Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 6 april 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DU N 107
nat än en dröm. Det vi här sysselsätta oss
med hör till dem. Man kan ej nog varna de
unga för vådorna i denna kinkiga ställning,
där kvinnan dels är beroende, dels också så-
som löntagare, äfven i bästa fall, i någon mån
underordnad, och där hon ej äger annat skydd
än sig själf, om hennes »husbonde» skulle
glömma den aktning han är henne skyldig,
och där hennes eget hjärta lätteligen skulle
kunna spela förrädarens roll. Törhända in-
vänder man, att en klok ungkarl väl dock ej
med ens ett ögonkast vill förnärma den unga
ärbara kvinna, som i sig förenar de dubbla
egenskaperna af en omsorgsfull och ärlig hus-
hållerska och en glad och angenäm värdinna,
ty han måste väl förstå, att det då strax skulle
heta: »adjö, min herre!» Detta »adjö, min
herre» tager sig emellertid mycket bra ut på
papperet, men torde ej sällan i praktiken falla
sig mindre lätt. Hvarthän ? om intet föräl-
drahem eller annat därmed jämförligt står
henne öppet. Faran af obesvarad kärlek där-
emot lämnar jag därhän. Den är egentligen
ej större i dessa än i hvilka andra lefnadsför-
hållanden som helst. Den själfantändliga kan
fatta eld i en teatersalong, på gatan eller hvar
och när som helst, men, enligt min tro, finns
det ej något öfvervägande flertal af detta slag
af kvinnor.
Vare det emellertid långt från mig att vilja
förneka tillvaron af ungkarlar med allvarlig och
solid karaktär, hos hvilka en ung kvinna skulle
kunna vara trygg för allt, som ens tillnärmel-
sevis hade sken af kurtis eller närgången upp-
märksamhet; men just i den omständigheten
att i annonserna ofta anhålles om porträtt, tyc-
kes ligga en antydan, att man bör vara pä sin
vakt. Är det blott fråga om en ordentlig
husfru, som förstår sig på mat och kan sköta
ett hem samt därjämte är nog verserad att
presidera vid ett middagsbord, hvad betyder
det då väl, om hon är vacker eller ful ?
Att de platser, om hvilka är tal, tillkom-
ma den mognade kvinnan ocb på grund af
hennes praktiska erfarenhet och öfvade för-
stånd af henne bäst skötas, vill väl ingen be-
strida. Och då äfven de, som hunnit ett
stycke längre fram på lifvets bana, väl böra
äga rätt att existera, hvarför då ej åt dem lämna
dessa sysslor, för hvilka de i alla afseenden
äro långt mer lämpliga än de unga? Be3in-
nom, huru mycket färre möjligheter till utkomst,
som, jämförde med de senare, finnas för de
förra ! För öfrigt, gamla blifva snart nog äf-
ven de yngsta, och det behöfs i sanning in-
gen så synnerligt tålig väntan för att börja
upptäcka de förargliga strimmorna vid tinnin-
garna. För att nu ej tala om den värdighet,
en äldre kvinna hunnit förvärfva, följa med
henne, om hon är god, hemtrefnad och en viss
stämning; hon har erfarit och upplefvat en
hel del, hon har mer innehåll än den unga
och följaktligen mer att säga. En klok och
redlig ungkarl skall därför, då han väljer vär-
dinna i sitt hus, helt säkert föredraga ett äl-
dre fruntimmer framför en ung flicka.
Hvad nu särskildt beträffar den unga kvinna,
som i en främmande familj, måhända under
tårar, äter ett knaggligt brödstycke och vid
läsningen af någon ungkarls annons efter vär-
dinna börjar fantisera öfver, huru förträffligt
det vore att, i stället för den knappa lönen,
kunna förtjäna några hundra kronor om året,
i stället för att bo i barnkammaren, hafva sitt
eget vackra rum, i stället för att lyda och gå
en matmoders ärendén, själf blifva den sty-
rande och befallande, upprepar jag till varning
för henne det ofta citerade romerska ord-
språket: den råkar lätt ut för Scylla, som
vill undvika Charybdis. Hvad som på afstånd
ter sig lockande, kan på närmare häll blifva
tämligen obehagligt, och ofta nog besannar det
sig, att den, som i otålighet afkastar ett kors,
får ett tyngre i dess ställe. I en familj är
hon, på få undantag när, skyddad och likställd
med barnen i huset; hon vet ej ännu hvad det
innebär att ensam kämpa ute i brottsjöarna.
Hvilken välsignelse, som ligger i ordnade fa-
miljeförhållanden, uppskattas ej alltid tillräck-
ligt; de torde förefalla mången ung människa
tråkiga, men, väl löst från banden, skall hon,
därest bon är en sedlig karaktär, önska dem
tillbaka igen.
Mot fördomarna, denna uråldriga fiende till
ett bättre, som hämmat så många goda ansat-
ser i världen, är det hvars och ens plikt att
strida, och ehuru vi redan hunnit en frigörelse
från deras välde, hvilken, särskildt hvad angår
det för unga flickor passande, jämförd med
det slafveri, under hvilket våra mormödrar
våndades, i sanning är märklig, återstår oss
likväl ännu mycket att öfvervinna. Men vi
må akta oss att i en alltför vidsträckt tillämp-
ning eller i upplösande afsikt använda ordet
fördom. Missbrukadt är detta ord ofta. Det
finns vissa konventionella råmärken, hvilka ej
böra borttagas, hvilka klokheten bjuder oss att
ej öfverskrida. Vill man ställa sig opartiskt
till den fråga, som här varit före, måste man
erkänna, att allt icke vore godt och väl, blott
man lyckades rubba en, som det kan tyckas,
trångbröstad, gammaldags uppfattning af det
passande, utan att vi här befinna oss inför ett
sluttande plan, där visserligen en och annan
kan hålla sig uppe, men där det stora flerta-
let skulle skrida utför.
Vare nu detta mitt anspråkslösa inlägg i en
fråga, som visserligen ej saknar sin aktualitet
och stora vikt. Önskligt vore, att någon med
egen erfarenhet yttrade sig i densamma.
Ellen Bergström.
En musikalisk "At Home”
i London.
Bref till Idun.
London i mars.
et var mr och mrs Lawson, som sändt inbjud-
ning till en »At Home» i deras ståtliga hus vid
Grosvenor Square. Mr Lawson, ehuru ännu en
ung man, har redan flere år varit medlem af par-
lamentet, hvilket naturligtvis betyder, att han är en
i vida kretsar känd och ansedd man. Han är
därtill såsom ägare af Daily Télégraphe — en af
Londons förnämsta tidningar — innehafvaren af
en årlig inkomst, som torde uppgå till omkring
en million kronor,
Grosvenor Square — i distriktet Mayfair, en af
de gamla aristokratiska stadsdelarne — har ej
ännu delat öde med sina samtida : Russel Square,
Bedford Square, Bremswick Square m. fl., att dess
hus från sitt forna höga anseende sjunkit ned till
nivån af »boarding houses» (pensionat). Dessa
squarer med sina solida 100 till 200 år gamla hus
och vackra inhägnade planteringar äga något un-
derbart tilltalande. Husen bilda liksom en ram
och bakgrund till de väldiga plataner, almar, ka-
stanier m. m., som höja sina kronor öfver busk-
hagar, sammetslika gräsmattor och lysande blom-
steranläggningar. De tyckas drömma om forna
tiders glans, om högaristokratiska tillställningar,
lysande ekipager med visitklädda damer, kuskar i
allongeperuk och pudrade betjänter, och lefva nu
på sina minnen — en stilla och indragen ålder-
dom.
Grosvenor har, som sagdt, ännu till stor del
kvar sin aristokratiska prägel. Hertigen af West-
minster, hvilken som bekant är ägare till en myc-
ket stor del af Londons areal, har sitt palatslika
»town residence» här i närheten.
Vid vår ankomst finna vi dörrarna öppna, och
gästerna strömma in i stor mängd. Redan i den
yttre Vestibülen äro väggarne, ofvan de höga ek-
panelerna, beklädda med dyrbara gobeliner. Här
afläggas ytterplaggen, hvilka mot kontramärke
mottagas af betjäningen och instoppas i afdelade,
för tillfället inflyttade hyllor.
Alla gästerna förses men musikprogram och an-
modas att stiga upp i salongen i första våningen.
I inre Vestibülen möter man den präktigt skulpterade
ektrappa som leder dit upp. Trappuppgångens väg-
gar äro djupt mörkröda och på desamma är anord-
nad en vacker porslinssamling; därofvan, på en
af trappafsatsens långväggar, hänger en gobelin af
ofantliga dimensioner. Afsatsen prydes för öfrigt
af dyrbara skåp, växter och blommor. Här står
värden själf och tar emot sina gäster samt vär-
dinnan innanför salongsdörren. Sedan gästens
namn utropats, »skakas hand» och. man intar sin
plats bland de täta stolsrader, som äro utsatta
för åhörandet af musiken. Värdinnan är en ung,
vacker och ståtlig dam, iklädd en dekoletterad hvit
atlasklädning med fina broderade kvistar och silf-
verpaljetter på bröst, puffärmar och kjolsvolang.
Hon bär en bröstbukett af röda rosor, och ett di-
amanthalsband af ofantliga solitärer blixtrar på
hennes hals så, som endast briljanter kunna blixtra.
Vid hennes sida står deras dotter, en liten täck
flicka på 6 år, iklädd en graciös crémefärgad, vec-
kad klädning med äkta spetsar.
Salongen har den vanliga tvådelningen. Den
främre delen, ett mycket stort rum, har fyra fön-
ster (husets bredd), medan den bakre har endast
tre fönster, men är ett ännu djupare rum.
Den främre salongen är redan fylld af gäster,
och vi få plats i den stora dörröppningen mellan
bägge rummen. Här kan man både väl höra
musiken och se såväl gästerna som rummen. Allt
är hållet i stilen från medlet af 1700-talet, vid
hvilken tid huset byggdes. Gardiner, dörrförhängen
och väggfält äro af yppersta ljusblå sidendamast;
dessa fält äro infattade i förgyllda lister samt
skulpterade guirlander och festoner på crémefärgad
botten. Taken, hållna i samma färg i flere nyan-
ser, äro synnerligen vackert dekorerade. Tvänne
stora kristallkronor i hvarje rum och diverse lampet-
ter sprida ett behagligt ljus, medan höga fotogenlam-
por eller mindre dylika på bord — allt med ofant-
liga, mycket artistiska skärmar — gifva ett däm-
padt färgadt sken här och där i rummen. På
kakelugnsafsatser och bord stå utsökt vackra ser-
visprydnader, och alla möbler äro i Louis XVI stil.
Gästerna ha snart samlats — omkring 230 till
antalet — och musiken tager sin början. Arti-
sterna utgöras af tvänne sångerskor, madame Esty
och miss Evans, sopran och alt, samt en tenor
och en baryton, mr Harley och mr Clive, äfven-
som violinisten mr Duloup. De vackra sångnum-
ren — solos, duetter och kvartetter — blifva lifligt
applåderade och omväxla med särdeles väl utförda
violinstycken, allt med pianoackompagnement. Mr
Clive’s lifliga jaktsånger och komiska irländska
sånger tyckas särskildt slå an.
När programmet — jämte några da capo-num-
mer.— är genomgånget, efter en och en half timme,
anmodas gästerna att i ett par afdelningar stiga
ned till »supper» i salen.
Tvänne långa bord digna af fat, uppsatser och
kuverter för omkring 100 personer, och här på
stående fot vid borden eller framme på golfvet
intages en fm supé, bestående af inlagd lax, kyck-
ling med skinka, kotletter (chokolad- elter pistacie-
färgade), tunga samt gelé eller crémer, engelska
jättevindrufvor, äpplen m. m. Dryckerna utgöras
af rödvin, kaffe och te. Alla rätterna äro kalla
och bära prägeln af att komma från en första
klassens »cook and confectioner» (kock och soc-
kerbagare). Vid vanliga Londontillställningar tillgår
på så vis att en dylik herre tillkallas, får veta,
hur många gäster som väntas, och i hvad stil
anordningarna önskas, såväl hvad mat som de-
korering beträffar, hvarefter priset uppgöres.
På den utfästa dagens morgon komma last-
vagnar med allt som behöfves, och om några
timmar är allt inburet och ordnadt af vana hän-
der, växter och blommor, porslin, silfver, duktyg,
bord och stolar jämte alla malanrättningar. Trapp-
afsatser förvandlas till palmhus, balkonger till
luftiga tältrum, hela huset omskapas, om så behöf-
ves, borden dukas och blommor anordnas, och som
genom ett trolleri är allt i ordning att mottaga gä-
sterna. Dagen därpå komma samma skickliga och
’»ana arbetare- att hämta lånta varor och återställa
allt i sitt forna skick. Hvilket bekvämt sätt för
värd- och husfolk! >Men hvad det måste kosta,»
säger säkert mången. Ja, det är nog sant, men
så ger man ej i allmänhet dylika tillställningar,
utan att ha råd därtill. Det är ej så vanligt här
att »en ann måste vara lika god som en ann»,
om tillgångarna tillåta det eller icke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
