Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 2 mars 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 IDUN 1894
med sin vackra illustration. Följa sä vidare
pristäflingsuppgifter, »Frän skolorna», »Pre-
numeranternas bidrag» och »Prenumeranternas
brefväxling». Denna sista afdelning, som fö-
rekommer i hvarje nummer, intresserar mycket
lifligt de unga genom sitt rikhaltiga utbyte af
alla slags anvisningar och råd. Här finnas
notiser om frimärkssamlingar, autografsamlingar,
mineraler, sigill och herbarier, trefliga kotil-
jongsdekorationer, folkdräkter och handarbeten,
att göra en isjakt, ett hammarverk, ett skrid-
skasegel, gjuta tennsoldater, skrifva stenografi,
spela occarina, bilda skolföreningar, polera löf-
sågningsarbeten, ta ur fettfläckar, göra laseo
och repstege, binda in Kamraten o. s. v. o. s. v.
Allt detta blott i ett nummer! I sanning en
ganska lustig profkarta på alla de ting, som
kunna sysselsatta unga hjärnor.
Efter hvad vi känna, kunna ännu alla num-
mer erhållas fullständigt från årets början, om
någon snäll mamma efter detta så godt först
som sist fattar det beslutet att för sina unga
prenumerera på Kamraten. Priset för hela
året är endast tre kronor. En större och var-
aktigare glädje kan hon svårligen bereda dem.
För patienee-amatörer.
»De sju högarne.»
S
Spelas med två lekar, hvilka väl samman-
[) blandas.
i Man lägger 7 kort i en rad; om bland dem
förekomma några ess, uttagas dessa och läggas
ofvanför. Finnas så tvåor, läggas dessa på essen,
men härvid är att märka, att röd tvåa skall läg-
gas på svart ess och tvärtom, därefter röd trea
på svart tvåa och tvärtom, ända tills esshögarne
sluta med kungar.
Om bland de första 7 korten intet ess finnes,
efterses om dessa 7 kunna sinsemellan ordnas,
men därvid så att exempelvis en fyra lägges på
femman, en tre på fyran, en nia på tian o. s. v.
allt under det man iakttager att rödt kommer på
svart och svart på rödt.
Om härigenom endast fyra högar blifvit af de
sju, utläggas tre nya kort, så att städse 7 högar
finnas. Skulle nu hvarken ess framkommit eller
de 7 högarne kunna ordnas vidare, slås ett nytt
kort upp och lägges under de 7 högarne ; passar ej
det, lägges ett nytt ofvanpå detsamma o. s.v. hvar-
igenom denna sista hög blir såsom talong. Esshö-
garne kunna således ökas dels direkt från talongen
och dels från de sju högarne. Genom attde 7 högarne
gå bakåt, försvinner alltid en hel hög vid hvarje
ökning därifrån och nytt kort tages från talongen.
Om så alla esshögarne blifvit färdiga intill kungen,
är patiencen ute.
Nytt förvärf.
B
et finns väl i närvarande stund ingen
stad i vårt kära fädernesland, den må
nu vara aldrig så liten, som ej äger en re-
staurant. Här finna skapelsens herrar allt
hvad som till kroppens näring och nödtorft
hör — från ett glas öl och en smörgås till
den yppigaste måltid med Johannisberger och
Veuve Cliquot. Till restauranterna hänvisas
de många män, som stå utan familj och eget
hushåll: studenter, tjänstemän, köpmän o. s. v.
Här finna de sällskap samt välsmakande
och billig mat, ty här liksom öfverallt har
konkurrensen tryckt ned priserna.
Men för de bildade kvinnorna, som utan
hem och familj lefva i en stad, är det i
detta afseende bra mycket styfmoderligare
sörjdt. Visserligen har det för längesedan
blifvit ett bruk, att damerna i herrsällskap
besöka de offentliga restauranterna — men
ensamma? Det få de i de flesta fall vackert
låta bli, om de ej vilja utsätta sig för argt
förtal och många obehag. Emellertid finnes
en stor mängd flickor, som måste ut i det
fientliga lifvet för att som lärarinnor, bok-
förerskor o. s. v. förtjäna sitt bröd och som
kanske äro hänvisade till att i närheten af
sin verksamhet hyra ett eller två möblerade
rum. Dessa damer, som ofta utgå från goda,
bildade familjer, behöfva, då de på middagen
komma från sitt mödosamma, ansträngande
arbete, en kraftig och välsmakande måltid —
men hur svårt är det ej ofta att få en dylik !
Att gå till restauranterna eller hushållssko-
lorna, som äfven besökas af herrar, anses
icke gärna passande; att själf laga till något
åt sig är mestadels omöjligt på grund af den
korta middagspausen och är för resten ej
något nöje, och att låta hämta maten harmånga
skuggsidor med sig. För det första fås maten
ofta kall, för det andra blir man lätt led på
den i små portioner utdelade kosten, och för
det tredje smakar icke äfven den bästa mål-
tid, om man dag ut och dag in måste äta
utan sällskap.
Hur skulle det vara, om på alla platser
med ett tillräckligt stort antal ensamstående
bildade fruntimmer, damer funnos, som in-
rättade en matsal endest för det feminina
könet?
Jag känner en energisk, äldre flicka, som
på detta sätt skaffade sig en angenäm verk-
samhetskrets och en förträfflig inkomstkälla.
Hon hyrde i treflig trakt en våning med en
vacker, rymlig sal. Detta rum inreddes ej
kallt och stelt à la restaurant, utan riktigt
hemtrefligt och inbjudande. Matbordet du-
kades alltid på det allra prydligaste. Före-
ståndarinnan skaffade sig fina damastdukar,
vacker servis och vacker borduppsats, och för
hvarje kuvert tog hon det möjligast billiga
pris. Hon lagade enkel, men utomordentligt
välsmakande mat — riktig husmanskost: på
söndagen buljong, på hvardagarne omväxlande
goda frukt-, grönsaks-, vin-, mjölk- och vatt-
soppor, därtill kom en kraftig kokt eller stekt
kötträtt med grönsaker eller sallad och fruk-
ter, en gång i veckan fisk. Om söndagarne
dessutom en söt pudding, kräm eller dylikt.
Det var hela matordningen. —- Men så de-
lades ej ängsligt ut åt hvar och en en afmätt
portion, utan de fulla faten med det prydligt
serverade innehållet gjorde oupphörligt sin
rond kring bordet, och hvar och en kunde
äta af hjärtans lust. Och så godt det sma-
kade alla i den behagliga omgifningen vid
det prydligt dukade bordet och i det ange-
näma sällskapet!
Då jag en gång lyckönskade förestånda-
rinnan till det hastigt uppblomstrade företa-
get, sade hon: »Jag tror, att jag hufvudsak-
ligen har mina alltjämt rena borddukar och
servietter att tacka för det. Från början fö-
resatte jag mig att alltid byta om bordduk,
så snart en fläck fanns på den. Ni kan
tänka er, att det måste ske nästan dagligen.
Men det låter jag ej afskräcka mig. Jag
ställer mig hellre själf vid tvättbaljan, än
jag på mitt bord för en enda middag kan
tåla så smutsiga dukar som man ofta får se
på restauranter. Det alltjämnt rena, glän-
sande linnet skaffade mig snart rykte om en
ordentlig, duktig värdinna, och tack vare detta
rykte har mitt företag gått framåt med stora
steg.» Hvem följer denna dams exempel?
Sin egen.
Up notisboken.
f Hilma Zander. Den 23 februari afled i
Stockholm af lunginflammation en af stiftarne af
den för många svenska kvinnor så bekanta Zan-
derska pensionen, fröken Hilma Zander, 68 år
gammal. Då Idun redan i nästa nummer ämnar
återkomma till en närmare skildring af den du-
gande kvinnans lifsgärning och då äfven bringa
hennes för många så kära bild, inskränka vi oss
för dagen till detta korta omnämnande. Ett an-
tal damer i hufvudstaden, har utfärdat ett upprop
till den aflidnas »vänner, forna lärarinnor och
elever, som ämnat hedra hennes minne med dyr-
bara kransar eller blommor, att i stället lämna
ett bidrag till bildandet af en fond,’ som för fram-
tiden kunde hugfästa minnet af Hilma Zanders
lifsgärning.»
Fondens ändamål vore att bereda pension åt
någon äldre, i behof stadd lärarinna, i första
rummet någon, som varit anställd i fröknarna
Zanders pension. Bidragen mottagas och redovi-
sas af fru Blanche von Sydow, Brännkyrkogatan
7, 1 tr. till höger och fru Annie Rosenberg, Val-
hallavägen 25, 4 tr. upp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
