Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 2 mars 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN 67
En gång för längesedan
med lika sorglöst sinn’
vid samma eldstads glitter
som barn han slumrat in. . .
Han skakas af en snyftning
från hjässan till domnade knän.
Sa vacklar han gatan framåt
— vet knappast själf hvarthän —
allt medan sista resten
dör bort af dagens ljus,
och mörkret smyger förstulet
kring låga, vacklande hus.
Hjalmar Söderberg.
Sfe.
Några ord om kvinnor oeh
kvinnoarbete.
Af Mathilda L,anglet.
IY.
(Sista artikeln.)
B
n annan grund till att förneka det kvinn-
liga arbetet samma lön som mannens
vill man finna däruti, att mannen väntas
skola grunda familj ocb försörja densamma,
livilket kvinnan icke behöfver. Hon skall
blott försörja sig själf. Detta vore alldeles
rätt resonneradt, om det blott vore sant.
Men rätta förhållandet är, att de flesta arbe-
tande ogifta kvinnor verkligen måste vara
till en viss grad familjeförsörjare. Huru ofta
händer det ej, att en dotter måste försöja en
gammal moder, ofta kanske en fader, bruten
i förtid af olyckor och motgångar, kanske
också af ett slösaktigt och dåligt lefnadssätt.
Eller hon har syskon i läroåren, eller sjuk-
liga syskon, eller en gammal faster eller mo-
ster, alldeles beroende af hennes arbetsför-
tjänst. Månne man då kan påstå, att hon,
af det skäl att hon har blott sig själf att
försörja, bör sättas på indragningsstat i fråga
om lönen? Och alla de gifta kvinnor, som,
då mannen af ren oduglighet, karaktärslöshet
och brist på »ryggrad» — ty sådana män
finnas verkligen — ej kan fullgöra sina plik-
ter, måste blifva familjeförsörjare, så att rol-
lerna blifva fullständigt ombytta, hvem räknar
väl dem?
Däremot måste medgifvas, att det med full
rätt betecknas såsom intrång, när kvinnor,
som redan af andra äro fullt försörjda, som
måhända tillhöra rika familjer, taga för sig
väl aflönade och bekväma platser, eller däri-
genom att deras förmögenhetsvillkor tillåta
dem arbeta för en ringare ersättning, gå i
vägen för andra både män och kvinnor, som
måste lefva af sitt arbete, icke blott för-
skaffa sig lyx och nöjen därmed. Visserligen
kan härvid invändas, först att det är väl
hårdt att beröfva den rika och välbergade
flickan alla tillfällen att gagna med en kan-
ske större förmåga, uppöfva slumrande anlag,
tillfredsställa det verksamhetsbegär, som upp-
står hos alla ädlare naturer o. s. v., och sedan
att det vore illa att undandraga samhället
måhända dess bästa krafter för att ersätta
dem med underhaltigare sådana. Härtill sva-
ras först, att det finnes en mängd arbeten, som
icke betalas, icke kunna betalas, och som
också blifva ogjorda, dem de verksamhetstör-
stande unga damerna skulle kunna taga fatt
på, och där de med fördel kunde anbringa
både sin förmåga och sin entusiasm; vidare
skulle antagligen samhället kunna i betydande
mån gagnas, om till dessa arbeten medfördes
de eminenta krafter, som nu i banklokaler
o. d. förbrukas till nackdel för mången kan-
ske andligen lika begåfvad, men i fråga om
timliga håfvor betydligt sämre utrustad.
Den som törstar efter verksamhet, som har
tid och medel till sitt förfogande, torde utan
svårighet finna utväg att använda båda de-
larna. Så många barn växa upp utan vård
och undervisning, så mången saknar arbete,
därför att han ej fått lära att arbeta, så
många kärleksverk blifva ogjorda, därför att
de, som hafva tid och råd, icke hatva öga
och tankar för hvad som brister. Att arbeta,
att veta att man utför ett arbete, som blifver
till nytta, det är det enda, som ger lifvet
värde, det enda, som ger lefnadsmod och
kraft. Och det vilja vi medgifva, att kvin-
norna, men icke blott kvinnorna, utan också
männen, i våra tider behöfva samla så myc-
ket som möjligt af lefnadsmod och karaktärs-
styrka, och detta kan ej ske på mer än ett
sätt — genom samvetsgrant arbete på den
plats, där de blifvit satta, såväl kvinnor som
män, och troget utförande det arbete, som
kommer oss fer hand, antingen vi äro kvin-
nor eller män.
En audiens hos konung OsearIF.
«
an hade nyss stigit upp från frukostbor-
det och var sysselsatt att genomögna
morgontidningen, då en häftig ringning
hördes frän tamburklockan.
En tjänarinna gick ut och öppnade. Utan-
för dörren stodo tvänne dalkarlar, iklädda sina
skinnpälsar.
»Bor inte våian riksdagsman här?» frågade
den ene.
»Jo, det gör han,» svarade jungfrun.
»Kan vi få tal ve an?»
»Åhja, det kan jag väl tro; stig in, såska’
jag gå in och fråga.»
Han gick ut till gubbarne.
»Ä’ du våran riksdagsman, du?» sporde
dalamännen, i det de räckte fram händerna
till hälsning.
»Jo, så lärer det väl stå till — hvad kun-
nen I vilja för godt, mina vänner?»
»Vi vill fäll, att du ska’ följa oss te kun-
gen,» svarade’Gunnars Per Olson, som egent-
ligeu förde ordet.
»Till kungen? Det var nog. Hvad kunnen
I vilja kungen då?»
»Jo, vi ska’ be’n te ge oss en gudfruktig
präst, må du väta,» och därvid tog han fram
ur sin skinnväska, den han hade hängande
öfver axeln, ett något nedsuddadt protokoll
jämte en lika illa medfaren böneskrift till ko-
Dungen.
Det framgick af de båda dokumenten, att
det hade varit prästval i det lilla régala pa-
storatet, och att en präst, som en del af för-
samlingen icke kunde gilla, hade fått de flesta
rösterna, under det en annan, som visat sig
med nit och allvar vilja utrota lönkrögeri och
annan orättrådighet i församlingen, fått mindre-
talet.
Riksdagsmannen skakade vid genomläsnin-
gen af valprotokollet betänksamt på hufvudet
och mente, att det vore föga lönt att gå till
* Följande intressanta och ord för ord sannfär-
diga skildring af en audiens hos vår konung är
för Idun nedskrifven af den däri omtalade dalade-
putationens ledare.
kungen i denna sak, då deras kandidat ej fått
mer än en tredjedel af de afgifna rösterna.
»Sä kan du fäll ticka,» inföll Gunnars otå-
ligt, »menvi’oppas på ’ärran, vi, och ’an vill
inte att vi ska’ få en supare till präst, utan
en som lär oss Guds väg rätt. Det är då
fäll som så, må du väta, att den som fått
de flesta rösterna ha sutti’ å supi’ med bön-
dren på gässivargåla och därför ticka de om’an,
men ingen h’allvarlig kristen ’ar rösta på’an,
inte.»
»Nåja, jag får väl följa med er upp till
kungen,» svarade riksdagsmannen, tog på sig
fracken och ytterrocken och ledsagade de båda
hederliga dannemännen i den tidiga vinter-
morgonen upp till slottet. Lyckligtvis var det
just en tisdag, konungens mottagningsdag, då
man kunde vara viss pä att få audiens.
Uppkomna i västra slottshvalfvets stora
trappa, som leder upp till konungens våning,
stannade Gunnars och lät sina ögon fara om-
kring åt alla sidor. Därpå utropade han:
»’Ör du, Bog Anders, du, tror du det kan
vara stort ’ärligare i himlom?»
»Hocken kan väta, men nog här det ’ar
storhartadt, dä’ ä’ då fäll visst och sant, det, »
svarade Bog Anders och stod en stund all-
deles häpen öfver den ståtliga trappuppgången.
Uppkomna i förrummet blefvo de ytterli-
gare förvånade öfver de fyra uniformsklädda
ordonanserna, som sutto där, och öfver de
silfvergalonerade lakejerna, hvilka togo emot
de audienssökandes ytterplagg. Desse senare
mätte med ögonen de båda dalgubbarne från
hufvud till fot och voro synbarligen tveksamma,
om de skulle släppa in dessa i skinnpälsar
klädda »masar» bland de guldsmidda, ordens-
prydda herrar, som kommit för att uppvakta
hans majestät och nu gingo af och an i den
stora väntsalen.
Riksdagsfullmäktigen hjälpte dem dock ur
förlägenheten, i det han kort och godt till-
kännagaf, att de tre utgjorde en deputation
till konungen. Därvid slogos dörrarne upp
till biljardsalen, hvilken skyndsamt passerades,
och därpå trädde man in i den vackra vänt-
salen. Dalamännens häpnad och förundran
låter sig ej beskrifva. De vågade knappt sätta
ned sina fötter pä det bonade golfvet, som
var halt och spegelblankt som is. Att sätta
sig på de med gult siden öfverklädda stolarne
var heller icke tänkbart. De stodo därför in-
nanfär dörren helt förlägna och stirrade på
kristallkronorna — de stora speglarne och de
många i olika uniformer klädda herrarne.
»’Adde vi inte riksdagsman mä’ oss, så nog
ba’ vi te få gå ’ärifrån på eviga fläcken,»
mente Gunnars. »Allri kunne fäll en tro, att
det skulle vara så grannt oppe när kungen.»
»Ja,» inföll Bog Anders, »men när det kan
vara så ogrundadt ’ärligt ’os våran jordiske
konung, ’ur ska’ de’ inte då vara där oppe
när alla konungars konung? Micke ska’ vi
få te förundra oss öfver, när vi komma dit
en gång — i det palats, som icke med ’änder
gjordt här.»
Excellenser och generaler, presidenter och
andre civila och militära ämbetsmän gingo af
och an, samtalande med bvarandra, kastande
då och då en och annan frågande blick på
»daladeputationen». Några kommo äfven ned
till de hederliga bondgubbarne och inläto sig
i samspråk med dem.
Efter flere timmars väntan uppropade adju-
tanten omsider de tre dalamännens namn. De
gingo nu in i en lång sal, hvars väggar voro
beklädda med purpursammet och breda guld-
bårder. En äkta turkisk matta betäckte golf-
vet, soffor och stolar, klädda med samma kost-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
