Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 16 mars 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86 1894
man icke längre äter af hunger, och den rätt
man för till sina läppar är ett hemlighetsfullt
och doftande poem, som konsten subtliserat
i det oändliga. Se bara pä denna »ryska
sallad»; det är ett mästerverk, och dess upp-
hofsman försäkrar, ait han underhållit en lång
koirespondens med Victor en Sardou om sättet
för dess tillredning. »Teodora», skrifver den
moderne dramaturgen till honom i en af dessa
mätkliga epistlar, »Teodora har kostat mig
langt mindre möda.» U’ställningen inskrän-
ker sig icke till en uppvisning af mer eller
mindre snillrikt dekorerade och djupsinnigt
uttänkta rätter — den låter en också se,
hur nian skall dekorera ett bord. Och äfven
detta är à la russe — prydt med tre stora
blomsterkorgar, hvaraf en i midten och två
på bägge sidorna. Desserteu och »les hors-
d’oeuvres* äro placerade rundt omkring, och
de öfriga rätterna inkomma i den ordning
matsedeln föreskrifver. Detta mod har gjort
sig gällande nästan öfverallt, men det finns
dock ieke få, som ännu föredraga den gamla
franska seden — att framsätta alla rätterna
på en gång i hela deras rika och doftande
öfverflöd.
Men detta är icke allt. Biträdd af två
elever, håller en köksmästare föreläsning med
åskådliggörande exempel inför en krets af
andäktigt lyssnande damer, och medan ordens
aldrig sinande ström flödar från hans läppar,
hänga deras blickar fast vid en beckasiu,
som stekes på spett öfver ugnselden.
I samma sal täckes en annan broder af
Vatels upphöjda yrke vägleda allmänheten i
dess val af kökslitteratur. Det finns kokböc-
ker på vers, där författaren känt sig så gri-
pen af sitt ämne, att han icke kunnat ge be-
skrifning på en enkel omelett, utan att måla
med allt solnedgångens guld, och det fiuns
kokböcker på nykter — alltför nykter prosa,
för att nu icke tala om hela den rika tid-
ningslitteraturen från den lilla hemtrefliga
»Pot-au-feu» till »La cuisine française», detta
vördnadsbjudande organ för köksmästare i
snatt sagdt hela världen. Man ögnar igenom
dess spalter, o<h ens förbryllade tanke, som
hvarkeu hittar ut eller in, drömmer sig med
ett slags hopplös saknad tillbaka till ett lös-
kokt ägg och en bultad biff, som får vara
mör eller icke mör, tunn eller tjock, stor
eller liten — bara deu i all barmhertighets
namn icke är dekorerad!
&
Hvad man dansar oeh hur
man dansar i världen.
Koreografiskt potpourri
af Gustaf G ull berg.
%
II.
elßntressant skulle det vara att söka uppvisa
y|lg karaktärsskillnaden mellan de olika nationer
nas dans. Men det skulle föra utom ramen
af dessa fragmentariska anteckningar.
Mest påfallanite är skillnaden mefian de roma-
niska folkens eldiga, varmblodiga danser och de
engelska folkens.
Det är, som om den dimma, som hvilar öfver de
brit ska öarna, lade sig kylande öfver folkdansen,
gjorde den enformig och — tråkig.
Se till exempel den engelska nationaldansen
*jig*. I den dansen realiseras problemet perpe
tuum rrmbi e — — det är en ständig rörelse på
samma fläck, ett monotont hoppande och slående
i golfvet med fot-u orna.
Öfver hufvud taget ingår hoppandet som ett allt
uppslukande e’ement i den engelska dansen och
till och med Anylaisen — som skulle vara en
elegant kontradans —blir två rader dansande som
hoppa mot hvarandra.
Samma »tristesse» hvilar öfver de irländska
danserna, och skuttarnes favoritdans är ett slags
»chaîne anglais». Den så kallade Schottish är
ingalunda någon skotsk dans, utan en baletlmä-
stare kumposiiion af ingredienser från flere land,
närmast eo utveckling af en folkdans från Rhen-
piovinsen Her Rheinländer. En art af schottish
dansas som folkdans i vissa delar af Sverige.
De slaviska länderna och Pulen bilda en egen
grupp inom dansen. De ryska och ungerska dan
serna, likasom en d*-l zigenardanser, ha en gemen-
sam grundton af melankoli. Denna grundlon af-
brytes ibland af en hastigt uppflammande lidelse,
en stormande passion, för alt strax därpå dö bort
igen i en klagande ton.
Sådan är Czardas, Ungarns nalionaldans, och
sådan är Kastaschok, en rysk bonddans.
Såväl de ryska som ungerska danserna äro of-
tast pardanser, i hvilka mannen är den kraftigaste
parten, kvinnan den svaga, som ackompagnerar
med små, enstaka rörelser. Det är mannen som
inför, kvinnan utvecklar sin styrka, sin vighet, sitt
mod och får sin belöning därför af henne, genom
att hon godhetsfullt och uppmuntrande deltager i
dansen — eller hon visar sin likgiltighet genom
axelryckningar och sum miner.
Öfverkroppens rörelser spela i de ryska danserna
och zigenardanserna en stor rol för den kvinnliga
parten. Snabba karaktäristiska skakningar på
»kuldrorna — svåra att efterhärma — ingå i nä-
stan hvarje zigenardans.
Bredvid de na’ionela danserna — de egentliga
folkdanserna — Czardas i Ungarn och Ka-tasehok
i Ryssland intaga de halft militära danserna ett
stort rum.
Alla de så kallade Kosackdanserna — af hvilka
man för några år sedan såg så glänsande prof
vid det polska bale’tsällskapets besök i Stockholm
— äro ett slags militäriska danser, förutsättande
en utomordentlig styrka och vighet. Af dessa
ryska och kosackdanser är Karamenski den
mest bekama. Karamenski kan dansas solo af
man eller ock som pardans. En annan dylik dans
är Hnpfjak.
De fiolska danserna äro stolta, raska — ett
mellanling mellan de slaviska och de romaniska
folkens danser. Masurka, Redowa, Warsoviana
och Krakowienna äro de mest bekanta.
Men den egentliga nationaldansen är ej som
vanligen antages mazurkan, ulan den gamla äfven
hos oss kända Polonaisen.
Den modernaste af alla danser i världen, ealscn,
är som förut nämnts tysk. I de tyska staterna
finnes dessutom en oändl ghet af folkdanser, hvilka
dock alla utgöras af variationer på valsens gifna
tema.
Våra scenska och norska nationaldanser — hvilka
tyvärr knappast kunna sägas existera i verklighe-
ten — äro för bekanla att här behöfva skildi as.
Daldansen, Jösse håradspolka, Frykdalspolka, Hal-
lingen och Springdansen m. fl. ha vi sett någon
gång på operan eller Philochoros’ föreställningar,
sällan eller aldrig på landsbygden. De gamla
danserna ha försvunnit med de gamla dräkterna.
På väg till Orientens dans nämner jag i förbi-
gående, att i Grekland bibehållit sig flere spår
af de antika danserna, såsom Angrisméme och
Candiote, hvilken senare är densamma nu som
på Homeri tid.
Arnaonte är ett slags milPärdans och Grue en
folkdans vid firandet af vårens ankomst.
Orientens danser — alméernas och bajadérer-
nas danser — äro, såsom de skildras, alltid ett
slags monotona kärltkspantomimer; sinnligt eg-
gande och berusande plastiska förevisningar mera
än dans i den bemärkelse vi taga ordet.
Från Marocko till Egypten uppträda bajadèrerna
i danslrupper på kaféerna för profetens söner.
De utföra alla slags danser alltifrån de religiösa
deroisch-danserna, till den lasciva »danse du
ventre».
Låtom oss göra en liten titt på ett dylikt egyp-
tiskt café dansant.
En liten sal. I fonden en tribun. Borla i
skymundan sitta några araber med sin eviga
cigarett, knäppande på sina Oud — ett slags
gitarr — eller trummande på sina Darbouks —
tamburiner af koppar och skinn. Det är en en-
tonig konsert i långsam, döfvande takt.
En stjärna af andra rangen börjar föreställnin-
gen. Det är en ljus-dans, en variation af ågg-
eller svärdsdansen.
I half polkatakt svänger hon tribuneu rundt.
Så griper hon plötsligt från ett bord ett brinnande
ljus, placerar ljuset på bufvudet och fortsätter
dansen kring tribunen, med hufvud och öfver-
kropp fullkomligt orörliga. — Det är hennes dans.
Nu bomma dervischerna, de s. k. runddan-
sarne. De svänga sig rundt på ett enda ställe i
en gifven takt, utan att någonsin förändra denna
eller vika en tum ur den cirkel, hvari de röra sig.
Deras anletsdrag äro orörliga, deras mantlar svänga
i stora cirklar kring dem. Båda dansörerna göra
samma, ständigt lika rörelser med armarne, som
ömsom läggas på hjärtat, ömsom sträckas bedjande
ut. Hufvudet faller långsamt ner på skuldran.
Men ännu svänga de rundt åt samma håll, snab-
bare, snabbare, tills de plötsligt stanna. De kunna
snurra rundt på detta sätt i ända till tjugu mi-
nuter.
Till orientaliska danser kunna ock hänföras de
tunisiska jönglördanserna — ett mellanting af
ofvannämnda danser och akrobatik — samt de
ohyggliga konvulsiviska danser som utföras af den i
norra Afrika kända sekten Aissa-Ouas. Försatta
i extatiskt tillstånd, ulföra dessa araber en mängd
ohyggliga experiment, stinga sig med spjut, hänga
sig öfver skarpa svärdsklingor, svälja lefvande
ormar och så vidare. Det hela afslutas med en
vild dans, som jag sett, men icke ens vill beskrifva
här — i all dess ohygglighet.
De exotiska folkslagens olika danser äro föga
bekanta.
Indien har sin mångfald af danser, elddansen
vid stora högtidligheter, då de dansande svänga
rundt med brinnaude facklor i munnen. De hafva
sina bröllops- och begrafningsdanser o. s. v.
Kinesernas dans är näs’an uteslutande panto
mimisk och består i ett hoppande ömsom på det
ena, ömsom på det andra benet, medan fing-
rarne i samma takt lyftas upp och ned öfver
hufvudet.
Ett vertiabelt javanesiskt balettsällskap hade jag
nöjet se på världsutställningen i Paris 1889.
Truppen bestod af fyra unga flickor på 16—18
år, alla små, magra. De sågo ut som om de voro
utsvultna. Men glada och lifliga, med käcka, pigga
utmanande ögon och med gester, som vi skulle
kunna kalla en smula vågade, men som hemma
på Java kanske äro lika vanliga som oskyldiga.
Deras hudfärg var citrongul. Nakna armar
och ben.
Och dansen? De höja sig på tå och börja
svänga sig, långsamt, rundt estraden, så smånin-
gom fortare, fortare, dock ännu rätt långsamt efter
vårt sätt att se. De gestikulera, de kokettera med
ögonen, allt under det de svänga rundt hvar-
andra.
Det är verkligen en originel dans. Dansöserna,
med sitt i solfjädersform uppsatta hår, se ut som
Buddha-figurer. De svänga och svänga, hälsa
graciöst med handen, som böjes i båge utåt —
deras blickar bli till slut stela, deras läppar orör-
liga, de dansa sig så småningom in i glömskan
och frånvaron, och man känner likasom en fläkt
af den yttersta österns ande, dyster, utan en tanke,
stel som döden — fast rörelsen finns där.
Men de lefva ej längre — de äro automater.
Så tystnar musiken plötsligt — baletten är slut.
Äfven indianerna och de flesta vilda folkslag
ha sina olika danser. Från Kongo till Antillerna
finner man hos de vilda folken spår af en neger-
dans som i Centralamerika kallas Chika.
Ur notisboken.
Drottningens sommarplaner. Drottningen
lär äfven i sommar ämna taga sin bostad å går-
den Skinnarböl, nära Kongsvinger. Drottningen
ankommer dit i midten af juli och vistas där ett
par månader.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
