliga företeelse väcker
sensation, och grupper af pariserhabituéer stanna
och beundra denna späda krans af tusenskönor
från baletten eller något litet kringresande cir-
kussällskap. Och de äro så lustiga och så
lika hvaraodra med sina små späda armar,
sina graciösa händer och sina stora ljusblå,
traditionelt uttryckslösa engelska ögon, att man
vore frestad att taga dem för en samling doc-
kor, som kunna två eller tre gester, tre eller
fyra slags »Oh! Oh!»
Klädd i en skär sidenburnos rör sig Sara
Brown, den lilla för sin värld typiska parisi-
skan med det engelska namnet, fram och till-
baka i salongen. Det är hon, som var drott-
ningen på den excentriska bal, hvilken för-
orsakade studentoroligheterna i somras och där-
ifrån man vet berätta, att hon uppträdde i en
kostym, som egentligen icke kunde ha ens de
svagaste anspråk på detta namn.
Man ser icke till många masker. Parisiskan
af värld klär sig aldrig i annat än domino,
när hon af nyfikenhet besöker en operamaske-
rad, och de, som utan att äga hennes samhälls
ställning och hennes värdighet likväl sträfva
efter att bevara skenet, följa alltid hennes ex-
empel. Det är således icke svårt att klassera
dessa incroyables i silkestrikåer och röda siden-
frackar utan ärmar, dessa bébéer i små spets-
kjolar och några olyckliga, som förklädt sig
till lampskärmar och kväfvas inne i de siden-
klädda ståltrådskupor, som täcka deras an-
sikten, medan de på sina vacklande hnfvuden
bära den enorma inrättning, som utgör en mo-
dern abatjour. Evad man kallar karaktärs-
masker äro alldeles bannlysta, ty dit får man
väl icke räkna några indianer från Batignolles
och en advokat i lockperuk, hvilken är betald,
för att han skall dansa kadrilj.
Dessa dansöser förtjänade sitt särskilda ka
pitel, om deras konst icke vore ett så botten-
löst — och ett så fult — koreografiskt van-
vett. När man betraktar denna kadrilj, så
afskräckande i sin materialistiska platthet, frå-
gar man sig, hvar den franska smaken, hvar
det franska behaget, hvar den fina, gamla
franska måttfullheten tagit vägen. Om denna
dans, hvilken alltid utföres af särskildt dres-
serade och betalda artister, ändå kunde roa,
men den roar icke ! Den dansas med utma-
nande köld och åskådas ännu kallare, men må
det sägas till de ungas heder, att det till
största delen är de gamla, som flocka sig om-
kring dessa föreställningar, och som småle, när
dansöserna, sjukligt bleka under kindernas
smink och med döda blickar — blickar för
hvilka ingenting har värde, för hvilka ingen-
ting lyfter sig och strålar — göra ett af dessa
språng, där det gäller att uppnå det omöjliga,
det osannolika af lagen om jämvikt och där
man framför allt uppnår att drifva det fula
och det afskräckande till sin spets.
Denna bedröfliga skicklighet är det groteska
resultatet af årslångt arbete. Det finns till och
med en skola — detta är verkligen ordet —
där äldre stjärnor, hvilka den fruktlösa kam-
pen mot åren och formernas alltför omfattande
rundning tvungit att öfverge de forna trium-
fernas fält, utöfva det allvarsamma kallet af
lärarinnor, ett kall som åtminstone fordrar
kroppskrafter. Det gäller nämligen att, som
termen lyder, »krossa» armar och ben på denna
lofvande elevstat, och detta förfaringssätt är
lika plågsamt för den ena parten som påko-
stande för den andra. En nyttig sysselsättning
skulle kosta långt mindre tid, långt miudre
ansträngning — att nu icke tala om smärtan
— men dessa aspiranter, som fasa för hvarje
tanke på arbete, besöka regelbundet, utan att
förtröttas och utan att låta någon pina af-
skräcka sig, sin skola i kvarter Pigalle. Un-
dervisningen är hvarje dag densamma. Eleven
slår sig ned på en stor getfäll, och den värda
lärarinnan vrider och vänder på deras armar
oeh ben för att bryta dem i alla leder, under
det delinkventen mången gång skriker af kval.
Och allt detta för att under några år, medan
ungdomens och fägringens illusion ännu varar,
kunna förvåna publiken på de offentliga ba-
lerna, ty hvad blir väl slutet på deras trista
existens ... I bästa fall en förtidig död, ty
de lefva fort, dessa olyckliga, eller också en
mer än sorglig medelålder, delad mellan um-
bäranden och slö resignation, ty det är icke
alla, som kunna haka sig fast vid den tvifvel-
aktiga räddningsplankan att sluta som välbe-
ställda lärarinnor vid skolan i kvarter Pigalle.
Men denna besynnerliga värld är föga intres-
sant, och den publik, som dessa danser locka,
består nästan ständigt af samma element —
gråskäggiga gubbar, som längesedan förlorat
förmågan att roa sig, och en del förvånade
och -— om någonsin med rätta — skandali-
serade provinsbor. Så såg man på senaste
operamaskeraden en hederlig familj från lands-
orten, bestående af mater familias och tre
döttrar ängsligt gömma sig bakom de parisi-
ska ryggar, som bildade en haie omkring ad-
vokatens, indianernas och de alltför tunnklädda
bébéernas kadrilj. Familjen ville se och icke
se — den var nyfiken och den var chokerad.
Mamma, som var landsortsindignation ända
upp till hårfästet, kastade emellanåt en sned
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
