Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 9 mars 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894
En basar till förmån för Brefbärarnes sjuk-
och begrafningskassa anordnas härstädes i bör-
jan af april. Att ändamålet här mera än mån-
genstädes är synnerligen behjärtansvärdt behöfva
vi väl näppeligen påpeka. Vi äro säkra om, att
en hvar skall skynda att med sin skärf bidraga,
då det gäller dessa allmänhetens tjänare, hvilkas
inkomster ej äro synnerligen stora i förhållande
till deras ansträngande arbete.
Teater och musik.
Musikföreningen
gaf i tisdags i Musikaliska akademien sin 36:te
konsert, hvarvid uppfördes ingenting mindre än
Haydns odödliga oratorium »Årstiderna’. Mu-
sikföreningen och särskildt naturligtvis dess ni-
tiske och skicklige ledare, prof. Neruda, för
tjäna det högsta beröm för framförandet af
detta tonverk. Sättet, hvarpå det skedde, är i
hufvudsak äfventedes värdt de högsta loford.
Körerna gingo med lif och lust, med precision och
god nyancering. Solopartien innehades af fru
Edling (Hanna) samt herr Salomon Smith (Simon)
och en känd amatör (Lukas). Hvad de båda
förstnämnda beträffar, stå de öfver allt beröm.
Däremot skulle Dog det hela vunnit på, om Lu-
kas’ rätt vidlyftiga och maktpåliggande tenorparti
lämnats åt en mera rutinerad sångare. Den i sig
själf vackra stämman hade svårt att göra sig gäl-
lande, särskildt i ensemblerna, hvarjämte föredra-
get var väl tamt och färglöst.
Att i detalj redogöra för det storslagna tonver-
ket neka oss både tid och utrymme. Vi kunna
dock ej underlåta att framhålla några af de mest
anslående ställena. Oratoriet är som bekant de-
ladt i fyra afdelningar: Våren, Sommaren, Hösten
och Vintern. Af dessa torde Hösten och Somma-
ren vara de mest framstående. Här upprullas för
oss en hel rad målande naturskildringar, lifliga
jaktscener och pikanta genretaflor — allt ordnadt
med mästarhand och af slående effekt.
Vi erinra oss särskildt ur andra afdelningen —
Sommaren — den vackra solhymnen, Lucas’ ca-
vatina »Naturen trycks», Hannas härliga aria »O,
hvad tjusningar» — förträffligt föredragen af fru
Edling — samt stormkören och den utomordent-
ligt sköna slutkören med sin målande aftonstäm-
ning. I tredje afdelningen, Hösten, framstå sär-
skildt Simons präktiga jaktaria — oöfverträffligt
föredragen af hr Smith —, den lifliga jaktkören
och till slut den charmanta dryckeskören. Till
tonverkets främsta skönheter torde ock kunna
räknas första afdelningens melodiösa kör «Kom,
glada vår» samt gluthymnen »Evige, mäktige, all-
gode Gud!». I samma afdelning återfinnas ock
den välkända arian »Re’n åkermannen glädtigt går»
— på det mest fulländade sätt föredragen af hr
Smith. Den svagaste afdelningen är nog den si
sta, Vintern. Men äfven här återfinnas förträff-
liga nummer såsom Simons aria »Betrakta här,
bedragna hop», den praktfulla slutkören, äfven-
som Hannas humoristiska visa om hur torpar-
flickan lurade unga Hans Nåd.
Mycket mera skulle^ kunna anföras. Obestrid-
ligt är, att oratoriet »Årstiderna» hör till de oför-
gängliga tonverk, som aldrig böra försvinna från
en hufvudstads musiklif. Musikföreningen förtjä-
nar ock det varmaste tack från den musikälskande
allmänhetens sida, för att den framfört det här-
liga tonverket, hvilket säkerligen, om det oftare
kommer till uppförande, skulle bli lika populärt
som samme mästares oratorium »Skapelsen».
Kungl. operan har förlänat ökad dragningskraft
åt »Tannhäuser» genom att låta signora Labia
utföra Elisabets parti. Den unga sångerskan, som
i röstmedel och ståtlig apparition vida öfverträf-
far flertalet af sina föregångare härstädes, har
genom det sätt, hvarpå hon löser denna maktpå-
liggande uppgift, ytterligare bekräftat vår förut
uttalade åsikt, att hon inom en ej så aflägsen
framtid kan varda en välbehöflig primadonna vid
vår k. opera — förutsatt nämligen att hon lär
sig svenska språket och därpå kan utföra sina
roller. Vissa brister i mimik och plastik torde ej
möta några synnerliga svårigheter att öfvervinna.
Elisabets fordrande parti utfördes i allt fall med
tillräcklig känsla och värme för att med stöd af
den härliga och klangfulla stämman verka syn-
nerligen anslående. Signora Labia belönades ock
IDUN
vid sitt första uppträdande med det lifligaste bi-
fall af den talrika publiken.
K. operans nyaste program upptager Glucks
härliga opera »Orfeus», i hvilken rollerna inne-
hafvas af fruarna Linden och Sterky samt fröken
Holmstrand; vidare Hummels 1-aktsopera »Mara»
med fru Brag samt hrr Bratbost och Söderman.
Vi återkomma i nästa nummer till ett närmare
omnämnande af det intressanta programmet.
K. Dramatiska teatern gifver fortfarande med
stor framgång det till såväl innehåll som utstyr-
sel särdeles framstående indiska skådespelet »Va-
santasena».
Södra teatern gifver alltjärrit för till sista plats
fullsatt salong det genomroliga stycket »Charleys
tant» med »Doktor Carrasco» som förpjäs. Bil-
jetter måste vanligen tingas dagar i förväg.
Marcello Rossi, österrikisk violinist, gifver med
biträde af pianisten fröken Helga Thiess konsert
i Musikaliska akademien nästkommande måndag.
Richard Andersons elevuppvisning i Vetenskaps-
akademien sistl. lördag gaf liksom den förra vid
handen, att undervisningen vid hr A:s institut be-
drifves med synnerlig omsorg och till följd däraf
också med framgång.
&
Æja.
Berättelse af Georg Nordensvan.
(Forts.)
Aja slog an på norrmannen till en början.
Han lockade henne att smaka på absinth —
absinth var det enda, som kunde göra lifvet dräg-
ligt för honom — och hon grinade illa åt den
grönblaskiga drycken och sade, att »man bör
ha den i vrångstrupen, för att riktigt känna,
hur god den är.» Men när han en stund
suttit och talat på sitt sätt om sidor af paris-
lifvet, dem hon ej visste något om och som
hon förstås var nyfiken på, blef hon med ens
ond och bad honom tiga, och när han då blef
stött och gick sin väg — hon var ju lika
»snerped» som de andra gässen! — då urladdade
hon sin harm inför oss andra med en känsla
och öfvertygelse, som jag knappast väntat af
henne. Hon hade tårar i ögonen och hetmes
läppar darrade:
»Jag tycker jag inte är sipp, jag är knappt
»bättre folk» ens, jag är inte någon ingenue,
men så simpel och ofin tycker jag inte man
har rätt att tro mig vara, så jag skulle be-
höfva sitta och höra på den där tölpens ge-
menheter!»
Hon steg upp och gick ut för att inte låta
oss se, hur barnsligthon bar sig åt och hur
föga hon kunde behärska sig själf.
* ... *
April var nu inne, och man började känna
vår i luften.
Eu kväll, då jag kom till vårt samlingsställe,
fanns hvarken Edvard eller Emma där och
inte Aja heller. Eörst då vi gått öfver till
kaféet — det historiska Eremitaget — och
slagit oss ned där utanför, fingo vi se henne
vifta åt oss från ett omnibustak. Hon hade
Edvard med sig där uppe.
Hon hoppade ned, solbränd och varm af
vårluften. Ett helt fång nyutslagna syrener
hade hon med sig.
»Lefve våren!» ropade vi. Och hon tog
strålande glad emot artigheten med en storar-
tad nigning för publiken.
Vårluft förde de med sig hit in till boule-
varden. Hon hade i morse fått se Edvard
på en omnibus, hade ögonblickligen anat, att
79
han ämnade rymma till skogs, hade lika ögon-
blickligen hoppat upp till honom i Omnibussen,
och så blef den stackars karlen tvungen att
dras med .henne hela långa dagen. De hade
för öfrigt haft riktigt »extraliffadt».
»Det var öfeerdådigt där ute på landet,»
instämde Edvard. Han beskref landskapen,
han hade dem ännu för sina ögon, små deli-
kata strandmotiv från Seinens stränder. Hela
trakten en enda bukett af vårblommor, en hel
bädd af nyutslagna syrener under verandan,
där de ätit frukost. Och när skymningen bör-
jade lägga sig helt lätt och dallrande genom-
skinlig öfver landskapet, och man tändt lyk-
tor här och hvar, medan himlen ännu var klar
och låg i rosafärg öfver kullarna och öfver
floden — det var rent af förtjusande. »Så
har jag aldrig sett fransk natur förr. Och
inte heller Paris så, som när vi for hit in på
ångbåten i skumrasket med bud om, att nu
var våren kommen.»
Han afbröt sig med att fråga: »Hvar är
Emma?»
Frågan möttes af en allmän skrattsalva, så
komiskt hade den kommit fram. Edvard skrat-
tade med — han hade sannerligen rent af
glömt bort Emma. »Jag får gå upp och se
efter, om,hon är hemma.»
Han kom ej igen.
Middagstiden dagen därpå gick jag upp på
hans atelier.
Hade fru Asp varit ute och studerat pariser-
lifvet på egen hand i går?
Nej, hon hade inte haft lust att gå ut.
Edvard kom åter in på gårdagens märkliga
händelser. Han tog fram en karta och visade,
hvart de farit, hvar de stigit i land, försökte
få rätt på de vägar, de gått. Det hade varit
en riktigt duktig promenad, de gjort. Emma
skulle inte orkat gå så långt.
Det knackade, det var Aja, som gjorde en
imponerande entrée.
»Har herrskapet sett något så elegant förr?
Yar så god och häpna.»
Hon var ny från topp till tå, i en ultra-
modern parisisk vårkostym, från hatten med
vårblommor i en slinga rundt om brätterna
och till de små ljusa skorna. En smula extra-
vagant, men chic, extrachic. Och hon själf
strålande af belåtenhet, det nya koketta skalet
klädde henne märkvärdigt bra, hon var sig
inte lik, hon var nästan vacker.
Till hennes ära framrullades husets minst
ovärdiga fåtölj, och hon slog sig ner i den
med mycken värdighet.
Jaha, hon hade tagit den äkta mannen om
hand i går. Hoppades att Emma inte var
»lissen» öfver enleveringen, karlen hade ju i
alla fall varit på väg att rymma. Nu hade
hon kommit som en räddande ängel och hade
sett efter honom hela dagen. Han hade inte
gjort några dumheter, det kunde hon intyga.
»Men jag har aldrig sett honom så pojk-
aktig. Han var som när man släpper ut en
kalf om våren. Gumman och garçonen på re-
stauranten, där vi åt frukost, tittade efter oss
och skrattade. Hvad de sa’, det hörde jag
inte, men att de hade roligt åt oss, det kunde
en blind se. Men det var ditt fel, för »lilla
jag» var ytterst chic.»
Hon n ötte Emmas förvånade blick, förvå-
nad öfver detta »du», framkastadt så obesvä-
radt till Edvard. Det var väl ingenting att
bli öfverraskad af! Men Aja blef ändå brydd
och rodnade —- hon kunde ju aldrig dölja sina
känslor — man såg på henne, att hon kände
sig obehagligt berörd af Emmas sätt att se på
henne.
Hon slog genast in på ett annat samtals-
£
g
ra pJ
o M
’ö "3
3 ’G
ra P*
£ &
ba
o
. P1
Ö
t, -ö
0 o
ra
■a
<4
ra
J3 ®
1 *
■v
fl
o
ti
M
ÜÎ
K
IQ
°^4
» -O
SS t/l
. i-1
« SO
ÊM
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
