Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 13 april 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
1894
i D U N
funderade hit och dit, tills slutligen ett minne
frän mina barndomsdagar pä Tullgarn började
dyka upp. För mina ögon ställde sig bilden
af en liten ljushärig flicka, som alltid synteä
vid grinden utanför slottsparken, då jag med
mina föräldrar åkte därigenom. Jag erinrade
mig äfven, att hon lekt med mig och mina
bröder ute i parken, och att min far vid flere
tillfällen gifvit henne en större grindslant,
emedan han tyckte om den lilla flickan, som
hälsade så höfviskt och svarade så frimodigt
på de frågor han ställde till henne.
En dag frågade han henne, huru hon an-
vände de penningar hen fick, hvarpå hon
svarade, att dem satte hon in på sparbanken,
på det hon skulle ha något då hon blef stor
och skulle ge sig ut i världen. Detta svar
behagade kungen så väl, ett han vid afresan
från Tullgarn det året gaf fadern för lilla
Hannas räkning 50 kr.
Snart förlorade jag emellertid den lilla
flickan ur sikte,» fortsatte prinsessan. »Under
något af de följande åren åtföljde jag mina
föräldrar på en resa till anförvandter i Tysk-
land och vistades äfven tidtals med dem i
Norge. Den åldrige konung Karl Johan dog,
och sedan min far uppstigit på tronen, vista-
des vi icke mycket på Tullgarn, synnerligast
sedan hans sjuklighet börjat. Jag växte upp
till den unga prinsessan, som skulle införas i
hof.ifvet, och glömde helt och hållet den lilla
lekkamraten vid slottsgrinden. Men att hon
under hela denna långa tid icke glömt mig,
därpå har hon nu gifvit mig ett rörande
bevis.
Så snart jag nu efter emottagandet af
det där penningbrefvet börjat erinra mig henne,
var jag naturligtvis angelägen att få min
gissning bekräftad. Lyckligtvis hade min hof-
mästare reda på, hvem som lämnat brefvet,
och sålunda lyckades det mig att få visshet
om att gåfvan verkligen kom från den fattiga
lilla flickan vid Tullgarn. Jag skref genast
till henne och bad hen e komma till mig,
och just i dag har jag efter nära 50 år åter-
sett henne. Du undrar ju då icke öfver, att
jag känner mig glad.»
Prinsessan gjorde här ett uppehåll i sin
berättelse, lutade sig tillbaka i solfan och
syntes försjunka i gamla minnen. Dessa
minnen måtte ha varit soliga, ty hon log allt-
emellanåt och syntes obeskrifligt lycklig. Om-
sider yttrade hon: »Naturligtvis ville jag veta
hvad som satt den förr så fattiga flickan i
tillfälle att betala en så hög ränta å kungens
grindpenning, och hon omtalade därför i några
korta drag sin lefnadshistoria. Då hon inträdt
i den vuxna ungdomsåldern hade hon längtat
ut för att genom ärligt arbete själf förtjäna
sitt bröd Hon kände inom sig ett brinnande
verksamhetsbegär och begaf sig med föräld-
rarnes tillåtelse till hufvudstaden, fast besluten
att där söka sig ett fält för en nyttig verk-
samhet. Till en början erhöll hon plats i ett
godt hem. Där märkte man dock snart, att
den anspråkslösa landtflickan var en ovanligt
rikt utrustad karaktär och äfven på hufvu-
dets vägnar vida öfver de flesta, hvarför man,
då tillfälle till vidare utveckling yppades för
henne, villigt, om än med saknad, lämnade
henne. Efter en med heder genomgången
lärokurs fick hon plats i en större affär och
skötte den med sådan duglighet och redbar-
het, att hon efter få år blef föreståndarinna
för en betydande afdelning af densamma och
omsider delegare i det bolag, som innehade
den *. Behållningen häraf öfversteg vida hvad
* Vi anse oss ej begå någon indiskretion genom
att röja »lilla Hannas» anonymitet. Det är redan
hon behöfde för tillfredsställande af sina enkla
behof och beredandet af en sorgfri ålderdom
åt de gamla föräldrarue. Det har därför
blifvit hennes ljufva kall att lätta många
bördor för andra. Hon sade mig ock,» till-
lade prinsessan med ett rörande tonfall i rÖ3ten,
»att en af hennes önskningar som barn hade
varit, att hon en dag skulle få göra den lilla
prinsessan, som hon uttryckte sig, en glädje,
och i det jag i dag hjärtligt omfamnade henne,
sade jag henne, att hon kunde tacka Gud att
han uppfyllt denna önskan, ty icke på länge
har jag känt mig så glad som vid detta
återseende. »
Och detta är nu berättelsen om konung
Oscar Lstes grindpenning, sådan den en gång
omtalades af prinsessan Eugenie.
Tvänne konstutställningar.
Vår »salong» — eller rättare våra »salonger»
äro nu öppnade, och konstintressen och konst-
frågor genomsyra i dessa dagar som en lifvande
ozon hufvudstadens ljusa vårluft.
I Konstföreningens vackra lokal vid Kungsträd-
gården har »Svenska konstnärernas förening» smyc-
kat väggarna med ett hundratal dukar. Främst
bland alla dessa utställare tilldrager sig utan tvif-
vel vår furstlige artist, prins Eugen, intresset, och
detta ej allenast på grund af bördens undantags-
ställning, ulan i lika hög grad genom sina konst-
närliga egenskaper. Ty han är ovedersägligen en
intressant och rikt begåfvad konstnärspersonlig-
het, den unge prinsen, och på den själfständiga
väg, han vandrat, har han under de senaste åren
gjort stora framsteg. Ultramoderna till uppfatt-
ning och teknik, torde säkerligen hans här ut-
ställda dukar på många håll framkalla opposition,
men enhvar. som gör sig möda att litet djupare
intränga i deras stämning, skall helt visst snart
medgifva, att exempelvis en sådan bild som »Den
sista solglimten» gömmer både fint naturstudium
och verklig poesi.
Bland de öfriga utställarne kunna vi endast i
stor korthet omnämna de ej synnerligen talrika
kvinnliga namnen. Det är i synnerhet på porträtt-
måleriets område dessa utmärka sig. Den erkända
konstnärinnans plats bibehåller Hildegard Thorell:
hennes porträttbild »Modersglädje» — artisten J.
Kulles unga fru med sitt späda barn — är af ut-
sökt behag. Om Kerstin Cardon tala -vi utförligt
på annat håll i detta n:r. Fanny Brate, Ava La-
gercrants, Hanna Pauli, Lily Wränget utställa
alla goda porträtt, och Fanny Hjelms miniatyr-
porträtt på elfenben äro verkliga små pärlor inom
denna graciösa, nu så föga odlade genre. Anna
Billing och Anna Boberg möta med landskap i
akvarell, Anna Norstedt med vackra blomster-
stycken och Emma Toll med stilleben och genre.
»Konstnärsförbundets» samtidiga utställning en
trappa upp i huset bredvid måste väl närmast be-
traktas som den yttersta vänsterns demonstration,
och impressionism, symbolism och all slags mo-
dernism fira här fester, hvilka delvis nästan slå
öfver till orgier, ägnade att i hög grad förbluffa
mera konservativa sinnen. Men intressant, frisk
och lefnadsglad är den utan all gensägelse och
inrymmer också skatter af äkta, behärskad konst,
som måste tala till alla. Vi återfinna ju äfven
sådana vältaliga namn som Carl Larsson, Bruno
Liljefors, Per Ekström, Richard Bergh, Anders
Zorn, Pehr Hasselberg, Christian Eriksson m. fl.
Kvinnotruppen är här ännu fåtaligare, men re-
presenterar dock en god del solid talang. Julia
Beck har i tvänne landskapsstämningar gifvit må-
naderna oktobers och mars olika fysionomier.
Eva Bonnier tiffhör de mest avancerade bland
våra målarinnor’;’ ett par af hennes porträtt äro
emellertid utmärkta, sjukhusinteriören från Sera-
fimerlasarettet likaså. Mina Bredberg och Ingrid
Ehrenborg utställa äfven goda porträtt, Martha
Tynell studier från Paris’ gator och Seinen. Vår-
några år sedan den verksamma kvinnan följde
prinsessan till den stora hvilan, och Hanna Lind-
bergs bild meddelades dä på Iduns första sida.
Den välrenommerade affär, Almedahls bruks för-
säljningsmagasin, som i henne förlorade sin du-
gande föreståndarinna, har, som bekant, just i dessa
dagar öfvertagits af firman] K. M. Lundbergs bo-
såttningsmagasin. Red:s anm.
utställningarnas enda kvinnliga skulptris möter
oss också här: Ida Matton med en duktig por-
trättbyst.
Helt visst komma alla de af våra läsarinnor,
som äro i tillfälle, att personligen bilda sitt om-
döme om våra »salonger», och dessa korta rader
vilja endast vara en liten tillskyndelse därtill, om
någon särskild sådan ens kan vara behöflig för
våra alltid vakna och intresserade damer.
Up notisboken.
Furstefrämmandet. I tisdags merse anlän-
de, som ämnadt var, de danska gästerna, kronprins-
paret och prinsessan Louise, till Stockholm. Sam-
ma dag intog den k. familjen och dess gäster mid-
dag en famille i drottningens våning. På aftonen
gafs å slottet en musikalisk soaré, till hvilken in-
bjudits svenska och norska statsrådens ledamöter,
medlemmar af corps diplomatique, hofvet och socie-
teten med damer, till ett antal af 200 personer. På
onsdagen gafs festrepresentation å Dramatiska teatern,
hvarvid »Vasantasena» uppfördes. På fredagen fest-
representation å Operan, hvarvid gifvas »Orfeus» och
»Pajazzo», I morgon ger kronprinsen middag för
de danska gästerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
