Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 13 april 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 117
IDUN
Den berömde musiklärde och kulturhistori-
kern Riehl säger: »Vi hålla icke ungdomen
till studiet af forntidens och nutidens diktare,
för att de skola göra vers och deklamera dik-
ter, utan för att de skola lära känna andan
hos de olika folkslagen och tidsskedena så,
som den afspeglas i diktkonsten. Därför stu-
derar man grekiska för de grekiska diktarnes
och hela den grekiska kulturens skull, men
grekisk, romersk och annan kultur för huma-
nitetens skull, för den fria mänskliga bildnin-
gens skull, och kallar alltså det hela för hu-
manitets-studier.
Så långt når man väl ej på länge med hän-
syn till musikundervisningen. Vi låta våra
barn lära pianospel, violinspel och såDg afgoda
och dåliga lärare. De kunna då göra, som
de vilja, med dessa färdigheter. De flesta
musici kunna icke själfva göra reda för sin
konsts historia och ästetik, huru skola de då
kunna bibringa andra det! Men den, som
blott kan spela, han kan inte annat än —
spela. Att spela är ett tidsfördrif, och hvarje
blott ooh bart tidsfördrif gör en i längden
dum. »
Så talar en af de förnämsta musikpedagoger.
Hur mycken genklang finna sådana pärlor
till ord i deras hjärtan, som leda våra barns
musikuppfostran? Hur ofta stöter man ieke på
det bekväma, högtrafvande tilla ordet »metod»,
hur ofta hör man icke riktas till sig den
gängse frågan: »Hvilken metod auvänder ni
vid undervisningen?» Som om det kunde fin-
nas en mönstergill metod och icke hvar en-
skild elev fordrade en särskild behandling,
egentligen kunde göra anspråk på en metod
for sig själfl
Är läraren nödgad att — hvilket ofta nog
förekommer — använda en bestämd metod
gentemot nybörjaren, eller rättare sagdt att ge
honom en »pianoskola» att studera, så måste
man iakttaga den största försiktighet vid va-
let, då det ena arbetet saknar, hvad det an-
dra erbjuder till öfverflöd, så att den stora
mängden lärosatser snarare förvirrar än vägle-
der.
Därför är det bäst, att läraren inrättar sin
undervisningsplan efter elevens andliga anlag ;
den bör vara så enkel och saklig som möj-
ligt, ooh det gradvisa, jämna fortskridandet får
aldrig lämnas ur sikte. Betrakta dig ej som
mästare, utan som din elevs medhjälpare! Dessa
ord borde äfven musiklärare göra till sin grund-
sats.
A. Beetsehen.
Litteratur.
En stor man ; berättelse af Anna Wahlenberg.
(Sthlm. Alb. Bonniers förlag. 2:ne delar, pris
5 kr.) Den talangfulla, för lduns läsarinnor väl-
bekanta författarinnan har genom denna nyut-
komna roman framträdt med sitt hittills omfångs-
rikaste verk, ett arbete hvilket emellertid till sin
bredd fogar motsvarande gedigna egenskaper af
ett intressant och djuptänkt ämne, psykologisk
skärpa, god karaktärsteckning och en underhål-
lande och konstnärlig form. Det är alltså ett syn-
nerligen beaktansvärdt inlägg i vår moderna lit-
teratur, Anna Wahlenberg härmed gjort, och hon
har därvid till fullo befäst sin ställning som en
af våra förnämsta kvinnliga författare.
De egenskaper, som redan förut framträdt i
hennes flitiga diktning och förvärfvat henne så
vidsträckta sympatier: skarpblick för det karak-
täristiska i de smådrag, som bilda bvardagslifvet
och människorna omkring oss, godmodig satir
gentemot det förvända och själfviska, men på bot-
ten dock alllid den äkta kvinnlighetens högsinta
optimism — dessa egenskaper följa henne äfven
nu, när hon gifvit sig ut på ett större ämnes djup,
och, hvad mera är, de ha visat sig mäktiga att
växa med uppgiften. De små dragen ha skärpts
till kraftigt kännetecknande konturer, fallet till
typ, skissen till genomträngd generaliserande konst.
Vi höra till dem, som anse det för snart sagdt
en orättrådighet både mot författare och förläg-
gare att genom någon längre eller koriare resumé
af en boks innehåll för den påräknade läsekret-
sen förtaga något af dess spänning — ej minst
för den läsande dampubliken ligger ett särdeles
behag hos ett nytt litterärt verk i dess af hvarje
skvallrare oantastade fraiebeur. Vi ha därför här
endast velat ge en kortfattad tolkning af det all-
männa intryck, som Anna Wahlenbergs författar-
skap efterlämnat hos oss, då vi vändt det sista
bladet i hennes nya bok, öfvertygade, att de mån-
ga, många bland våra läsarinnor, som redan förut
högt värderat hennes vittra alstring, skola skynda
att göra sig förtrogna med »En stor man» och
därefter gifva oss rätt uti att densamme äfven
betecknar ett stort framsteg för den unga skrift-
ställarinnan.
AiMIMIA WAMUEMBSR©-.
Redan för åtskilliga år tillbaka meddelade Idun
Anna Wahlenbergs porträtt. Talrika nya läsare
ha emellertid sedan dess samlats kring vår tid-
ning, och särskildt för dessa tro vi, att den nya
bild, som vi låtit åtfölja dessa rader, skall vara
välkommen. Fru Wahlenberg-Kjerrman anträdde
i måndags en utrikes resa, särskildt till Paris, för
att under några veckor rekreera sig och göra nya
studier.
Konung Osear I:s grindpenning.
En liten sannsaga,
berättad af L. S.
II.
ånga år hade förflutit och medfört stora
förändringar så väl inom det enskilda
som offentliga lifvet. Kronprinsen Oscar hade
efterträdt sin fader på tronen, men äfven
nedstigit därifrån och hvilade redan, jämte
sin gemål, under riddarholmskyrkans tunga
hvalf. Trenne af de små prinsar, som en
gång så sorglöst stormat fästningarna i parken
vid Tullgarn, konung Karl XV och hans
båda yngre bröder, henigarne af Upp’and
och Dalarne, hade också intagit sitt rum i
Sveriges panteon, den ende öfverlefvande satt
såsom konung på Sveriges tron. Och den
lilla prinsessan, hon hade vuxit upp, icke
blott till den mognade blida konungadottern,
utan till den i lifvets skola luttrade kvinnan,
som af egna lidanden lärt att hysa deltagande
för andras. Hennes ädla verksamhet, under
mångårig sjukdom och svaghet, står såsom
en skön föresyn för hvarje svensk kvinna och
har i häfden förvarat henne ett namn, skö-
nare än hvarje annat, nämligen: »de lidandes
furstinna».
Bland de många barmhärtighetsinrättningar
som på initiativ af prinsessan Eugenie kommo
till stånd och i ganska väsentlig mån under-
höllos af henne, var äfven det hem, som hade
till uppgift att »bereda bostad, vård och un-
derhåll åt fattiga, obotligt sjuka och vanföra
barn». Det var 1879, som en liten förening
under prinsessans ordförandeskap bildades i af-
sikt att arbeta för ett sådant hem. Till en
början måste man åtnöja sig med att inac-
kordera de små i ett privat hem för sjuka
barn, men icke många år därefter lyckades
man få öppna ett eget provisoriskt hem i hyrd
lokal. Denna visade sig dock snart otillräck-
lig, hvarför prinsessan med kärlekens intresse
nitälskade för åstadkommande af ett eget
hem för de värnlösa, sjuka barnen. Hennes
bemödauden kröntes med en snart sagdt för-
vånansvärd framgång; bidrag till byggnads-
fonden för Eugeniahemmet ingingo från land
och stad, och redan 1886 stod det färdigt att’
emottaga ett betydligt antal af små förkrympta,
vanskapliga barn från olika delar af landet.
Den dag, då detta kunde ske, var en verk-
lig högtidsdag för den ömsinta prinsessan, och
ville man se henne riktigt glad, så skulle man
se henne bland dessa halta, puckelryggiga
eller på annat sätt vanföra små, som med
barnslig förtrolighet slöto sig intill henne, då
hon någon solig vårdag, innan hon företog sin
sommarfärd till Gotland, kunde besöka Euge-
niahemmet. De visste ej mycket om det ena
eller det andra i världrn, men det visste de,
att prinsessan på ett alldeles särskildt sätt
tillhörde dem, och när den lilla slöjdskolan
för de vanföra kom till stånd inom hemmet,
blef det deras mål att komma så långt, att
de skulle få arbeta något åt prinsessan, som
ock med tacksam glädje mottog dessa små
uttryck af barnakärleken.
Emellertid var det icke alltid solskensdagar
för dem, som hade att bära omsorgen för un-
derhållet af de många barnen, och isynnerhet
första året hände det mer än en gång att
man ieke utan en viss oro motsåg de ständigt
ökade utgifterna. Äfven en prinsessas till-
gångar äro begränsade, och särskildt måste
de vara det för den, som var så mycket an-
litad och hade så öppen hand för nöden som
prinsessan Eugenie. I en tid, då bidrag till
hemmet mera sparsamt influtit och raau bör-
jade tänka på upprop i tidningarna för att
fästa allmänhetens uppmärksamhet vid Euge-
niahemmets växande behof, hände sig en dag
att en af styrelsemedlemmarne, som besökte
prinsessan, möttes af henne med det glada
utropet: »I dag har jag haft en stor glädje.
Jag känner mig rikligt öfverväldigad af Guds
godhet. Sitt ned och låt mig berätia hvad
som händt, » Och de sköna ögonen strålade
af fröjd, under det prinsessan berättade föl-
jande:
»För några dagar sedan, just under det
jag satt och tänkte på det kära Eugenia-
hemmet, kom min gamle hofmästare in och
lämnade mig ett bref. På utanskriften stod:
»Till Eugeuihemmet — ränta å konung O-rnar
listes grindpeuning, fiån lilla Hanna.» Und-
rande hvad detta månde betyda, öppnade jag
brefvet och fann däri en summa af 500 kr.
Detta var ju en god handpenniug på hvad
Herren ytterligare vill gifva oss åt de små
vanlottade barnen! Men hvem var då lilla
Hanna? Och hvilken var konung Oscars
grindpenning, som burit en sådan ranta? Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
