Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 23 februari 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894
härvid gjorts mellan laktoserinkakao och van Houtens
kakao, och hafva dessa gifvit vid handen, att den
förra iDnehåller mera kväfvefria beståndsdelar (52
proc. mot 35), mindre fett (15 proc. mot 29) samt
ungefär lika mängd kväfvehaltiga beståndsdelar (om-
kring 20 proc.).
Teater och musik.
K. Dramatiska teatern. Länge förebådadt och mot-
sedt med stort intresse gick i tisdags afton det
indiske dramat »Vasantasena» för första gången
öfver denna teaters scen. »Lervagnen», såsom
originalet egentligen heter, utgör ett af de allra
älsta prof som världsliteraturen känner af drama-
tisk diktning och uppgifves vara författadt af den
indiske konung Sudräka omkring 100 år före
Kristi födelse. I den form hvari skådespelet nu
framföres, har det visserligen undergått åtskillig
scenisk modernisering, men denna har inskränkts
till det minsta möjliga och lär i det hela vara
rätt oväsentlig. Den säkra karaktärsteckningen,
den handlingens lifliga och konsekventa utveck-
ling och den djupa fond af ursprunglig poesi,
som möta oss ur detta förstlingsalster af drama-
tiskt författarskap, stå alltså odeladt kvar för det-
sammas egen räkning — ett beundransvärdt och
intressant vittnesbörd, hur föga seklers gång rub-
bat i sättet att känna och tänka inom de all-
mäntmänskliga, de centrala lidelsernas område.
Vasantasena — den sköna, men lågättade ba-
jadéren, hvilken luttras, höjes och till sist segrar
genom makten af sin rena kärlek till den ädle
brahmanen Kaiudatta — hade i fröken Svanström
fått en representant, som, om icke i alla, dock i
flere hänseenden lyckligt skildes vid sin uppgift.
Af den yttre fägringen gaf hon ju lätt en tillfreds-
ställande bild, och för den skärhet och hjärtats
renhet, som omstråla den unga kvinnan äfven
midt under hennes förnedring, fann hon intagan-
de uttryck. I de starkare passionerade scenerna
räckte hon ej alltid till, men hade ock där flere
goda moment. Med hänsyn till de unga och för
så pass fordrande uppgifter opröfvade krafterna
förtjänar hennes framställning obetingadt erkän-
nande. Hr Palmes Karudatta förde med sig den-
ne skådespelares kända både fel och förtjänster:
värme och innerlighet, men brist på friskhet och
kraft. Af Samsthanaka — den fege vällustingen,
hvilkens låga lidelser upptändts af Vasantasenas
skönhet, och hvilken därför traktar efter rivalens
ofärd — hade hr Hillberg utmejslat en genialisk
karaktärsfigur, rik på briljanta detäljer och dock
sammangjutet hel — en af den utmärkte skåde-
spelarens ypperligaste skapelser. Flere vore
ännu att närmare omnämna: fru Rundbergs
friska Mandanika, Vasantasenas väninna, hr Per-
sonnes förträffliga Maitreja, Karudattas vän och
en maskulin pendant till den förra, hr Bceckströms
humoristiske badare-tiggarmunk, hr Skånbergs
manlige Ariaka, men både utrymmet och den sena
tiden, med pressläggningen förestående, hindra oss
härifrån. Framhållas måste emellertid ‘hurusom
intrycket af det intressanta stycket verkningsfullt
förhöjes af en synnerligen praktfull iscensättning.
De alltigenom nya dekorationerna äro en heder
för hr Grabow; särdeles slog tredje aktens tro-
piskt yppiga trädgårdsdekoration högeligen an.
Och kostymerna stå ej efter i gedigen prakt.
Aftonen blef till en afgjord och välförtjänt suc-
cés, och det ur så många synpunkter beaktans-
värda skådespelet bör helt visst vara tillförsäk-
radt en varaktig framgång.
Fru Dina Edlings konsert hade i lördags till
sista plats fyllt Musikaliska akademiens stora sal
med en publik, som på det lifligaste sätt och med
det mest entusiastiska bifall lade i dagen sina
känslor för den framstående och allmänt aktade
konsertgifvarinnan. Fru E. utförde .flere nummer
med sedan gammalt känd och erkänd förmåga.
Värdefullt biträde lämnades framför allt af pro-
fessor Neruda samt därjämte af hr Book, fröken
Ek, fru Svedbom, fröknarna E. Claëson och A.
Larson samt en musikälskare. Konserten — den
första som fru Edling gifvit för egen räkning här-
städes — var i sin helhet mycket lyckad.
Fröken Tora Hwass’ konsert, hvilken uppskju-
tits sedan i höstas, ägde rum sistl. tisdag i Mu-
sikaliska akademiens stora sal inför en ganska
talrik publik. Programmet var väl valdt, ehuru
något för långt, och konsertgifvarinnan visade
sig vara i besittning af en mycket aktningsvärd
I DU N
teknik och god smak i tolkningen af såväl Beet-
hoven (sonate, op. 26) som Schumann (Wiener-
karnevalen) och Chopin. Föredraget — i öfrigt
som sagdt förträffligt — föreföll dock stundom
något kallt. Fröken Hwass har emellertid gått
betydligt framåt och nu trädt i främsta ledet af
våra inhemska pianister. — Fru Edling sjöng med
lif och värme ett par visor af Åkerberg och Grieg,
och prof. Neruda föredrog på sitt oöfverträff-
liga sätt sitt konsertstycke i d-moll samt ett par
extranummer.
En österrikisk violinvirtuos, hr Marcello Rossi,
kommer inom kort att gifva konsert härstädes.
Æja.
Berättelse af Georg Ifordensvan.
(Forts.)
Det var naturens uppvaknande, han målat.
Solen var ännu ej uppe, men det började glim-
ma och lysa på den glasklara himlen, som
bredde sig utan ett moln, men där en och
annan blek stjärna glömt sig kvar. Sjön en
spegel för träd och vass och för himlens hela
färgspel, allting klart och rent, friskhet, tyst-
nad och stillhet öfver hela naturen. Det är
solen hon väntar på, solens rosiga glöd öfver
himmel och sjö . . .
Och han, som lagt upp denna praktfulla
stämning så stort och djärft och så kändt, han
afundades Aja Bergström hennes gåpåmåleri!
Och han gick och grämde sig öfver att han
ingenting kunde.
Jag måste lofva att inte säga ett ord åt
henne om taflan. Det blef i stället hon, som
talade om den för mig, fast hon ej sett den.
Hon talade mycket om honom under dessa
veckor, han intog redan nu en stor plats i
hennes tankar.
Nu regnade det, nu hade han taflan inne i
rum. Naturligtvis kunde han inte låta bli att
måla på den. Han skulle naturligtvis se, att
den tog sig annorlunda ut nu mot när han
hade den ute. Hans Emma skulle inte ha
förstånd att låsa undan penslarna och färgen
för honom eller locka honom att vara sällskaps-
apa så länge det regnade. I stället för att
rita mönster åt henne eller måla af barnet eller
spela vira med oss som en förståndig män-
niska, så skulle han börja experimentera med
taflan, skulle stämma om färgen, beräknad efter
rumdager, skulle komponera in verkningsfulla
motsättningar för att få färgskalan vackert af-
vägd — och så en vacker dag skulle han kom-
ma under fund med att han var på väg att
måla ett cbic-landskap och att hans tafla var
hvarken det ena eller det andra. »Det är för
sorgligt! Ni skall få se att jag får rätt —
jag börjar känna honom nu. Han målar all-
deles för bra, det är hans svaghet. Han kan
inte måla enkelt.»
Regnandet ville ej taga slut, och så kom
den dag, då Aja måste resa sin väg.
»Nu har jag varit där» — det var samma
dag, då hon skulle fara. Hon kom och bultade
på min dörr. Hon kunde inte hålla sig stilla
och hon måste tala för att få luft. »Jag fick
se på taflan, jag gaf mig inte förr än jag fick
komma in.
Ja, jag hade ganska rätt. Han hade målat på
den så att det friska, det omedelbara i stäm-
ningen, det som jag kan tänka mig ha funnits
där, är borta, absolut borta. Just det han
måste ha velat ha fram i den stämningen —
jag förstår det- så väl, jag har flere gånger
gått och tittat på just detsamma — och det
som han säkert hade till utgångspunkt och hade
klart för sig, när han började med den, just
det saknar man nu.
Och det vet han mycket väl, det såg jag på
honom. Han var så nervös, som om han ville
bitas. »Säg ifrån att det är dåligt, ni är väl
åtminstone inte rädd för att tala sanning,» sa’
han. Han såg ut som om han ville slå mig
— och jag visste ett ögonblick inte hvad jag
skulle ta mig till. Men nu skall ni få höra!
Det föll mig in att reta honom för att på så
sätt väcka hans själfkänsla, hans konstnärs-
stolthet. Jag sade i den mest kalla ton, jag
kunde komma ut med, att det här vaj alls
inte hvad jag väntat af honom. Jag sade,
hvad jag skulle låta honom göra om han vore
min elev. Det var oförskämdt, jag vet väl
det, men sådant läder skall sådan smörja ha.
Slutklämmen blef: Tag en knif och skrapa
bort alltihop det här och gör det se’n färdigt
i ett drag! Jag var så fräck mot honom, så
jag skämdes, men jag var arg — få se om
det kan leda till något resultat.»
Aja reste och regntiden upphörde. Asp för-
blef osynlig.
En dag gick jag på visit till mjölnargården
och träffade hans fru ensam. Edvard var ute
och gick, »han har ingen ro nu för tiden, han
är ständigt borta. Han har börjat på med
taflan igen, men ingen får se den. Och han
har inte en tanke på något annat än den. Han
ger sig knappast ro att sofva några Bmmar,
han stiger upp gång på gång under natten för
att se efter om det mulnar.»
Det var en ytterst korrekt undergifvenhet i
hennes ton. Man kunde inte misstaga sig på,
att hon var en förbisedd hustru, som likväl
bar sitt öde med undergifven värdighet.
På hemvägen mötte jag honom. Han var
tankspridd och nervös. Taflan? Ja, han hade
suddat ut alltihop och lagt upp det på nytt.
Allt beror nu på om det fortfarande blir klara
morgnar -— barometern står lyckligtvis högt —
i annat fall är hela sommaren förspilld . ..
Jag blef en tid bortåt nästan lika intresserad
af väderleken jag som han. Han måste taga vara
på hvarenda dag, om han skulle få taflan fär-
dig. Den tid var redan inne, då björkarna
började visa en och annan gul bladruska och då
färgerna om morgnar och kvällar visade ansat-
ser till att bli hårda och skarpa. Högsommaren
började öfvergå i eftersommar.
När jag nästa gång träffade Edvard, var han
så lugn, som jag inte sett honom sedan hans
första vecka här ute. Han talade om sitt be-
slut att lämna taflan sådan den var, att inte
vidare ändra någonting och inte tillägga ett enda
penseldrag.
Aja hade vid sin afresa testamenterat mig
en halftömd chartreusflaska, och i ett g!as af
den gyllene drycken tömde vi en skål för re-
sultatet af hans sommar. Att skålen äfven gällde
henne, antar jag han förstod.
-•i= *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
