Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 10. 9 mars 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894
I prydliga kartonger ligga här allehanda spetsar,
som ni, ärade följeslagarinna, bäst bör kun-
na namnen på; här ses spetsar i en mångfald
färger och mönster, som det synes vara en olös-
lig gåta att utan konstskicklig människohands
omedelbara ingripande åstadkomma. Men det
finns också enklare spetsar, ganzer m. m.
Men vi tåga vidare.
Från kontoret komma vi in i lagerrummet.
I mellan golf och tak gående, af förhängen skyd-
dade hyllor ligger här åtskilligt för damerna att
önska sig.
Vid ett bord sitter en ung flicka framför en
maskin.
Hvad har hon för sig? Jo, hon sätter metall-
skoningar på skoband. Alltså tillverkas äfven
sådana. Ja icke blott skoband, utan en hel del
andra band samt s. k. sportsnören m. m.
Nu äro vi inne i själfva fabrikssalen, hög, rym-
lig, försedd med stora fönster, genom hvilka sko-
gen, ån och fallet bjuda tilltalande utsikt.
Ni tar er om öronen, min fru. Ja, det är verk-
ligen ett hemskt dån från maskiner, turbin och
vattenfall.
Maskinerna, redan till antalet bortåt femtio, stå
i täta led och hvila på bjälkställningar.
Beskrifva dem?
Ja, den som det kunde.
De äro sannerligen så komplicerade, att det
skulle behöfvas en hel ingeniörslärdom för den
uppgiften, och den här ögonblicksbilden skulle till
på köpet växa ut långt öfver det tillåtna måttet.
Spolarna röra sig i strängt systematisk och
högst invecklad gång som figurerna på en ma-
liouett-teater och garngriparne synas ledda af
krafter, hvilka stöta nästan pä det smått öfver-
naturliga.
Vi se för våra ögon, hur gåtan löses, men för-
klara lösningen — det ligga vi alldeles ifrån.
Resultatet ligger dock i öppen dag. Ur maski-
nernas mynningar växer meter efter meter af spet-
sar, band och snören, och de flyta varligt ned i
de om mjölkcylindrar påminnande bebållarne.
»Hur mycket spetsar förmår hvarje maskin fram
bringa om dagen?» frågar ni med tanken pä den
tålamodspröfvande virkningen.
»Det är olika,» svarar fabrikschefen, »men om-
kring 70 meter är det vanliga »
_ 70 meter ! Ett virknålens årslånga arbete på
så kort tid.
Band kan hvarje maskin väfva ända till 1,000
met’ r om dagen.
Vill ni se profver på fabrikens alster, så upp-
lyses att sådana sändas mot porto.
Arbetarne, af hvilka de flesta kvinnliga, ha intet
annat göra än att förse maskinerna med garn från
spolverket, hvilket äfven drifves med kraft från
fallet.
Borås spetsfabrik, som redan nu gör skäl för
mer än namnet, kommer att i snar framtid ut-
vidga sig med en afdelning för alla slag af öf-
verspunna gummiband och gummisnodder samt
hängslen.
*
Vi äro ute i det fria igen, men länge ännu då-
nar i öronen ekot af maskinernas buller.
På vänlig inbjudan göra vi en titt upp i fab-
rikschefens bostad, belägen pä en höjd, som er-
bjuder en ståtlig tafla öfver det stolta höglandet,
just nu, dränkt i vintersolens bjärta ljus.
Återvägen till stationen leder förbi Fristads
kyrka, invid hvilken Peder Gylta (hjälten i Bjur-
stens »Gyltas grotta») har sin graf. Grafstenen,
å hvilken en bild af riddaren är skulpterad, synes
till landsvägen.
Vid Öresjön, å hvilkens höga stränder och svart-
blå spegel just nu aftonens skuggor börja falla,
ligger något längre söderut Gyltas grotta.
Osökt framställer sig för oss en jämförelse mel-
lan den tid, då riddar Peder Gylta och hans kam-
rater läto, ofta damerna till ära, höra sitt vapen-
gny i dessa trakter, och en tid, då spetsfabrikens
maskiner dåna och arbeta åt damerna i fredlig id.
A. B.
V ill du röra 7id en nässla, utan att bränna
dig, sä grip raskt tag i den. När något pinar
och plågar dig, så gör detsamma, och smärtan
skall mista sin udd.
F. Bacon.
En audiens hos konung Osear II.
(Slut fr. föreg. n:r.)
tkomna i yttre salongen, ropades de ånyo
tillbaka in i konungens rum. Då de inkom-
mit, yttrade konungen: »Jag tänker ni gärna
ville hälsa pä drottningen också. »
Ja, det ville de gärna, förstås, och konun-
gen ledsagade dem själf genom flere rum till
drottningen, som vänligt kom dem till mötes
och hälsade dem.
»Åh, ä’ ho’ dronninga, ho?» utbrast Bog
Anders.
»Ja, jag är drottningen,» svarade hennes
majestät, i det hon satte sig ned i en soffa.
»Ho’ ’ar varit mieke sjuk, ’ar vi ’ört, och
nog ha vi oppe i Dalarnes hyddor ofta bedt
Gud för ’na, att ’an, som ’ar lif och död i
sin and, skull gör na frisk,» fortsatte Gunnars.
»Tack, mina vänner,» svarade drottningen,
»Gud har nog nådefullt hört edra böner. Jag
är mycket bättre nu än för ett är sedan.»
»Ja, Gud ’an örer bön, därpå ’ar vi ans
löfte, och ska’ det nu gå än lättare för oss
att bedja för våran kung och dronning, sedan
vi sett dom, ansikte mot ansikte,» utlät sig
Bog Anders.
Härefter -utspann sig ett ganska allvarligt
samtal mellan de kungliga personerna och de
enkla dalgubbarne, tills tårar glänste i både
konungens och drottningens ögon.
»Nej, nu få ni gå,» yttrade slutligen ko-
nungen, i det han ånyo kramade deras val-
kiga händer.
»Gud välsigne eder och edra kära i hem-
met, » sade drottningen, i det hon vänligt
räckte dem handen.
»Ja, tack för det ordet, och Gud välsigne
våran konung och dronning,» svarade de tro-
hjärtade bönderna, och så gingo de.
*
»Nog a vi trott, att vi ade en god ko-
nung och dronning, men allri i världen kunde
vi förstå, att de voro så ’gemena’ och ’ned-
låtande’ som de voro,» utropade Gunnars, när
de gingo utför slottstrappan.
»Ja,» menade Bog Anders, »inte ä dä fäll
många land, som ;ar en töcken kung. Jag
tycker då, att det var, som om de varit den
vise Salomo, så märkvärdig var ’an.»
»’Or du, Gunnars, du, nog få vi våran
präst te körkherre, allti — tror inte riksdags-
man de också?»
»Åhjo, det är nog möjligt, men ni ska" tro,
kungen kan inte göra allt hvad han vill, han
heller,» menade representanten för Dalarne.
»Kan an inte — dä va då underligt —
hocken tror du törs sätt sig’ emot kungen, om
’an vill ge oss prästen ? Nej, du, det är Gud
som leder konungarnas hjärtan som vattubäo-
kar. En karlakarl var ’an i alla fall.»
Ja, det voro de alla med om. Men voro
dalgubbarne belåtna med sin kung — så var
konungen kanske icke mindre belåten med
sina frispråkiga dalkarlar.
Följande onsdagsmorgon fick riksdagsmannen
befallning att samma dag infinna sig hos hans
majestät.
»Du hade ett par frispråkiga landsmän uppe
med dig i går,» yttrade konungen.
»Ja, ers majestät,» bugade sig riksdagsman-
nen, »de voro enkla naturbarn, på hvilka den
moderna civilisationen icke haft någon särde-
les påverkan.»
»Men de hade god reda pä sin bibel,» åter-
tog konungen.
»Ja, det är måhända ock den enda bok de
studera; men den studera de grundligt och
deras lif bär prägeln af detta stu.ium.»
»Både jag och min gemål tyckte mycket om
deras ärliga, rättframma språk,» fortfor ko-
nungen, — »känner du något närmare till den
präst, de ville hafva till kyrkoherde?»
»Ja, eders majestät, äfven han är en äkta
dalkarl. Han var smed, tills han fyllt tjugu-
fyra år, då han började studera. Ean ser
liten och obetydlig ut, men han har andens
stål i sin karaktär och är fast i sin tro som
den klippa, hvars malm han hamrat.»
»Godt — känner du den andre, som fått de
flesta rösterna?»
»Nej, men jag är öfvertygad, att alla parter
vinna,, om eders majestät täcktes gifva dem
den pastor de begära.»
»Ja, hälsa dem, att jag skall göra hvad jag
såsom konstitutionel kung kan, och här har
du ett par fotografikort, som du skall lämna
dem från mig, ett till dem hvar.»
Det faller af sig själft, att de båda gub-
barne blefvo ytterst förtjusta åt deu kungliga
gåfvan, och när de återkommit till sitt hem
bland Dalarnes åldriga fjällar, togo de sig för
att skrifva till konungen för att på detta sätt
lägga sina tacksamma, undersåtliga känslor i
dagen. Äfven härvid -vände de sig till sin
riksdagsman med begäran, att han skulle fram-
lämna brefvet, sedan han först »rättat felen»,
såsom de uttryckte sig.
De började detta bref något egendomligt :
»Hälskade Fader i erranom,» skref Gun-
nars. »När jag nu hâter kommit till mitt
em i Dalom och tänker på hall den kärlek
och nedlåtenhet, med hvilken vi mötte land-
sens fader, så kunna vi icke hannat än täcka
på hvad skrefvet står om den vise konung
Salomo och hvad dronningen af rika Harabien
sa te onom: Halt det jag i mitt land utaf
ditt väsende och af din visdom ’ört ’afver, det
här sant. Och jag afver icke velat trott
det till dess jag är kommen och ’afver det
med mina ögon sett. Och si, det är mig icke
älften sagdt. • Salige äro dine män och dine
tjänare, som halltid för dig stå och ’öra din
visdom.»
Vidare tackade de på det underdånigaste
för det kungliga porträttet, hvilket de förkla-
rade skulle blifva det dyrbaraste arf de komme
att lämna sina barn.
Omkring två månader efter nu beskrifna
audiens fick riksdagsmannen en eftermiddag
ett bref från dåvarande ecklesiastikministern
af följande korta, men viktiga innehåll : »Då
jag vet det skall intressera er, får jag härmed
underrätta, att pastor X. i dagens konselj blif-
vit utnämnd till kyrkoherde i S. församling i
Dalarne. »
Riksdagsmannen telegraferade genast till sin
gamle vän, kontraktsprosten B., meddelande
honom den goda nyheten. Denne lät vid te-
legrammets mottagande sätta för sin springare,
och i det klingande slädföret ilar han vägen
fram till S. kyrkoby, där Gunnars bodde. Där
blef icke liten glädje. Nyheten spred sig till
vännerna i byn med blixtens snabbhet, och
snart var en liten flock samlad omkring kon-
traktsprosten i Gunnars stuga. Där tackade
man Gud på gammalt svenskt sätt med böjda
knän och knäppta händer, och så sjöng man
af bjärtans lust: »Nu tackar Gud allt folk.»
* :f:
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0080.html
