Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 16 mars 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DU N 85
Det första fröet.
Ett trettiofemärs minne.
S
ör 35 år sedan fanns ännu ej i vårt land
och ej ens i dess hufvudstad en enda
högre undervisningsanstalt för kvinnor. Sedan
den unga flickan vid konfirmationsåldern slutat
sin skolgång, förekom ingen vidare undervis-
ning, utan möjligen enskilda lektioner i språk
för dem, som därtill hade håg och medel.
Undervisningen i skolorna var äfven i de flesta
fall ganska ytl,g. Den unga kvinnan kunde
således ej söka sin utkomst genom något in-
tellektuellt arbete, därtill ägde hon ej förmåga,
och några vägar stodo henne ej heller öppna.
Utom åt hushåll och sömnad kunde hon en-
dast ägna sig åt lärarinnekallet, och för detta
var hon ej heller särdeles väl rustad. Vid
riksdagarne hade visserligen förslag väckts om
inrättande af ett seminarium för bildande af
lärarinnor, men detta hade afslagits såsom ej
af behofvet påkalladt. Då öppnades här i
Stockholm af några för kvinnans bildning varmt
intresserade män: rektor I. A. Siljeström, d.
v. professorn, sedermera kanslirådet friherre
A. II. Fock, professor F. A. Cederschiöld, ma-
gister Schlick, professor N. J. Andersson och
hofpredikanten Lithner, en Lärokurs för frun-
timmer. Den fortgiek under trenne år, och
flore lärare deltogo sedan i undervisningen så-
som öfverste F. N. Staaff, professor Hamberg,
lektor Tham. Sedan lärokursen fortvarit un-
der dessa trenne âr och visat sig fylla ett
verkligt behof, blefvo medel till Seminariet
för bildande af lärarinnor af riksdagen bevil-
jade, och inrättades detta kort därefter och
var således i viss mån en fortsättning af denna
lärokurs.
Lärokursen omfattades med största intresse
af en stor skara bildningstörstande unga kvin-
nor, hvilka deltogo i undervisningen, dels så-
som elever, dels såsom åhörarinnor. Den af
alla lärarne, hvilkens lektioner — i fysik —
med djupaste iatresse åhördes och som själf
med aldrig tröttnande nit undervisade och fö-
reläste samt med ospard möda för hvarje vecka
rättade elevernas skriftliga uppsatser, var pro-
fessorn friherre Fock, den ende ännu lefvande
af Lärokursens stiftare. Eleverna hafva allt-
Enkulinarisk utställning iParis.
Skildrad för Idun af
June Gernandt-Claine.
S
ärldsstadens köksmästare ha i dessa dagar
— utan en tanke på faran af att un-
der fastan fresta svaga dödliga till den ögonens
begärelse, som ligger i åskådan af en becka-
sin eller ett dussin lärkor, anrättade på det
sätt som Brillat-Savarin drömde om, när han
besjöng dessa »paradisets fåglar» — anordnat
en utställning i Industripalatset vid Champs-
Elysées. Och de gourmeter, som vandrade
uppför trapporna till denna märkliga exposi-
tion, kunde på förhand betrakta sig som för-
dömda.
Det hela var ett fullständigt poem. Redan
prologen — den strålande exposé af koppar-
kastruller och spisar, som iuledde denna koc-
karnas inspirerade dikt -— var tillräcklig att
sätta fantasien i rörelse. Det behöfves så
litet för att tänka sig denna blankpolerade
värld, insvept i de förföriska och ljufva ån-
gorna af vildt, som brynes af hönsbuljong,
som sakta puttrar i sin gryta, återspeglande
sedan i tacksam hågkomst bevarat denna för
dem så lärorika tid och de så afhållne lärarne
och vid flere tillfällen bringat dem sin hyll-
ning. Efter 10 år, efter 20 år, efter 30 år
hafva de samlats för att betyga dem sin
tacksamhet och tillgifvenhet. Äfven nu, efter
35 år, samlades häromdagen ett litet antal
elever (äfven af dem äro många bortgångne)
för att till baron Fock framföra sin tacksam-
het. Bland dem märktes: fruarna A. Wallen-
berg, född Sydow, Anna Retzius och Ebba
Lind af Hageby, födda Hierta, Vendla Dahl,
född Ling, Ebba Sundén, född Gregerson,
Friherre A. H. Fock.
fUffi ;
-A-
■
fröknarna 4hlin, Alida Rossander m. fl. Från
flere aflägset boende hade bref med hälsningar
anländt. Fru Sundén tackade i varma orda-
lag å egna, å forna lärjungars och å den sven-
ska kvinnans vägnar för det som genom baron
Focks undervisning blifvit utsådt, ett första frö
som burit frukt icke allenast för de forna lär-
jungarna, utan för alla Sveriges kvinnor, ty
från denna tid har tillfälle stått dem öppet
att ernå en grundligare bildning, en djupare
utveckling och en verksamhet ej blott till själf-
försörjning, men äfven till andras gagn.
fy
de lekfullt tama reflexerna af spiselflammans
husliga eld. Man var beredd att beträda det
rum, som kökets mästare helgat åt de subtila
alstren af sin fritt skapande fantasi. Ty de
äro nydanare, dessa herrar. De stå så högt
öfver den borgerliga matlagningen, som konsten
— den verkliga — står öfver handtverket, och
de skulle hellre dö än falla in i den vanliga kål-
soppkokningen8 banalitet. De ha en ära att
rädda, och de rädda den. Hvem skulle ieke
nödgas erkänna, att de äro artister — verk-
liga artister med sina mästare och sina olika
skolor — när man sett och beundrat de
skulpturala verken af deras hand. De ha
utbytt 8lefveu mot mejseln. De anse det helt
säkert icke under sin värdighet att smeka en
förfinad smak, men de älska ännu mera att till-
fredsställa ett konstförfaret öga genom fär-
gernas väl afvägda verkan och liniernas mjuka
harmoni. Och de ha intet att afundas bild-
huggaren, som knådar den klibbiga leran eller
hugger den hårda marmorn. Hvar finner
man ett material, som är smidigare än svin-
flott, som lydigare formar sig under fingrarnas
tryck? Och hvilken målare skulle kunna
återgifva ett vinterlandskaps sorgsna blidhet
— de bruna linierna af dess träd och dess
snötyngda himmel — sannare än denne mä-
stare af spisen, som målat träd i bechamellsås
på ett stycke späck. Man vänder sig gripen
ifrån denna melankoli i flott för att — jag
hade si när sagdt smaka på en annan tafla,
en marin, där ryska flottan (i socker) gungar
på lätta vågor (af gelatin) — en verklig
idyll, så förtjusande att man kunde äta upp
den. Icke långt ifrån detta sjöstycke skakar
en amiral Avellau (i socker) handen på
Frankrikes amiral (i nougat). Intet kan vara
mera ägnadt att komma patriotiska strängar
att vibrera, och mer eller mindre konstnärligt
utförda, betyga dessa herrar hvarandra öfver-
allt sin vördnad. Man får se dem i kara-
mell, i gelatin, men framför allt i späck,
och det går så långt, att man efteråt knap-
past kan smaka på en fläskkotlett, utan att
tänka på dem båda. Ett monumentalt verk
bär namnet »Ryska flottans emottagande i
Toulon», och man kan inte föreställa sig nå-
gonting mera upplyftande än åsynen af dessa
sjömän, som hälsa hvarandra från däcket af
sina sockerskepp. Dock ha artisterna af
slefven-mejseln äfven behandlat ämnen af min-
dre aktuell natur: man får se en Venus i
nougat kämpa med en Cupido i karamell, ocb
en konstnär har med innerlig pietet framställt
den heliga jungfrun i mandelmassa. Men ut-
ställningens pärla är likväl en staty af Vatel,
kockarnes kock, riddaren af köksäran utan
fruktan och tadel, hvilken i ett ögonblick af
grym tragik föredrog döden framför vanäran.
Men hvem känner icke historien om denne
man, som stötte värjan i sitt bröst, därför att
fisken kom två minuter försent för att komma
till kungens taffel? Och hvem har icke und-
rat, hur han så lättsinnigt kunde öfverge
denna värld, där villebrådet lämnar så härliga
stekar, och där fasanen är så läcker, när han
anrättas som pastej. En sådan sensibilitet
står helt säkert ensam i köksärans annaler,
och troligen skulle dess temporära modifika-
tioner tillåta en nutida utöfvare af yrket att
öfverlefva en sådan liten fläck på sin heder
som kock. Men hvilken annan skulle kunna
återge hans storhet med så mycken pietet?
Han är framställd i det ögonblick han stic-
ker en värja af deg in i sitt degbjärta.
och allt vibrerar i denna staty, ända från
sockeln, som tyckes vackla — och till den
store mannens spetsmanchetter. Men allt är
beundransvärdt. En staty — i sockerbröd —
som framställer Lulli, komponerande i mån-
skenet med en symbolistisk kastrull vid sina
fötter, är lika vacker. Och sockerbröd är ett
utmärkt material för framställandet af ämnen
af denna natur. Det borde till och med vara
vid vite förbjudet att begagna sig af marmor
eller ens af lera, och den artist som öfver-
trädde förbudet, skulle till på köpet dömas
att under sina återstående dagar dekorera pa-
stejer. Det skulle göra honom godt och inte
åstadkomma; nämnvärd vskada inom den kuli-
rfariska skulpturen. Dess utöfvare stå alltför
högt för att ta intryck af hvad det än måtte
vara. De låta endast inspirera sig af sig
själfva. Och hvilken inspiration!
Det finns några, som helt enkelt låta en
skinka vara en skinka och ett gelé vara ett
gelé. Men de äro få. Och det är roligare
att stå och titta på ett svinhufvud och undra
om det är en romersk kask och sedan slå
upp i sin katalog och läsa, att det är ett
svinhufvud. Det är en smula ombyte i det
privata borgerliga kökets alltför monotona är-
lighet. Och man förlåter förklädnaden, därför
att den ofta är så ytterst sinnrik. Man kom-
mer därhän, att man äter af nyfikenhet, när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
