Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 13 april 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116 1894
I D U N
petstöten var namnet, som han sett på det gul-
nade dansprogrammet.
Eveleen Vyse — detta namn stod skrifvet på
det enda rosenröda bladet i hans gråa lefnadssaga.
— De hade mötts en vinter för fyrtio år sedan,
då hon vistades hos sin onkel, den brittiske en-
voyén i Stockholm. Lifvets morgonsol log då ännu
sitt vänligaste leende öfver dem båda. Och hur
kunde den väl göra annat. Världen hade ej ännu
tryckt en enda rynka på Malcolms panna, sorgen
hade ännu aldrig slagit sin skarpa roftand i hans
hjärta.
Dessa korta månader, en följd af friska skratt
och klingande bjällror, af glada skämt ock sprit-
tande dansmusik, de umgällde den unge officera-
ren för det lif af mödor och arbete, som förestod
honom, innan han nådde målet, som ständigt
varit hans lefnads dröm: öfversteepåletterna.^
Snart gingo också de unga tu och buro på en
hemlighet, som de inbillade sig, att ingen annan
hade reda på. Och en vacker dag anförtrodde
Albions blåögda dotter sin moster en sak, som
ovedersägligen gick ut på: han eller ingen.
Härmed började det andra kapitlet i deras
roman
Förgäfves använde vår hjälte sin vältalighet,
förgäfves bedyrade vår hjältinna, att hon skulle dö
af spleen därborta bland Somersetshires dimmor.
Det var ju löjligt alltihop, menade den goda
mostern.
k ena sidan en Vyse, dotter till hans härlighet
af Rystroll, hvars stamträd hade sina rötter ett
godt stycke bortom syndafloden, och hvars besitt-
ningar sträckte sig öfver halftannat grefskap. Och
å andra sidan en liten löjtnant, hvars framtids-
utsikter reducerade sig till en ryttmästarefullmakt
+ svärdsorden med ungefär fjärdedelen af de in-
komster, som hennes fars hofmästare disponerade
öfver. — Det var ju löjligt.
Men Malcolm och Eveleen tyckte, att det var
si och så med det där löjliga. Så olika är det
här i världen.
En tid därefter kom det bref från lord Rystroll.
Den gamle räfjägaren hade, äfven han, haft myc-
ket roligt åt sin dotters petitroman. Dock tyckte
han det vara bäst att ofördröjligen lafslula far-
sen» genom att låta henne återvända hem.
Men den goda mostern, hvilken likt flertalet af
Englands döttrar var något romantisk anlagd, an-
ordnade en afskedsbal, till hvilken äfven Malcolm
inviterades. De skola få träffas en gång till i
lifvet och sedan aldrig mer, tänkte hon.
Det blef den sorgligaste kvälleu i deras unga
lif. Efter sista hvarfvet, då de ostörda sutto hand
i hand, bjöd han henne farväl De kunde ju al-
drig få hvarandra med hennes föräldrars tillåtelse,
och då för tiden voro de unga damerna ej så
försigkomna, att de satte sig öfver föräldrar och
målsmän.
»Jag skall vänta dig, Malcolm,» sade den lilla
ladyn, »vänta dig, tills mitt hår hvitnat. Jorden
är mycket liten, säges det, kanske vi mötas än en
gång. Utan detta hopp skulle jag dö liksom ro-
sorna skulle göra det under den långa vintern,
ifall de ej visste, att det än en gång skulle bli
sol och sommar.»
Den unge krigaren skakade på hufvudet.
»Sörj ej, my darling,» sade han, och hans röst
ljöd sä vek. »Jag har alltid trott, att den värld
vi lefva är i tämligen bra, och hoppas, att vi mötas
i en, som är ännu mycket bättre.»
Ty Malcolm hörde till den sortens folk, som
tänka godt om allting. Kanske hade han rätt
däri. Tro världen om godt, sök att, om möjligt,
endast finna den goda driffjädern till människor-
nas handlingar, och du skall finna, att vår planet
i alla fall ej är så dålig, som vår pessimistiska
världsåskådning äflas att utmåla den.
Så skildes de.
Första tiden trodde Malcolm, att sorgen rakt
skulle »ta knäcken» på honom. Men man dör ej
af kärlek, då man har en hop rekryter att exercera
och måste stiga upp kl. 6 om morgnarna.
I tio runda år höllo mammorna på att ömsom
smickra, ömsom häckla det melankoliska öfverste-
ämnet. Sedan inrolierades han allmänt bland de
omöjligas skara.
Sigurd hade då ännu ej skrifvit Jonas Durmans
testamente. Annars skulle mannen med det stora
hjärtat i den stora kroppshyddan kunnat sagt
dem, att det ändå finnes ett och annat hjärta här
i världen, som är så rysligt egensinnigt, att det
alls ingen vill ha, utom en enda.
Han visste ju, att hon lefde ensam på fäderne-
slottet vid Atlantens stränder, slösande på ortens
fattiga den enda kärlek hon någonsin fått hysa.
Plötsligt ryckte gamle öfversten till. Ett beslut-
samt drag tecknade sig kring läpparna, en svag
rodnad färgade hans åldriga, nobla drag och han-
den föll med väldig kraft ned på skrifbordets
ringklocka.
Gamle Munter visade sig i dörren.
»Nå, hittade herr öfversten fördelningschefens
bref.»
Malcolm Langenhjelm drog sin mun till ett
olympiskt löje.
»Åt skogen med alla bref. Jag har funnit något
mycket bättre.»
»Säkerligen en teaterobligation, som utfallit med
vinst,» menade den frispråkige trotjänaren.
»Nej, gamle Munter,» sade hans husbonde med
lugn, klar, nästan högtidlig röst. »Jag tror mig
hafva funnit lyckan.»
Munter skakade på hufvudet, tydligen bedragen
i sina förväntningar. Den enda tycka, han hört
talas om, var tömlyckan till hans fars, torparens,
oxar. —
»Och nu skall du genast packa mina kappsäc-
kar. Vi skola ut, gamle Munter, ut i vida värl-
den, jag är fri nu, behöfver ej lyda trummor och
kalfskinn. Vi resa till England i afton. — Har du
förstått, karl?»
>Ja, öfverste.»
Några timmar därefter satt Malcolm Langen-
hjelm i en boggievagn på södra nattsnälltåget och
skådade öfver Sörmlands gröna kullar, belysta af
aftonsolens sista strålar.
»Ja, aftonsolen lyser äfven varmt,» mumlade
den gamle, lutande sig tillbaka mot ryggstödet och
drömde, drömde om det där namnet, som fyllt det
enda rosenröda bladet i hans gråa lefnadssaga.
Modern musikuppfostran.
f
an är för länge sedan ense om, att mu-
siken genom tonernas makt verkar för-
ädlande på människorna, och att den är
en god kamrat i alla lifvets skiften. Därför
har man gifvit musiken en hedersplats i stu-
dieplanen för vår ungdom, och man påträffar
sällan en familj, hvari ej åtminstone en med-
lem öfvar en eller annan art af musik, sång
eller ett instrument såsom violin, flöjt, violon
cell eller piano.
Isynnerhet har det sistnämnda fått medbor-
garrätt öfverallt, .och det är pianospelet, som
nu drifves mest af den musikaliska världen.
Man behöfver endast tänka på det utomor-
dentligt stora antalet pianofabriker både i in-
och utland för att göra sig ett begrepp om
den utbredning pianospelet fått i skola, hem
och konsertsal. Yi lefva i pianots tidehvarf.
Icke allt är guld, som glimmar — och icke
all musik, som dag och natt aflockas olika
instrument, är skön. Det ges dess sämre
också ett slags musik, som gör en ondt och
ingalunda uppbygger, under det andra, som
till och med föregifvas vara musikaliskt be-
gåfvade själar, kunna lyssna till dylikt klink,
utan att förändra en min eller löpa sin väg.
Den åsikten, att icke musikaliskt bildades
öron skulle vara mindre mottagliga för verk-
ligt god musik än för de eländiga musikali-
ska godtköpsvaror, som bjudas på alla håll och
kanter, är grundfalsk. Och dock hör man så
ofta: »Jag förstår det ju inte; det är för fint
för mig» — eller: »Jag är nöjd med hvad
som helst, bara det är musik.» Som om det
vore nödvändigt, att enhvar, hvilken ville bli
delaktig af en ädel musikalisk njutning, först
måste studera Beethovens och Mozarts verk !
Den sanna konsten talar omedelbart till män-
niskor utan sådana omständliga förberedelser.
Har jag icke fullt upp af skönhet och
stämning, när jag med barnslig andakt kan
försjunka i en majnatts under, utan att därför
ha underkastat nejden, de olika växterna och
stjärnorna en närmare undersökning?
»Jag förstår det dock icke!» Som om det
då gåfves så många i världen, som i sitt spel
äro i stånd att återgifva dessa klassiska mä-
stares anda. Därtill behöfves förvisso ett ge-
nomträngande, årslångt studium. Men att viga
sitt lif till ett sådant omfattande arbete kräf-
ver forskarens hjältemod, ty tid är pengar I
Om »Friskyttens» kompositör C. M. von
Weber säger: »Jag komponerar som Gud vill,»
och Rossini komponerar »som publiken vill»,
har man väl därför rätt att tro, att Rossinis
musik skulle ha ett mindre gudomligt ursprung?
Näppeligen, ty det i sanning sköna verkar i
hvarje fall gripande, öfverallt skall en öfver-
lägsen, mäktig ande uppenbara sig, och där
själ talar till själ och hjärta till hjärta, där
har konsten, och äfven musiken, löst sin upp-
gift.
Men låt oss kasta en blick på vår ung-
doms musikaliska uppfostran.
Valet af instrument och lärare är natur-
ligtvis de två hufvudfaktorer, om hvilka det
rör sig vid musikuppfostran. Och hur olyck-
ligt utfaller icke ofta detta val !
Redan instrumentet (låt oss hålla oss till
pianot) bevisar ofta på ett drastiskt sätt, hur
felaktigt föräldrarne uppfattat sina barns mu-
sikutbildning.
För en nybörjare, som ännu ingenting kan,
är det eländigaste hackbräde godt nog, menar
man. Ett godt, nytt instrument skulle inge
eleven allt för mycken lust att öfva sig och
göra det möjligt för honom att för tidigt få
ett tillfredsställande, välklingande anslag. Kort
och godt, för en nybörjare är ett taffelformigt
piano, som bara har sina fyra ben, de flesta
tangenterna och åtminstone flertalet af strän-
garne i behåll, bra nog.
Vid valet af lärare tas naturligtvis sparsam-
hetshänsyn främst med i räkningen. Man lyc-
kas ganska säkert finna en lärare, som är ädel
nog att ge lektioner för 50 öre. Men för att
den honom anförtrodda talangen (talang ha som
bekant alla barn, som ha sina föräldrar i lif-
vet) ej strax på några månader må nå parnas-
sens spets, så låter man eleven »tills vidare»
blott fa en timme i veckan.
*För att slutligen akta eleven för öfveran-
strängning och under den kalla årstiden afbålla
honom från allt för många öfningar, sätter
man pianot i »förmaket», som icke eldas un-
der den strängaste delen af vintern, och häri-
genom är vistandet vid pianot omöjliggjordt.
Ja, så resonnerar man på fullt allvar mån-
genstädes och handlar dess sämre därefter.
Hvad häraf följer, är lätt att se; hvarken
instrument eller lärare duger, och efter några
genomklinkade terminer har barnet förlorat all
lust att spela och lägger ändtligen det lilla,
som det lärt i sitt anletes svett, resigneradt
på hyllan.
Nå, tänka de kära föräldrarne, har gossen
inte lärt något, så kanske flickan har anlag
därför. Mycket riktigt, där brodern slutade,
tar systern vid, man vill inte förgäfves ha
skaffat en «pianoskola».
Trots utomordentliga ansträngningar från
den nya lärarinnans sida blir det bara vals-
musik af för den unga damen : hon kommer
ej därhän att skapligt kunna föredraga en so-
nat af Haydn. Då heter det ofta: den eller
den spelar utmärkt, vi skola låta utbilda vårt
barn hos en virtuos. Men det är förfeladt.
Det är en känd sak, att ofta just de konst-
närer, som äro mest tekniskt fullkomliga, äro
dåliga lärare, emedan de sakna tålamod. Lik-
som en medborgares första plikt är lugn, så
är en pianolärares tålamod. Och hvad gagnar
det mig, om konstnären kan utföra de största
saker på sin flygel, men ej är i stånd att för-
klara det enklaste för eleven, ej förstår gripa
in i hans andliga lif?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
