Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 13 april 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1394 I DU N 119
räckligt inöfvad. Det är ej nog, att en opera går
någorlunda drägligt, såsom här var fallet; man
bör sätta en hederssak uti, att den går alldeles
perfekt. Repetitionerna böra vara undangjorda,
innan ett verk framföres för publiken.
De båda hufvudrollerna Raoul och Valentine
uppburos af hr Ödmann och sigi*ora Labia. Att
hr Ödmann ej var så väl disponerad denna afton,
märktes stundom. Han sjöng dock upp sig. så att
han särskildt i fjärde akten hadé tillfälle briljera
med sin rösts alla företräden. Och när han blif-
vit riktigt varm i kläderna, torde han kunna räkna
detta parti till sina allra bästa. Signora Labia
var ej så tillfredsställande, som man kunnat vänta
sig. Bäst var hon på de ställen, där hon lät sin
härliga stämma tona ut till sin fulla bredd. För
öfrigt föreföll hon här och där något osäker. I
sitt yttre lämnade båda dessa rollinnehafvare rum
för en och annan liten anmärkning Hvad det
vokala utförandet beträffar togs priset för aftonen
pf fröken Karlsohn som pagen Urbain och hr Sö-
derman som grefve de S:t Bris. Det senare par-
tiet låg synnerligen väl för sångaren, hvars släm-
ma därför också gjorde sig förträffligt gällande.
En lämpligare maskering skulle äfven här varit
önskvärd. Hr Sel1ergren förtjänar erkännande för
sitt utförande af Marcels parti; måhända hade
hugenottvisan i första akten kunnat utföras med
något mera kläm. Som grefve de Nevers var hr
Vallenius ej så oäfven; en viss osäkerhet, som
stundom försporHes, torde försvinna till följande
föreställningar. Återstår så bland hufvudrollernas
innehafvare fröken Frödin, hvilken innehade drott-
ning Margaretas i vokalt hänseende så viktiga och
betydande parti. Fröken F:s sång kännetecknas
af två lika framträdande egenskaper: hennes stora
lätthet för koloratur och hennes nästan lika stora
benägenhet att sjunga falskt. Lika värdefull den
förra egenskapen är både för sångerskan och pu-
bliken, lika fördömlig och för åhöraren pinsam är
den senare. Det torde ock, såsom vi förut fram-
hållit, för fröken F;s egen skull vara bäst, att hon
snarast möjligt ställer sig under en framstående
och förståndig lärares eller lärarinnas ledning, så
vida hon vill, att de onekligen rika anlag hon verk-
ligen äger, skola komma till full utveckling. Hen-
nes röstklang, som nu ej är så synnerligt vacker,
torde under en dylik förståndig ledning också kun-
na förbättras. Här om någonsin ligger fara i dröjs-
målet. Af hvad vi här sagt och sagt i största
välmening framgår, att den unga sångerskans ut-
förande af drottningens parti ej kunde vara i vo-
kalt hänseende tillfredsställande. 1 yttre hänse-
ende fanns ock endast ett fagert ansikte, men detta
är ej nog för en drottning; det fordras ock vär-
dighet i uppträdandet.
Öfriga medveritande förtjäna i allmänhet er-
kännande, särskildt hrr Lundqeist — i tvänne
skepnader, både som brandvakt och munk — och
Lundmark (för soldatvjsan). Körerna, som i denna
opera spela en viktig roll, gingo på det hela taget
förträffligt; särskildt imponerande var den stora
sammansvärjningskören i fjärde akten, ledd af så
rutinerade solister som hrr Lundqeist, Brag och
Grafström. Orkestern, ledd af hr Henneberg, för-
tjänar också synnerligt erkännande för denna af-
ton. — Bifallet, i början matt, tog under de senare
akterna upp sig. — Nödvändigt torde bli att före-
taga några strykningar i operan eller ock betyd-
ligt förkorta mellanakterna, så att ej operan som
nu behöfver räcka till kl. ’/j 12.
I dag fredag gifves, med anledning af det dan-
ska furstebesöket, stor gala-föreställning, vid hvil-
ken uppföres Orfeus och Pajazzo.
K. Dramatiska teatern. Vår frejdade skådespe-
larveteran hr Knut Almlöf begynte i måndags afton
en ny serie gästuppträdanden å Dramatiska teatern
som klädeshandlaren i Augiers kvicka komedi »Klä-
deshandlaren och hans måg». Den glänsande och
fint utmejslade konst, hvilken alltid präglat hr Alm-
löfs spel i denna roll, har icke mist något af sin
fulländning, vare detta nog sagdt. Naturligtvis hyl-
lades ock den uppburne artisten af en fullsatt sa-
long med lager och jubel. Rollfördelningen är i
öfrigt densamma förträffliga som vid styckets senaste
uppförande för ett år sedan, och hr Fredriksons
markis de Presles samt fru Rundberg som den nobla
unga markisinnan dela välförtjänt publikens bifall.
Vasateatern har upptagit det för några år sedan
på Svenska teatern gifna lustspelet »Lifvet på landet»,
som bekant en bearbetning efter Fritz Reuters rykt-
bara roman med tamma namn. Närmast har väl
detta nu skett för hr Victor Holmquists räkning,
hvilken som onkel Bräsig har en af sina allra för-
träffligaste uppgifter. Publiken återhälsade också på
premieren i lördags med skallande jubel dennes glän-
sande prestation.
Äfven på öfriga händer får det underhållande folk-
lustspelet på Vasateatern ett förträffligt utförande,
främst att nämna hr och fru Castegren, den förre
mycket, lustig som Fritz Triddelfits och den senare
söt och intagande som fru von Rambow. Herrska-
pet Pomuckelskopp gifves med vederbörlig komisk
färgläggning af hr Kellberg och fru Bergström. Hr
Gardt passade väl i Hawermanns kläder, och fröken
Thulin var riktigt täck som hans unga dotter. I
ett som allt bereder »Lifvet på landet» i denna nya
upplaga en synnerligen angenäm teaterafton och tor-
de helt visst en god tid hålla sig på programmet.
Södra teatern. Den outslitliga »tanten» (»Char-
leys») är nu efter närmare ett hundratal upp’rädan-
den ändtligen permitterad — åtminstone tills vidare
— och tisdagen bjöd på ett nytt program. I press
läggningsminuten först kunna vi ägna det ett om-
nämnande, men måste därför ock bli korta. »Kung
Kandaules» — en lever de rideau af Meilhac och
Halévy — var egentligen blott en portion snömos,
men serverad med äkta parisisk finess som den var,
åtminstone för författarnes vidkommande, gjorde den
sig rätt appétissant och sinkades med begärlighet.
Gustaf af Geijerstams folklustspel »Jan Anders
och Lars Anders och Deras Barn» visade sig vara
en realistisk, frisk och underhållande allmogeskil-
dring af verklig originalitet. Ämnet är i och för
sig mera novellistiskt än dramatiskt, men genom en
rikedom af väl studerade och karaktäristiska små-
drag utfylldes det därhän, att intresset hölls lifligt
uppe genom alla de tre akterna. Utförandet var
ock på de flesta händer ägnadt att understödja in-
trycket; i synnerhet var fröken Widells framställning
af bonddottern Lena af fullödig verkan och hr Ols-
son som hennes fästekarl, bondsonen, förträfflig. Hr
Hirsch och fru Fornell förtjäna äfvenledes framhål-
las för sina prestationer.
Bifallet var högst lifligt, framgången afgjord, och
utsikterna för det nya programmet böra — efter
allt att döma — ställa sig odeladt gynsamma.
Mâtiné gifves söndagen den 15 dennes kl. half 2
e. m. å K. Dramatiska teatern. Programmet upp-
tager som pièce de réstistance »Flickan från Än-
dfoà» (Andria), lustspel i 5 akter af Publius Teren-
tius Afer, i öfversättning af hr Nils Personne. Det
var detta stycke som illustrerade sällskapet »Iduns»
trettioårsfest den 22 november 1892 och då mottogs
med ett så stort intresse, alt man ofta hört uttalas
önskningar om dess offentliga uppförande.
Matinén gifves till förmån för en af teaterns verk-
sammaste och nyttigaste medarbetare, hr Emil Michal,
hvilken i snart 23 år såsom sufflör tillhört teatern.
Fru Lillian Sanderson och hr Bernhard Stavenhagen
gåfvo sistl. lördag konsert i Musikaliska akade-
mien inför en visserligen ej synnerligt talrik,
men dess mera tacksam publik. Fru S. visade
sig äga en förträffligt skolad altröst af ej synner-
ligen stort omfång. Hennes storhet ligger i före-
draget. Så som hon föredrager sina romanser —
hon tyckes uteslutande vara romanssångerska —
torde ingen kunna göra det bättre. Det lifliga bi-
fallet framkallade flere extranummer.
Hr Stavenhagen dokumenterade sig som en syn-
nerligt solid pianist; förträfflig teknik, väl nyan-
seradt föredrag och originel uppfattning voro för
honom utmärkande egenskaper.
Ackompanjemanget till fru S:s sång sköttes yp-
perligt af den henne likaledes åtföljande hr Brü-
ning.
Operasångaren Helmer Strömberg, välkänd och vär-
derad för sin verksamhet vid k. operan, har af
dennas direktion fått sig beviljad en recett, som
gifves i midten af nästa vecka med biträde af våra
förnämsta sångförmågor.
Den gamla goda tiden.
II den tiden, när jag stod i knopp, så där i
^ j slutet af förra månaden, » sade blåsippan
C- ■ under de sista dagarna april — »då var
det annorlunda än nu!»––––Hon stod i en
hagbacke, bredvid en nästan uttorkad vatten-
puss; den uppspirande grönskan hade vuxit
öfver det vissnande stånd, hvarur hon skjutit
upp, hennes egna blomblad voro bleka och vi-
sade tecken till att vilja falla af. — »Vår tid
är förbi,» nickade hon åt hvitsippan, »men vi
ha också varit med, både i sol och kyla —
varit med i den gamla goda tiden!»
»Ja,» svarade hvitsippan, som redan hängde
hufvudet — »och det var en annan tid än nu.
Då var det friskt att lefva! Inte vet jag hvad
det skall bli af det nu uppväxande släktet af
blommor — de bli ju alldeles förvekligade af
öfverflöd pä solsken och värme. Nej, annat
var det förr, syster blåsippa — då fick man
inte vara ömtålig för en frostnatt eller för att
stå våt om fotterna! Tvärtom — det var just
själfva lifvet! Friska och härdade voro den
tidens växter; blommorna voro då ej af så
många slag, men just därför blef eD hv.ir så
mycket mer värderad!»
Och så gaf hon en vink med de utsträckta
gröna bladen åt de kringstående, nyuppkomna
blommorna. Men alla gullvifvorna, violerna
och de knoppande liljekonvaljerna hade så myc-
ket bestyr med att få sin vårskrud i bä-
sta skick, att de inte lade sippornas ord sär-
deles på hjärtat. »Deras tid är ju i alla fall
förbi,» sadé de till hvarandra, under det att
de tänkte på sin egen utveckling så mycket som
möjligt. De smålogo, då de hörde talas om
»den gamla goda tiden,» ty de visste väl, tyckte
de, att vårsol och värme äro bättre än källoss-
ningens obehag. »I maj — se, då är rätta
liden att lefva och blomma!» jublade de, täcka
och ungdomsfriska.
Men våren förgick, och sommaren kom.
Björkarna stodo för längesedan fullöfvade, och
snart voro de vilda rosenbuskarne i backen
öfversållade af blommor. I en skuggig slutt-
ning mot norr kvarstodo ännu några liljekon-
valjestånd med vissnade blomstänglar, men ef-
ter gullvifvorna syntes knappt något spår.
»Sommaren är årets skönaste tid,» sade ro-
sorna till blåklinten, som stod midt i he-
taste solbaddet inne på odlingen strax bred-
vid, där dess klarblå dräkt tog sig dubbelt
bra ut vid sidaa af prästkragar och åkervallmo.
»Det säga ni därför, att ni inte känt till
våren, » sade de förtorkade konvaljerna, » —
den ljufliga tid, då solens strålar ännu icke
voro brännande, utan deras värme mildrades
af mången svalkande fläkt; det var en tid,
som innebar oändligt mycket mer poesi!–––-
men det förstå inte nutidens örter. Nu ska’
allting vara sågrufligt hett, bevars! — -— hett,
så att man inte kan andas. Torrt i luften,
torrt på marken––-— nej, jag tackar Gud för
att jag, fick lefva i en tid, som ännu ägde saft
och must; då fanns det växtlif — framåtgå-
ende! — — Den tidens blommor fick man
göra sig besvär för att uppsöka, där de stodo
halft undangömda och blyga i skuggan af björk
och al, och man märkte dem af deras fina
doft. Men nu ska’ det vara prunkande fär-
ger, och man skall stå midt i solgasset för att
synas. — — Nej, låt oss glädja oss åt att
ha tillhört den gamla goda tiden — vårtid —
vår tid ! »
Sommaren försvann, och hösten nalkades.
Tyngda af mognande frukter stodo äppelträden
inne i herrgårdens trädgård. Rosenbuskarna
såväl därinom som i backen utanför hade
fått ett annat utseende. De skära blommorna
voro affallna, men åtminstone de senares hade
dock satt någon frukt. De ville också vara
med, fastän deras frukter voro så små och
ännu blott svagt rodnande. Men de vilda ro-
senbuskarna hade icke endast bytt utseende,
utan också namn. »Nyponbuskar» kallade
man dem nu helt enkelt.
»Ja, den närvarande tiden är en grufligt
materialistisk tid,» sade de; »folket samlas
kring fruktträden, och man måste bjuda till
så godt man kan, om man skall få vara med
och lefva. Därför ha vi nu satt nypon. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
