Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 20 april 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124 I DU N 1894
Klockan i rådhuset slog tolf slag, och kon-
sulinnan väcktes därvid ur sina drömmar. Hon
öppnade den höga järngrinden, som förde in
till kyrkogården, hvarvid de lätta, frusna snö-
flingorna, som hade fäste på dess arabesker,
sattes i rörelse och föllo som stjärnor ner öfver
hennes hufvud och axlar.
Hufvudgången på kyrkogården var temligen
väl hållen, men sidogångarne voro igenyrda
och den gamla frun måste vada genom fots-
hög snö för att nå fram till grafven. Hade
hon hlott tänkt på att i förväg sända sin
gårdskarl hit för att skotta, men hon kunde
ej tro ätt det fallit så mycket snö.
Hvad granarne vid grafven voro vackra i
sin hvita skrud! De påminde henne om de
präktiga julgranar, som förr lyste upp hennes
nu så tomma hem vid juletid, med konstgjord
snö och isglitter mellan de gröna barren. Då
trippade små lätta fotter i dans omkring dem,
oskuldsfulla barnaögon strålade af fröjd mot
de tända ljusen.
Men hvarför äro alla dessa minnen så när-
gångna just i dag? Hon ville skjuta undan
dem, likasom de isiga kvistarne som stänga
hennes väg, men hon kan det ej — de följa
henne ända fram till grafven.
Där stannar hon. Hon vill lägga ner sin
krans, men kan det ej. Grafkullen är redan
upptagen.
På knä midt i snön ligger en nedböjd
kvinnogestalt -— en vek, ungdomlig kropp,
iklädd en sliten kappa. Bredvid henne i snön
ligga en pälsmössa oeh ett par ullvantar.
Konsulinnan kan ej se den knäböjandes an-
sikte, som är vändt ifrån henne, men solen
skiner på ett mörkt, glänsande hår, som är
uppviradt till en knut i nacken, och ett af
kölden starkt färgadt öra och en kind afteck-
nas mot den hvita snön.
Energiskt sammanpressar den gamla frun
sina läppar för att hindra ett utrop att halka
öfver dem. Hon ser ett par frusna händer
gräfva undan snön, till dess den svarta mul-
len på kullen skymtar fram, då böjer flickan
sig ner och berör den med sina läppar, under
det att häftiga snyftningar skaka hela hennes
kropp. En liten bukett af lingonris och enkla
blommor flyttas nu från pälsmössan, där den
haft sin plats, och till den mörka fläcken på
grafven. Så skrapas snön åter öfver och jäm-
nas omsorgsfullt.
Den dyrbara kransen på konsulinnans arm
har så småningom glidit ner, utan att hon
märkt det, och faller nu med ett prasslande
ljud mot häckens grenar. Förskräckt springer
flickan upp från sin knäböjande ställning och
står ansikte mot ansikte med den dödes mor.
Konsulinnan hade först gripits af en häftig
bestörtning, men sedan af en allt behärskande
vrede.
Hur vågar hon — hur vågar hon!
Hon stod framför den unga flickan med
flammande ögon.
»Hvem är ni, och hvad gör ni här på min
sons graf?» brast det slutligen fram öfver
hennes stela läppar, men inför den förebrå-
ende blicken ur dessa ögon, som, skimrande
af tårar, lugnt och fast mötte hennes, slog hon
ner sina egna och tilläde med sänkt ton:
»Jag förstår — ni är Maria — hans —»
Den unga flickan tog upp pälsmössan och
satte den på sig samt skakade snön af van-
tarne och drog dem öfver sina frusna fingrar.
»Ja, fru konsulinna,» sade hon lika sakta,
»jag är den olyckliga Maria, föremålet för er
sons böjelse.»
Och i det hon trädde åt sidan för att lämna
plats åt den gamla frun, tilläde hon bittert:
»Kullen är ren; där finnes god plats för
moderns krans. Älskarinnans stackars blom-
mor ligga så gömda, att de ej kunna väcka
någon förargelse — gömda, liksom jag själf
hädanefter i skam måste gömma mitt ansikte
för en hjärtlös hops föraktfulla blickar.»
»O, h’ûlken sorg,» tilläde hon och tryckte
passioneradt händerna mot sina förgråtna ögon
— »att blifva bedragen såsom jag och ej kunna
hata bedragaren ! »
Det låg så mycken värdighet utbredd öfver
den unga flickan, men också ett Bådant uttryck
af sorg och förtviflan, att konsulinnan kände
sig rörd.
Hon trädde ett steg närmare och rörde vid
hennes arm.
»Han ville taga er till hustru,» sade hon,
»men det var jag, som satte mig däremot.
Skulden är ensamt min.»
Ingen skugga skulle falla på den afgudade
sonens minne. Hellre ville hon själf bära det
alltsamman. Den unga flickan snyftade fort-
farande.
»Han sade mig många gånger — om och
om igen, att jag skulle bli hans hustru, jag,
den fattiga sömmerskan, och jag trodde därpå.
Men min skuld är ändå stor — o, så stor,
att Gud ej kan förlåta den. »
Det blef så underligt vekt inom konsulin-
nan. Det sorgsna’’, men på samma gång så
oskuldsfulla i flickans ansikte rörde henne
djupt och så denna alltbehärskande kärlek för
sonen, som trots allt, ännu lefde kvar i detta
unga hjärta. När allt kom omkring så hade
kanske också hon själf — aen dödes mor —
i verkligheten mera skuld än hon hillills tänkt
sig. Hon veknade allt mera. Och barnet —
hvar fanns det? Hon hade aldrig frågat där-
efter, och dock visste hon, att det kommit till
världen kort efter sonens död.
»Säg mig, Maria,» sade hon nästan blygt,
»hvar finnes . . . den lille? Ert och Arturs
barn?»
»Hos mormor, en fjärdingsväg utom staden.
Jag går dit ut hvarje afton för att träfla den
lille och tillbringar då Datten där, men de fle-
sta dagar är jag inne i staden, där jag har
mitt egentliga arbete.»
»Har ni mycket arbete?» frågade konsulin-
nan.
»Ej så mycket. Förut kunde jag ej hinna
att hjälpa alla, som frågade efter mig, men nu
är det endast ett par, tre familjer som äro
goda emot mig och vilja anlita mig. De öfriga
— känna ej längre igen mig.»
»Stackars flicka,» sade konsulinnan, »jag
förstår, att allt detta skall vara svårt att bära,
men jag lofvar dig, att det skall blifva an-
norlunda. Om du kan, så kom till mig i af-
ton då du slutat ditt arbete; det är något,
som jig vill rådgöra med dig om. Och när
du kommer hit härnäst, så göm ej längre dina
blommor under snön — kullen är stor nog
att rymma äfven dem.»
Med sänkt hufvud och dröjande steg an-
trädde konsulinnan vägen åter öfver kyrkogår-
den, och så djupt försjunken i tankar som
hon var, märkte hon ej ens, att hon lämnade
sin krans hängande kvar på häcken, hvarifrån
den sedan af Maria flyttades öfver på grafven.
Men redan när hon trädde inom stadens om-
råde, tycktes hon hafva kommit till något af-
görande med sig själf och fortsatte vägen framåt
Storgatan med rak hållning och spänstiga steg.
Det var också ett stort beslut, som under den
korta mellantiden mognat inom henne, liksom
när en under nattens mörka timmar sluten
blomkalk plötsligt slår ut sina blad vid berö-
ring af de varma solstrålarne. Någonting nytt
och onämnbart hade kommit in i hennes lif,
någonting som fattats där förut — en saknad,
för hvilken hon ej själf kunnat göra sig reda.
Men hvad skulle världen säga, den värld,
inom hvars trånga gränser hon rörde sig?
Hade hon mod att trotsa hela det lilla sam-
hällets skoningslösa omdöme och att genom-
föra sin plan, utan att ge efter för den all-
männa meningen? Striden skulle bli hård,
det visste hon, men ej en tum skulle hon ge
vika, utan föra den till slut, fast öfvertygad
som hon var om det rättvisa i sin sak.
När hon gick om hörnet, där fru Gran-
kvist bodde, fick Anne-Marie, som stod vid
fönstret och synade af négligée, syn på henne.
»Nu först kom konsulinnan tillbaka, mor,
och ni skulle ha sett hvad hon såg glad och
ungdomlig ut, alldeles som en trettioåring.
Men så länge hon varit på kyrkogården, visst
en hel timme.»
»Jo, hon har nog några synder att gråta
öfver därborta vid grafven och så’nt tar tid,»
sade fru Grankvist, — »men en gentil gam-
mal fru är hon i alla fall.»
En vecka därefter var den lilla staden form-
ligen i uppror, och man hade ej ens tid att
skaffa sig en egen åsikt om det utomordent-
liga, som hade händt.
Konsulinnan hade tagit den där flickan —
ni vet — i huset; sonens älskarinna. Och
inte endast henne, utan också barnet — det
oäkta — det var ju oerhördt!
Hrad skulle man nu säga om någonting så-
dant? Försiktigt hörde man sig för hos gran-
narne för att få veta deras mening om hvad
som passerat, men högst få af dem hade nog
mod att öppet säga hvad de tänkte och ingen
ville stöta sig med den rika köpmansfrun, som
var den tongifvande i det lilla samhället och
hvars fina middagar och dansanta tillställnin-
gar emellanåt på ett behagligt sätt afbröto det
nyktra hvardagslifvet hos stadens ståndsperso-
ner. Fru Grankvist och några andra, hvilka
ej hörde till de utvalda, skakade i smyg sina
hufvuden, men nego lika djupt som förut för
konsulinnan, när de mötte henne på gatan, och
så inträffade det högst ovanliga, att svallvå-
gorna åter lade sig till ro, utan att hafva sla-
git den gamla fruns heder och ära i spillror.
Hennes adoptivdotter Maria blef henne snart
så kär som ett eget barn, och hon visade sig
sällan utomhus, utan att hafva henne i säll-
skap. Blyg och tillbakadragen som den unga
flickan var, vann hon ock småningom för egen
del mycken sympati, och man kom omsider så
långt, att man knappast tänkte på henne an-
nat än som änka efter deD nyligen aflidne unge
konsuln. Hon hade ju också, ett enda felsteg
oberäknadt, alltid varit en hederlig och ren-
hjärtad flicka.
Får lille Artur lefva, skall han troligtvis
en gång fylla sin fars plats vid pulpeten och
kassaboken, likasom han nu fyller den i sin
farmoders hjärta.
tAtt äkta en man efter hjärtats val,
jDet är att sätta allt sitt kapital
jjjå upp- och afskrifningsräkning.
£Mcn tar du en make hlott för hans hörs,
jDå har du legärt dip själf i konkurs
£M,ed ty åtföljande efterräkning.
Hj. Cassel.
m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
