Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 9 mars 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DU N 77
År hade förgått, då riksdagsmannen gjor-
de en resa genom Dalarne. Han besökte
dä äfven sin vän Gunnars. Det blef ett gladt
återseende, och Gunnars log i sitt skägg, sä-
gande: »Sir du, att det var sant hvad jag sa’
te kungen: ’Gör ’an hva’ ’an kan, nog få vi
våran präst allti’. Men si, en toeken kung,
som vi ’ar, finns inte i hela väla, det här dä
visst och sant, det. ’Ör du, Kirsti, du, gå å
ämta mej skrinet, du,» tilläde han till sin
äldsta dotter, en kulla på tjugufyra år. Efter
en stund kom Kirsti in med något, som säg
ut som ett klädesbylte.
»’År ska’ du fäll få se min skatt ifrån
Stockholm,» fortsatte Gunnars, i det han bör-
jade veckla upp tyglapparne, ur hvilka omsi-
der framdök ett litet skrin. Locket öppnades
sä försiktigt, som hade man en dyrbar relik
framför sig. I skrinet låg ett litet paket, om-
lindadt af en mängd solkiga tidningsblad, kar-
duspapper och gamla charta sigillata proto-
kollspapper, gulnade af ålder. Efter mycket
fubblande och lindande blef ändtligen ett ku-
vert, någorlunda hvitt, synligt, och ur detta
framdrog Gunnars försiktigt konungens foto-
grafikort.
»Dä’ ska’ jag säj däj, att detta ta s ej fram
alla dar,» menade Gunnars, och hans blick på
konungens bild förrådde mer än de vältaliga-
ste ord, att konung Oscar II äfven i Dalar-
nes låga hyddor äger hjärtan, som klappa
af oskrymtad kärlek för den ädle och högsinte
monarken.
Spanska hem.
Skildrade för Idun
af C. H. E. R—y.
(Slut fr. föreg. n:r.)
■ï|k måDget hus härska dock både ordning och
fit renlighet, och husfrun förstår att leda och
undervisa sina tjänare, eller också att, med
sina döttrars tillhjälp, själf hålla allting i
stånd, och en dylik liten våning med sina
bonade golf, sin mirador och sina balkonger
fulla af grönt och blommor, värmd och upp-
lyst af ett strålande solsken samt bebodd af
enkla, glada hjärtliga människor, gör ett an-
genämt intryck, trots bristen på möbler och
annan hemtrefnad. Man bör också erinra
sig, att det mildare klimatet gör vistelsen ute
så mycket mera möjlig än hos oss, och att
något egentligt hemlif, såsom vi tänka oss
det, icke finnes, hvarför det faller sig jäm-
förelsevis lätt att reda sig med ett minimum
af trefnad och bekvämlighet inom hus. Sina
vänner träffar man oftast på promenader, och
vill man visa dem en artighet, tager man
dem med sig till ett kafé, där man ofta ser
hela sällskap tillsammans intaga glace, li-
monad eller chokolad samt fördrifva ett par
timmar under muntert glam. Endast ett par
gånger om året bullar man upp hemma med
anledning af de förnämsta familjemedlemmar-
nes »dagar», d. v. s. deras födelse- och namns-
dagar, hvilka i de flesta fall äro en och
samma dag, då ett barn merendels erhåller
det helgons namn, på hvars dag det föddes.
Från tidigt på morgonen till sent på aftonen
emottagas då besök och gratulationer, bord
med förfriskningar stå dukade hela dagen.
Vänner och släktingar medföra blommor och
presenter, och högtiden afslutas vanligen med
en aftonmåltid för de närmaste vännerna.
I spanska hem utgöra de mindre barnen
ofta, underligt nog, hemmets skuggsida, så-
tillvida att de af brist på tukt och upp-
fostran blifva riktiga små plågoandar, som
tyrannisera både föräldrar och tjänstefolk. För
ett par generationer sedan uppfostrades de
på gammaldags vis och höllos med risets
tillhjälp till goda seder, men numera tyckas
föräldrarne alls icke förstå vare sig nyttan
eller nödvändigheten häraf. Troligen kommer
sig detta däraf, att de själfva äro barn af
den reaktionstid Spanien genomgått,. då en
del gamla bruk och åsikter för ovanlighetens
skull kom ur modet. Följden är, ätt de
små icke tyckas hafva en aning om hvad
lydnad vill säga, sakna allt bordsskick, skrika
och bråka hela dagen och neka att gå till
sängs tidigare än de fullvuxna. För att göra
otrefnaden fullständig tillkommer det egen-
domliga förhållande, att man i ett spanskt
hem icke har någon särskild barnkammare,
utan de små vistas fritt i alla rummen, utan
åtskillnad, skräpa ned med leksaker öfver-
allt samt klifva och klättra på alla möbler.
Vore ej klimatet så godt, att de dagligen
kunna vistas ute i timtal, vore en sådan tin-
gens ordning i längden outhärdlig. Detta
förklarar också, hvarför barnen så tidigt skic-
kas i skola, gossarne redan vid fyra eller
fem års ålder. Jesuiternas skolor utmärka
sig just för sin stränga disciplin, och som
äfven halfpensionärerna där tillbringa så godt
som hela dagen, äro mödrarna alldeles be-
friade från allt besvär och allt ansvar, sedan
skolåjdern uppnåtts. Man kan därför med
sanning säga, att barnens uppfostran, såväl
som deras undervisning, uteslutande ligger uti
munkars och nunnors händer.
Spanska tjänare äro i allmänhet mycket
trogna och tillgifna och, ifråga om sedernas
renhet, våra egna långt öfverlägsna. En svensk
matmoder skulle dock finna de allra flesta
förfärligt okunniga samt tröga och lata. För
öfrigt hör man i Spanien samma klagomål
som i andra länder, det nämligen att tjänare
icke längre äro hvad de fordom voro. Många
mindre familjer söka också att reda sig dem
förutan med tillhjälp af en hjälphustru, hvil-
ket lättare låter sig göra i ett land, där all
tvätt lämnas till tvätterskor, där matlagnin-
gen är lättvindig, och där större delen af mat-
varorna säljes eller aflämnas vid dörren.
En särdeles varm och innerlig familjekär-
lek råder som oftast i de spanska hemmen.
Ytterst konservativ som spanjoren i allmänhet
är, håller han ännu ofta fast vid det gamla
bruket, att hela familjen utgör en enhet med
gemensamma intressen, dit sönerna, då de
gifta sig, införa sina hustrur, och där mo-
dern regerar, så länge fadern ännu är i lif-
vet. Ofta händer det till och med, att hon
icke ens abdikerar, då äldste sonen, vid den
förres död, öfvertager husbondeväldet. Man
ser ofta fall af stor själfuppoffring och oegen-
nytta hos ynglingar, hvilka vid faderns från-
fälle blifvit lämnade som moderns och sy-
skonens stöd. Det skulle ej falla honom in
att tänka på sin egen framtid eller lycka,
förr än hvarje medlem af familjen blifvit
fullt tillgodosedd, systrarna bortgifta och ut-
styrda, bröderna uppfostrade och iståndsatta
att reda sig själfva och moderns ålderdom
fullt betryggad. Under tiden kan det dock
hända, att hans egen unga fästmö i åratal
får gå och vänta på honom och att båda
lämnat ungdomen långt bakom sig, innan de
sent omsider kunna tänka på en förening.
Dock faller det ingen in att beklaga den unge
mannen, och själf gör han det icke heller
— han fyller ju blott sin plikt, och flickan
väntar troget sina tolf à femton år — och
detta i ett land, där förlofningen vanligen ef-
ter blott ett par veckor efterföljes af bröl-
loppet.
I etD spanskt hem börjar dagen nästan utan
undantag därmed, att husets damer, sedan
barnen blifvit afskickade till skolan, klockan
half nio begifva sig till närmaste kyrka för
att höra mässan. Tjänarne, som vid samma
timme icke kunna komma ifrån, gå i stället
klockan sex till den tidiga morgonmässan och
därifrån ofta direk till torget, dit matmo-
dern blott sällan gör sällskap.
Förmiddagen tillbringas med hushållsgöro-
mål, sömnad eller besök hos någon förtrogen
vän. Efter middagen tager man regelbundet
sin lilla siesta, hvilken ofta är ganska be-
höflig, då man, sommartiden åtminstone, läg-
ger sig mycket sent. Efter intagen eftermid-
dagschokolad gör man därefter stor toalett.
Den angenämaste timmen på dagen är nu
kommen — den, då man går ut för att se
och blifva sedd. Gatorna, som tidigare på
dagen varit tysta och folktomma, fyllas i en
hast med skaror af välklädda damer, och
senare på aftonen, då fäderna och sönerna
lämnat sina affärslokaler och afhämtat eller
ute uppsökt sina familjer, råder en formlig
trängsel på trottoirerna. Vid åttatiden af-
tager denna hastigt, man går hem för att
supera, men sommartiden återvänder man van-
ligen genast till gatan igen och promenerar
vid musikens toner ännu ett par timmar i
den uppfriskande aftonluften.
Husets manliga medlemmar tillbringa isyn-
nerhet vintertiden alla lediga stunder på sitt
kafé eller i sin klubb. Många herrar ägna
också ganska mycken tid åt musiken och till
och med små oansenliga städer hafva orke-
strar af idel amatörer. Äfven sångföreningar
finnas, hvilka flitigt besökas af unga män.
Det allra vanligaste sättet att tillbringa
aftonen om vintern är dock att efter intagen
aftonmåltid i sällskap med fru och döttrar
besöka en »tertulia» hos någon omtyckt eller
framstående medlem af umgängeskretsen, van-
ligen någon äldre herre eller dam. Man träf-
far där sina närmaste vänner och språkar
med dem bort ett par timmar. De flesta fa
miljer höra till en viss tertulia, ehuru det
äfven går an att undantagsvis hälsa på i
andra, om man blir ombedd. Ingen trak-
tering förekommer, och det hela går så enkelt
och ogeneradt till som möjligt. I stora värl-
den äro vissa tertulior i förnäma och rika
hus mycket besökta och bilda då små lysande
hof kring framstående medlemmar af börds-
eller penningearistokratien. Om sommaren
förflyttar sig den lilla kretsen ofta helt en-
kelt från förmaket ut i Alamedan, där mu-
siken spelar och där man får frisk luft, me-
dan man språkar. Då ställas stolarne tätt
ihop och vid cigarretternas bloss och solfjä-
drarnes sakta fläktande klingar det vällju-
dande spanska språket om möjligt ännu skö-
nare.
I gammalmodiga hus afslutas dagen ännu
därigenom att husmodern läser alla rosen-
kransens böner högt med barn och tjänstefolk,
innan familjen går till hvila.
Sen till, att Idun och Iduns Mode-
tidning finnas hos alla edra bekanta!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
