Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 30 mars 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1804 IDUN
grammet upptog därjämte, utom hr Stenhammars
Dyaste pianokonsert, ett par andra ganska förtjänst-
fulla svenska kompositioner, nämligen Introduction
och fuga af E. Ellberg och Sommarnatt af B. Beck-
man, båda för stråkorkester. Fru Edling sjöng för
öfrigt vid god röstdisposition en cavatina ur op.
»Euryanthe» af Weber.
Mâtiné gafs påskdagen i Berns’ salong. Som ma-
tinégifvaren försummat sända oss biljetter, oakladt
vi på förhand omnämndt hans mâtiné, skulle vi nu
kunna anse oss ej behöfva lämna något vidare med-
delande om densamma. För de aktade och framstå-
ende förmågors skull, af hvilka matinégifvaren lyc-
kats erhålla biträde, och hvilka han uteslutande har
att tacka för, att en så talrik publik infunnit sig,
vilja vi dock göra ett undantag. Flere af de
uppträdande förtjäna särskildt tack, för det de fö-
redrogo nya, förut här ej utförda saker. Sålunda
fick man tillfälle höra ej mindre än trenne nummer
ur Leoncavallos opera >1 Medici», nämligen en se-
renad och en romans, förträffligt föredragna af hr
Lundqvist och signora Labia, samt en stor duett,
sjungen af signora Labia och hr Ödmann, i hvilken
duett bristen på orkesterackompanjemang dock gjorde
sig synnerligen märkbar. En synnerligen anslående
nyhet var en trio ur Saint-Saëns’ opera »Phryné»,
i hvilken fru Sterkys, fröken Frödins och hr Öd-
manns vackra röster sammansmälte till en bedårande
ensemble, som framkallade det lifligaste bifall och
föranledde trions omtagande. Fru Sterky sjöng för
öfrigt under stormande bifall en vacker serenad af
A. Sterky, Kjerulfs >Min skat» samt ett par extra-
nummer, i hvilka hon ackompanjerade sig själf på
pianot. En melodiös och välklingande aria ur den
under inöfning varande operan »Falstaff» af Yerdi
föredrogs smakfullt och elegant af fröken Frödin.
Fröken Holmstrand var af opasslighet hindrad att
uppträda, hvarför hr Lundqvist i stället beredvilligt
sjöng Svedboms bekanta ballad »Sten Sture», som
vanligt målande och karaktäristiskt. Stormande app-
låder framkallade signora Labia, då hon med sin
härliga stämma enkelt och varmt på god svens’<a
sjöng »Djupt i hafvet». Fröken Hultings utförande
af ocean-arian ur »Oberon» förtjänar erkännande:
denna aria torde dock ännu vara för mycket ford-
rande för den unga sångerskan. Hr Vallenius sjöng
några finska och ungerska folkvisor, i hvilken genre
han som bekant excellerar, och hr Lundmark väckte
bifall med en romans ur op. »Hertig Magnus och
sjöjungfrun» samt »Nocken» af Kjerulf. Program-
mets första nummer, utfördtaf matinégifvaren, hade
saklöst kunnat uteslutas.
Operasångaren Johannes Elmblad gifver i morgon
lördag konsert i Musikaliska akademien med bi-
träde af fröknarna Selma Ek och Alfhild Larsen.
Programmet är förträffligt, och vi förespå fullt hus.
Fru Lilian Sandersson, en af kontinentens mest be-
römda sångerskor, konserterar härstädes den 7 april
med biträde af violinisten Charles Gregorowitsch och
pianisten Hans Brüning.
■<&>*
Æja.
Berättelse af Georg Nordensvan.
(Forts.)
Aja skrattade, hon säg ut att vara vid godt
lynne:
»Jag har alls inte ’skjult mig’. Tvärt om!
Yet ni, tack vare den här unge gentlemannen
har jag varit med om oerhörda saker. Ï för-
går kväll på en väldig atelierzwyck hos mon-
sieur Gasque, symbolisteD. Hvar herre fick ta
med sig en dam, och monsieur Richert tog
mig. Det var en splittergalen tillställning.
Man känner pariserartisterna, det finns inte
maken till galningar. Men ’liffadt’ var det.
Till sist auktionerades den öfverblifna maten
bort. Jag ropade in en fårstek ...»
»På krita,» inföll Richert.
»... och den festade vi på i går uppe hos
mig. Improviserad frukost för hvar och en,
som hade väderkorn och kom upp. Men nu
ska ni höra! Där var cn lustigkurre, som hette
Bigot eller hvad det var, och han bjöd oss på
maskis i morgon, privat artistmaskis på hans
atelier rue Vaugirard. De vackraste modeller,
som finnas i Paris, komma dit.»
»Ja, man skall se allt och välja det roli-
gaste», skämtade Aja. »Här i Paris lär man
sig att taga vara på ungdomen och att hålla
humöret uppe. Döden på dig väntar en gång
i lifvet — tids nog att hänga läpp då.»
Var det inte anlagdt på Edvard, detta
ystra uppträdande, allt detta ordande om
hur hon roade sig i Richerts sällskap, all-
tid i Richerts sällskap? För att bli mig kvitt,
skulle Edvard kunna tänka. För att ställa
upp en oöfverstiglig mur mellan honom och
henne — det var jag öfvertygad om. Hur
var det hon sagt åt mig den där kvällen, se-
dan hon talat om honom, om sin förtviflan
öfver att inte få göra allt hon kunde för ho-
nom? ’Jag vet hvad jag vill och jag kan göra
hvad jag vill’, hade hon sagt. Jag var nu
öfvertygad om, att hon skulle drifva sin fö-
resats igenom, kosta hvad som helst.
Det var på ett uppenbart ostentativt sätt,
hon efter kaffet tog Richert under armen,
nickade farväl till oss andra och hoppade ut
vid hans sida.
Man kunde inte annat än medgifva, att de
passade för hvarandra, de två, båda lika out-
tröttliga och omätfliga, när det gälde att roa
sig, lika lefnadslystna och pojkaktiga. I Ri-
chert hade Aja träffat en kamrat efter sitt
sinne.
De andras tankar gingo säkert i denna rikt-
ning. Norrmannen hvisslade belåtet, den lille
kandidaten såg sig omkring med triumferande
blickar — »hade jag inte rätt?»
Edvard satt blek och tyst, Emma hade tå-
rar i sina ögon.
Hvad skulle följden bli af detta?
10.
Några dagar efter denna kväll kom jag från
Odéon-teatern. Jag dref framåt Boulevard St.
Michel och gick in på Café Rouge, som vid
denna tid på natten var proppfullt af folk.
Där var musik, som ingen hörde på, där
rökte damerna — hvilket inte plägar hända
på kaféer i Paris — och där fördes den mest
lifliga och högljudda konversation. Här var
en helt annan publik än på boulevardkaféerna
på norra Seinestranden, här var det Quartier
Latins ungdom, som härskade och angaf tonen.
Här såg man studenter aföfverklass, ungdomar
med världsvana och i korrekt elegans, några
i frackkostym som det mondaina parisare äg-
nar och anstår, blaseradt bleka och tunnhåriga,
men här funnos också oklippta genier, klädda
med genial vårdslöshet, här funnos landtliga
plugghästar med benadt och slätborstadt hår, half-
gamla och luggslitna filosofer, som voro hemma
här på kaféet, läste alla tidningar och kallade
gäster och kypare vid förnamn. Här syDtes
morgondagens ministrar, snillen och små äm-
betsmän och vid deras sida en och annan blek
skönhet i modern vårdräkt, men andra helt
hvardagstrefliga och enkelt klädda unga flickor,
alla gladlynta och ingen sömnig.
Man spelar kort eller domino, men man
dricker föga, tidningarna gå ur hand i hand
och äro ej lediga ett enda ögonblick, man di-
skuterar ifrigt politik, litteratur, dagens frågor.
I en krets deklamerar en morgondagens Bau-
delaire en dikt för kamraterna. Vid ett annat
bord håller en framtidens Gambetta ett ljuu-
gande politiskt tal, och i kretsen borta i hör-
net skrattar man åt en ny Rocheforts sarkasmer.
Moln af tobaksrök, intet armbågsrum i träng-
seln och litet emellanåt nya gäster, som häl-
103
sas med välkomstskratt och kvickheter och
som skaka hand med herrar och damer öf-
ver lag.
När jag skulle gå, får jag se Edvard, som
sitter ensam vid ett bord, instängd bakom en
krets af det framtida Frankrike. Jag nickar
till honom och frågar, om vi få sällskap norrut.
Hvarpå vi tränga oss ut på gatan.
Han hade varit ute och gått och förirrat
sig ända hit bort på rive gauche. Det var
således så, han nu tillbragte sina kvällar, då
det ej längre var lönt att vakta fröken Borg-
ström.
Men han var inte den, som gaf mig sitt
förtroende så som hon gjort. Han föreföll
trött och tanketom, och det var jag som huf-
vudsakligast fick hålla samtalet vid makt, me-
dan vi gingo i den ljumma natten öfver Pont
des Arts genom Louvre, öfver boulevarderna
och vidare uppåt vår trakt. Dä vi fingo syn
på Café des décadents’ brokiga skylt på Rue
Fontaine, föll det mig in att vi skulle titta in
där — det hände alltid, att man kunde upp-
snappa något, och han behöfde förströelse.
Också här inne i det rymliga artistkaféet
var proppfullt af folk. Vi kommo från stu-
denterna till artisterna, från Quartier Latin
till Clichy, från Verlaines milieu till Villettes.
Också här var väsen och stoj och minst af allt
någon trötthet eller blaserad liknöjdhet. Tid-
ningar såg man föga till här, och inte var det
politik, man grälade om, men väl om salongs-
juryn.
Aftonens skuggspel var läogesedan slut och
ridån nedfälld för den lilla scenen. Nu endast
pratade man, skämtade och skrek. Också här
funnos boulevardlejon och eleganta damer i
siden, men rockar af fjorårets mode voro mera
allmänna än skräddarens Dyaste konststycken.
Många af ungherrarne hade damer med sig.
Flera af flickorna voro anspråkslöst, men nätt
klädda. Men där funnos också andra, som
klädt sig extravagant, i dräkter, som utgjorde
en vild och löjlig karrikatyr på de nyaste
moderna, men alltid med smak och med stil
äfven i öfverdriften. Något som missklädde henne
hade ingen på sig.
Och rundt omkring oss en vild färgbalett
på väggar och tak. En tom fläck var ingen-
städes att upptäcka. Groteska bizarrerier må-
lade hvart man såg, uppsluppna fantasier, en
konst, som storskrattade, slog kullerbytta och
räckte lång näsa, som bar sig allt annat än
anständigt åt, men som likväl aldrig blef plump
eller simpel.
La femme var ställets gudinna. La femme,
iklädd röd barett, cigarett och en väldig ja-
pansk parasoll — men ingenting mera. La
femme åker skridsko, klädd i en väldig boa,
som bildar ståtliga ornamentala linier rundt
omkring henne, muff och höga kängor — och
för öfrigt ingenting. La femme på guldgrund,
i höga svarta strumpor, höga handskar och
en liten mask för ansiktet — för öfrigt in-
genting, annat än orden »hors concours» målade
som skylt på guldfonden. Bizarra komposi-
tioner, karrikatyrer af ställets kypare, dekora-
tiva fantasier i målning och skulptur, där röda
jättehumrar gingo igen litet öfver allt, liksom
den svarta katten på Chat noir. Burleska
fantasterier, en ohejdad ström af tokerier i
pariserstil, allt måladt med schwung och franskt
pojklynne.
»Det här är fin de siècle lika väl som frö-
ken Borgströms atelierfest,» sado jag.
»Jag tycker det är vämjeligt,» sade Asp.
»Det är att förnedra konsten. Hvad skall
det bli af dessa pojkar, som uppfostra sig till
konstnärer i sådan luft?»
s
:0
03 £*
03
:S
m ft
o
. PS
s
"E -4-»
O OJ
ca
■s
<«
fcn «a
J3 ’©
0 M
U ïO
22 c/3
* :0
■2(^8
E £
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
