Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 2 mars 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894
IDUN 71
uppsättningen. Med undantag af hr Salmson, som
ganska väl genomförde sin Basil, voro de ko-
miska figurerna merendels rätt tragiska, både hr
Pettersons alkald, hr Rönnblads trädgårdsmästare
och hr Gardts doktor Bartholo. Hr Klinger var
Almaviva — och att för honom sjunga tenorpar-
tier har allt för länge tillhört det sorglustiga.
Emellertid voro välviljan och bifallet gentemot
den svenska operetten lifliga och torde en tid hålla
den uppe på programmet.
Johannes Elmblad, vår kände framstående sångare,
lär med det snaraste hitväntas för att konsertera.
Musikföreningen gifver om tisdag afton, den 6
dennes, sin trettiosjätte konsert i Musikaliska aka-
demiens stora sal, hvarvid uppföres Haydns »Års-
tiderna» under professor Nerudas anförande.
Æ ja.
Berättelse af Georg Nordensvan.
(Forts.)
6.
Så reste jag till Paris och slog mig ned vid
boulevard Clichy.
En del skandinaver, som bodde uppåt dessa
trakter, hade till sin samlingsplats valt en liten
restaurant vid boulevarden nära till Place Blan-
che. Vi brukade träffas där till dinern vid
sjutiden.
Där var Edvard Asp med fru — barnet
hade de lämnat i svärmors och släktingarnas
vård —- där voro ett par andra unga svenska
målare och ett par finska målarinnor. Mera
tillfälliga gäster voro Sven Richert — han höll
sig eljes till ett kotteri unga fransmän — och
en ung Dorsk författare, som var martyr för
sin världsåskådning. Han hade skrifvit en serie
noveller ur brasserie-lifvet i Quartier latin —
»Fri Kierliglied» var bokens titel. Den hade
blifvit konfiskerad och hade också därför blifvit
ganska mycket omtalad. Nu gjorde dess för-
fattare just ingenting annat än föraktade män-
niskorna, ’slentrede’ omkring på gatorna och
talade om att han fann sig ’vammel’ vid hela
lifvet.
Han hade ett rundt, skägglöst, pojkaktigt
ansikte med kitslig uppsyn. Han hade håret
nedstruket i pannan och gick i en konstnärligt
luggsliten rock och snedgångna skor. Utmärkte
sig dessutom för sitt omotståndliga begär att
vara ^svinsk’, när det var damer närvarande i
vår krets, och var ej ’förstådd’ af de mindre
genialiska ibland oss.
Richert tog honom i försvar, han fann norr-
mannen vara en snäll pojke och en i grund
och botten fin pojke. Han hade dessutom den
förtjänst ätt ej vara rädd för någonting, och
han kände till åtskilliga hörn af staden, som
hvarken främlingar eller parisarne själfva hade
reda pä eller vågade ha reda på.
I hans sällskap hade Richert varit ute för
ett par äfventyr, som hade både ovanlighetens
och farans behag. Mer än en gång hade de
nattetid slagit sig ihop med uteliggare i Champs
Elysées och gjort dem sällskap, hade blifvit
introducerade i spelhus och bandithålor. En
gång hade de med knapp nöd kunnat rädda
sig undan polisen — deras flykt hade gått öfver
tak och trädgårdsmurar — då ett dylikt näste
blifvit kringrändt och sällskapet fångadt. Allt
dylikt var i Richerts smak, han var inte rädd,
han heller, han litade på sina kroppskrafter
och på sin goda tur.
Han hade varit omöjlig att ha i rum under
sina första år här i Paris. Hans öfversvallande
valplynne plägade då taga sig sådana uttryck,
som att han för att höja stämningen vid en
fest tog en fylld vattenkarafin och slog den i
väggen eller att han, när man åkte i vagn,
slog ut rutorna med armbågarna för att få luft
att helt enkelt släppa ned rutorna var inte
genialiskt nog — eller att han, som en gång
hände, klättrade från sin atelier i sjätte vå-
ningen ner till femte våningens balkong för
att öfverraska ett par engelskor, som bodde
där i pension.
Nu hade han likväl kommit öfver detta sta-
dium af pojkaktighet. Han uppträdde ej nu
mera storskräflande och öfvermodigt, och det
var något friskt och trefligt i hans pojkaktig-
het. Han var nu en blandning af gamin och
pariserartist, klädde sig elegant och hade skaffat
sig vänner inom det unga Frankrike.
Afven som målare var han obändig och
oberäknelig, men talangen var afgjord, det var
endast stadga och själfbehärskning som ännu
fattades.
Han var intentionist och syntetist och för-
aktade naturstudiet, »den intetsägande verklig-
heten» var för banal för honom och hans
kotteri.
Asp och Richert hade inga vidare berörings-
punkter. I Stockholm hade Asp ett par år
förut varit den enda, som tagit pojken Richerts
parti, då alla skrattade åt hans våldsamma
impressionisttaflor — på den tiden var Richert
med hull och hår impressionist. Asp hade
lyckats sälja ett par af dem, när Richert var
i penningknipa. Nu hade Richert kommit in
bland unga omstörtare i Paris, föraktade natur-
ligtvis den bourgoiskonst, Asp representerade
— liksom han föraktade all konst, som inte
var ultramodern och radikal — och hade bör-
jat taga sig en ton, som förargade de äldre och
mera sansade.
Asp hade ej kommit rätt i jämnvikt i Paris.
Han kände sig liksom utanför, efterblifven.
Här kom han midt in i en febril kamp om
framgång likaväl som om framsteg. Han såg
mindre af den stora rörelsen, af det ärliga,
rastlösa arbetet, af de själfständiga konstnärer-
nas sträfvan, som gick oberoende af allt hvad
moderiktningar heter, än af begäret att till
hvad pris som helst ’vara med’ i främsta ledet
bland utvecklingens banerförare. Att följa med
strömmen, löpa efter hvarje vindkast, följa hvarje
modets nyck, tycktes honom vara hufvudupp-
giften för de unga. Temligen isolerad, som han
•—• liksom flertalet af de unga svenskarne —
lefvat. här, såg han träden, men fick ingen öfver-
blick öfver skogen. Han som afskydde allt
hvad humbug och skrädande heter, förifrade
sig, när det blef tal om dagens konst, och tog
de äldre målarne i försvar, fast han själf in-
stinktlikt sökte det samma som de bästa bland
ungdomen : uttryek för den egna känslan, de
egna naturintrycken.
Och han erkände för sig själf och sade också
till mig, att det var hans egna misslyckade för-
sök, som gjorde honom ond på dem, som hade
fanatismens eller tanklöshetens gåfva och som
därför hade lättare att lyckas än han. Ty här
fanns i alla fall en mera liffull sträfvan och
större möjligheter till utveckling än på någon
annan plats.
Han hade ej kunnat arbetat mycket under
vintern, ingenting ville lyckas för honom. Han
hade förirrat sig in i experiment, som alls ej
lågo för honom, hade försökt sig på ögonblicks-
stämningar, på luftstudium, han som hemma sökt
först och sist få fram en kraftfull, sund och
rättfram karaktär i laudskapen och som aldrig
lagt hufvudvikten på deras luftverkan. Men han
var inte den som beklagade sig, och ett ord
af deltagande var hvad han minst af allt skulle
tåla. Jag hade nu lärt känna denna inbundna
natur, som var allt för ömtålig och allt för
skygg för att blotta sig och för att sträcka ut
handen efter den medkänsla, han törstade efter.
Han hörde till dem, som äro dömda att gå en-
samma, hörde till de stumma, som längta efter
att få tala.
Så anlände Aja Borgström en dag i början
af mars, pigg och förtjust öfver att vara i
Paris igen och få sitta och äta mat i ett
Däste i Clichy med bullret frän boulevarden
utanför fönsterna —- spårvagnarnes trumpet-
signaler, kuskarnes hesa »u-up!,» tidningspoj-
karnes rop, de förbigåendes prat och skratt. . .
Hon smittade hela kotteriet med sin munter-
het — alla utom Emma förstås. Emma satte alls
ej upp något surmulet ansikte eller någon osten-
tativt ogillande min, då Aja blef mindre korrekt
uppsluppen, och hon skrattade med, då vi andra
hurrade åt vår nykomne kamrats present till
sina landsmän. Den bestod i en hermetiskt
tillsluten bleckburk med plättar, äkta svenska
plättar från Sverige 1 De smakade just ingen-
ting, men det var lika roligt.
Men hennes sätt visade, att hon ej kände
sig sä hemma i sin omgifning, att hon
brydde sig om att göra sig gällande där, att
hon visste med sig, att hon inte hörde dit, ej
delade de andras intressen. Hon skulle ej läm-
nat det minsta tomrum efter sig, om hon för-
svunnit. Hon visste det säkert mycket väl,
men brydde sig inte om att söka göra sig om-
tyckt. Allmänna åsikten var också, att hon
var en tråkmåns och att Edvard var att be-
klaga. En och annan ansåg kanske också, att
de passade för hvarandra, att han var en lika-
dan tråkmåns som hon. — -
V i slutade allesamman dagen på Divan Ja-
ponais, som låg alldeles i närheten. Det var
ett ställe, som tycktes enkom anordnadt för
Aja. Dit hade hela publiken kommit för att
föra oljud, och de uppträdande tycktes vara
anställda endast för att man skulle ha någon
att drifva med. Den magra för detta tenoren
med sina huDgriga ögon, den kollossala negres-
sen med sina eleganta later och sitt förtjusta
leende med munnen upp till öronen, gatungen
som härmade Yvette Guilbert — alla mottogos
de på samma sätt. Publiken öfverröstade sångar-
ne, applåderade vildt,men skrek »non — assez»,
när man hotades med dacaponummer.
Där var en vild koncert ute i salongen. Man
slapp helt och hållet att vara ordentlig. Till
och med Edvard rycktes med af den allmänna
pojkaktigheten rundt omkring. För Aja, som kom
direkt från Stockholm, var alltihop nytt och
märkvärdigt — några hundra ungdomar af båda
könen, som sjöngo, hvisslade, golo och kacklade
men som ändå inte drucko mer än en kopp
kaffe eller ett glas öl på hela aftonen.
»Här ska arbetas utaf bara sjutton !» utbrast
hon, när vi kommo ut på Place Blanche. Mu-
siken från Moulin rouge hördes hit ut, och
innan vi visste ordet af, dansade vi vals på
torget — Aja och Edvard i spetsen. Och som
bakgrund för den improviserade baletten stod
den röda kvarnen i skarp belysning, och dess
röda vingar, fullsatta med små blixtrande elek-
triska ljus, snurrade sitt välkommen till det
glada Paris.
7.
Aja hade med sig ett par landskap, afsedda
för salongen. Edvard hade inte fått något
färdigt att skicka dit, men sin museitafla
från fjolåret hade han fått låna för att utställa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
