Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 30 mars 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
att låta henne tro det, visste väl ingen mer
än han, men deras förbindelse tycktes vara
lycklig. Mina vägar hade fört mig långt ifrån
hufvudstaden, och jag hörde icke stort af
Edith. Hon sände mig ju nâgongâng ett af
dessa bref, som man skickar sina vänner, när
solen står högt uppe och nuet är öfverfullt,
och mina svar voro skrifna under intrycket
af att jag hade blifvit henne i det närmaste
likgiltig. Det var till slut endast genom
släktingarna jag dä och då fick underrättelse
om Coltas, och man var icke sen att tala om,
att han slagit sig på vidlyftiga spekulationer
och gjorde sin kur till hvarje kvinna som
kom i hans väg. Jag visste icke hvad tro
jag skulle sätta till alla dessa historier, men
så får jag en dag se en notis med hans
namn i en tidning. Han hade försvunnit.
Rymt. Man trodde till Amerika. Omstän-
digheterna voro de vanliga, undergräfd affärs-
ställning, hotande ruin och vissa oklara be-
drägerier, hvilka för öfrigt aldrig fullständigt
kommit i dagen.
Det gjorde mig så innerligt ondt om Edith.
Jag ville skrifva, jag ville säga henne någon-
ting till tröst, men du vet hur det är med
dessa goda uppsåt — man finner aldrig de
rätta orden, man är rädd att såra — och så
tiger man. Jag plågades likväl af det med-
vetandet, att jag svek vår gamla vänskap,
och när det nu helt plötsligt yppades ett till-
fälle för mig att komma till Stockholm,
tyckte jag det var, som om jag gått att för-
sona en orätt.
Jag visste, att hon flyttat till Vasastaden
och bodde hos sin gamla hushållerska, och i
eftermiddags gick jag och sökte upp henne.
Jag kan icke säga, hvilken förstämning som
betog mig på vägen. Jag frös. Jag hatar
dessa första höstdagar, då kylan tränger ända
in i sinnet och människorna icke tyckas äga
någon annan tanke än att krypa ihop i sitt
skal. Jag vet icke hvad det låg för en tröst-
löshet i själfva dagern. Himlen var icke
klar och icke heller mulen, den var bara kall
med någonting dödt, förbleknadt, aflägset öf-
ver sitt ogenomskinliga, skylösa hvalf, någon-
ting obestämbart och hopplöst som en död
fråga, hvilken icke längre kan förfära, men
hvarpå det icke heller gifves något svar. Jag
betraktade husraderna, som jag gick förbi,
och människorna, som jag mötte och som
skyndade från syssla till syssla, och allt det,
som upptog mig och dem, hela den bestän-
diga upprepningen af ett och detsamma, som
utgör våra dagar och våra år, syntes mig så
ändamålslös och så främmande som vore det
något, hvarmed vi icke hade det ringaste att
skaffa. Jag undrade för mig själf, hur jag
och alla dessa hade tålamod att lefva, hur
vi orkade att om och om igen knyta samma
banala maskor i samma nät, hur vi så lugnt
kunde finna oss i tillvarons vana, när sorgen
väntar de flesta af oss och glädjens ögonblick
äro så fåfänga som hade de aldrig varit.
Hela tiden stod hon för mig, Edith, och jag
skall aldrig glömma, hvilket medlidande som
betog mig, när jag steg uppför den smala
trappan i den nybyggda kasern med smålä-
genheter, där hon bodde. Det var den gamla
hushållerskan, som kom och öppnade, och hon
brast i gråt, när hon fick se mig.
»Det kan man kalla ett gladt återseende,»
hördes en liten röst längst inne i den skumma
våningens innersta lilla rum, där jag fann
Edith. Hon satt eller halflåg i en länstol,
som var ett af de få föremål, jag kände igen
bland det, som omgaf henne, ingen dyrbarhet,
intet konstföremål, ingenting som kunde erinra
om välståndet från förr. Själf föreföll hon
mig mindre förändrad än jag väntat, såvida
jag kunde göra mig reda därför, ty jag var
rädd att betrakta henne alltför ihärdigt, men
när jag tog ögonen ifrån henne, såg hon på
mig med en blick, som sade: hvarför skonar
du mig? hvarför låtsar du om ingenting? kan
det då döljas att jag har lidit?
Yi talade om gamla tider, men med detta
tvång, som gärna lägger sig öfver ett sådant
samtal, då det finns områden, som man måste
taga sig till vara att icke beträda; hon var
kanhända mindre besvärad än jag, men ett
par gånger, då den gamla hushållerskan, som
stannat inne i rummet, syftade på Colta med
ett par af dessa häntydningar, hvari kvinnorna
äro mästare, och som icke tyckas säga något,
medan de säga allt, såg jag, hur det tändes
inne i hennes blick. Och då den gamla gått
ut och’ vi blifvit ensamma, lutade hon sig
tillbaka i stolen med ett sådant uttryck af
trötthet, en sådan längtan efter hvila, som jag
ännu aldrig sett i en människas ansikte.
»Om hon ändå ville sluta upp en gång,»
sade hon.
»Sluta med hvad?»
»Med att klaga på honom. Denna män-
niska förstår inte, hur det plågar mig.»
Jag visste inte, hvad jag skulle tro. »Men
Edith,» sade jag, »är du då så blind för
honom.»
»Blind,» upprepade hon, »nej, jag är icke
blind, men om han gjort mig dubbelt så
mycket ondt, om han gjort lifvet dubbelt så
tungt för mig, skall jag aldrig glömma, hvad
jag har att tacka honom för.»
»Du — har du något att tacka honom
för?»
»Ja,» svarade hon, »ja, det har jag. Hvad
väntade jag mig af lifvet? Jag har aldrig vetat
hvad det är att ha en dag af hälsa, min
barndom var ett enda långt lidande, och jag
har aldrig varit ung, aldrig som andra. Jag
satt som en tiggare vid kanten af vägen och
trodde mig höra till de utstötta, de utomstå-
ende. Och han har gjort mig lycklig. Han
har låtit mig tillhöra de utvalda, dem, som
varit älskade. Skall jag fråga efter, hur
länge det räckte, om det varade i dagar eller
år? Hade det så endast räckt en dag, en
vecka, skulle jag inte köpt det för dyrt, om
jag betalt det med mitt lif.
Du har kanske hört sägas, att han — äl-
skade andra . . . Men hvad var då jag, att jag
skulle kunnat hålla honom kvar? Jag kan
inte betrakta mig i en spegel, utan att vända
mig bort med förtviflan. Hvad har jag, som
kunde fängsla honom, som kunde komma
honom att för alltid se bort ifrån mitt yttre?
Det var en tid, då han gjorde det, och kan-
ske finnes det inte en kvinna, som någonsin
smakat hänförelsen af en lycka sådan som
min.»
Jag skulle inte kunna ge dig en föreställ-
ning om, hur vacker hon var i det ögon-
blicket. Dragen förvandlades, ögat fördju-
pades och klarnade, och det stod som ett sken
om henne.
»Jag visste, att det icke skulle vara länge,»
sade hon, »men det gjorde ingenting. Det var
som när man har en god dröm och tänker:
jag vet att jag vaknar, men låt mig känna
mig lycklig till dess. Det gör att jag kan
bära alltsammans, till och med att han läm-
nade mig . . . Nu komma de och beklaga
mig för mina olyckor och tala om min förlo-
rade förmögenhet och om min dårskap, som
hämnat sig. Jag hör på och säger ingenting.
Men om dot stod att göras om nu, då jag
vet hvartill det leder, gjorde jag det utan
tvekan, med samma svindlande känsla af
glädje. Är jag icke rikare nu trots fattig-
domen och saknaden och tomheten? Har jag
icke haft mitt ögonblick af fullhet?»
»Jag vet icke, om detta skulle gjort samma
intryck på alla,» sade min vän efter en kort
tystnad, »men för mig låg det en fläkt af
storhet i denna stackars lilla kvinnas ord.
Jag tänker på hennes trista öde, på hen-
nes lif, som troligen skall sluta i ensamhet
och beroende, och jag beundrar henne, som
kan lyfta ögat öfver skuggorna och dö med
blicken fäst på den fläck, där hon en gång
sett solen.»
För patienee-amatörer.
Öfversten.
Två lekar blandas väl. Därefter uppräknas fyra
högar med sju kort i hvarje, hvilka läggas i en
fyrkant. Emellan de två öfversta högarna lägges
ytterligare en med fjorton kort. Nästa kort i
ordningen lägges såsom begynnelsekort; likaledes
blifva alla andra kort af samma valör begynnelse-
kort i de andra högarna i den följd de komma.
På dessa läggas sedan i stigande ordning, men
utan afseende på färg de andra korten. På de
fem uppräknade högarna transporteras fritt i fal-
lande ordning, och korten uppflyttas härifrån på
de nämnda begynnelsekorten, när passande kort
komma. Emellan de två nedersta högarna lägges
det första kortet af de öfverblifna, som man be-
hållit i handen. Passar ej detta på begynnelse-
korten (i stigande) eller på någon af de fem hö-
garna (i fallande), så nedlägges det följande o. s. v.
När alla öfverblifna kort tillika med de fem hö-
garna uppflyttats på begynnelsekorten, är patien-
cen färdig; i motsatt fall är den förlorad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
